telepatetisk

Eftersom det är fredag, passar jag på att blogga. Eller nåt.

Jag fick en spännande insikt imorse. Jag satt och slöläste en artikel om att folk i Uppsala gillar att fika på kvällen, i nån allmän gratistidning. De hade betygsatt några olika kaféer efter mysighetsnivå. Det tog otroligt lång tid för mig att fatta deras system.
Ett kriterie för mysighet var nämligen: hur mycket folk det var på fiket. I och för sig något jag också skulle använda som måttstock. Det var bara det att de tyckte att det var mysigare om det var smockfullt.
Då insåg jag, andra människor GILLAR när det är svettigt, proppat och ljudnivån är skithög. De VILL att det ska vara så, det är inte bara något de står ut med för att få den stora äran att proppa i sig en kanelbulle som kosta 35 kr och blaskigt te för 25. Det är själva orsaken till att de går dit från första början.
Det är därför folk går ut den 25e också, men då är stackarna i alla fall fullpumpade med sprit har jag alltid tänkt.

Folk gillar också, uppenbarligen, sunkiga jättemjuka kladdiga fåtöljer där folk har spillt gud vet vad. Det var därför mitt absoluta hatkafé fick högsta poäng. Dyra bullar, äckliga kakor, sunkiga fåtöljer, dålig ljudisolering och trångt mellan borden. Lägg till skum belysning, otrevlig personal och blaskigt kaffe med mjölk som stått framme lite för länge och du har ett vinnande koncept.
Och det är inte bara som jag är bitter. Det ÄR så, det är vad folk vill ha.
Vad är det då jag vill ha?
En lugn plats, med neutrala tapeter, jättegott kaffe och okej dyra kakor. Och riktig grädde. Inget från sprayburk, tack. Och är det från spray, så vill jag inte att det kallas grädde.

Varför går då jag och fikar ute, varför stannar jag inte hemma och surar? Tja, även jag är i behov av snabba kolhydrater och koffein när jag är ute och slänger bort pengar på grejer.

Det kan vi ju i alla fall enas om att det är ett universellt behov.

Loggar in på bloggen bara för att se om den är kvar.
Råkar trycka på "ta bort bloggen"-knappen istället för knappen där man skriver inlägg. Hint från universum eller bara mina adrenalindarriga fingrar som slinter?

Lyssnar på Lily Allen och är förbannad nämligen, det är därför adrenalinet har rusat runt i min kropp den senaste halvtimmen. Ska det verkligen hålla i sig så länge? Undrar min affektutbildade hjärna. Om man är arg så ska det ju gå över. Men nej, just det, man ska även ha ett utlopp av ilskan, ett vettigt sådant. Och att skriva som status att jag är arg, på facebook är kanske inte helt tillräckligt.

Och eftersom ingen är hemma så kan jag inte prata av mig. Den som eventuellt skulle vara hemma är nog förresten ännu argare än jag. Han kommer agera fascist på inspelningen idag.
Jag bara önskar att jag hade någon att plåga!

Orsak:
Lägenhetsbyte, krångel, borttappade ansökningar (och nej, det var inte vi som tappade bort dem), utskällningar för att ansökningarna tappats bort, (inte från oss)
MED MERA!

Har lust att skriva en miljon olika svordomar, men misstänker att det inte är så litterärt givande. Man skriver ju ofta saker man ångrar när man är arg. Det borde jag ju lärt mig vid det här laget.
Så jag formulerar inga arga klagomålsbrev till hyresföreningen. Jag nämner den inte ens vid namn. Oh så VUXET av mig.

Jag skriver ett ilsket blogginlägg om ingenting som ingen kommer läsa istället.
Har jag tur så hjälper det.


-------*-------

Efter samtal med en riktig vuxen (dvs pappa) googlar jag nu på konsumentverkets åsikter om bostadsbyte, hyresnämnden och andra trevliga instanser.

Katten sitter i fönstet och glor hoppfullt ut på vägen.
Jag kvider av tanken av ännu en natt av en katt som jamar och vill ut.
Är kattvakt åt min mammas kisse, Tistou (kort för Francois-Baptiste), han får inte gå ut eftersom han direkt skulle gå vilse, bli uppäten av en igelkott och antagligen drunkna i en vattenpöl.
Han är en mycket söt liten katt, väldigt nätt också, ser ut som en kattunge fast han är minst 10.
Sonny är överlycklig över att passa honom. Och jag känner suget efter en kattunge, det kan jag inte förneka. Han är så otroligt charmig i sitt sätt att följa efter mig till alla rum och lägga sig bredvid mig för att gosa.
Enda problemet är väl katthåren. Svåra att undvika eftersom han är perser och norks skogskatt uppblandat med bondkatt. En fluffig boll helt enkelt.
Men väldigt söt..

Funderar starkt på att skaffa mig ett alter ego. Lite som hon dendära Kissie, ni vet. Fast inte nynazist/mobbare/sillishora. Ja.
Mitt alter ego skulle vara som jag skrev tidigare, extremt sofistikerad med naturligt platinablont hår och beiga jeans. Hon skulle aldrig bryta naglarna, bita på nagelbanden eller gå in i saker. Hon skulle gyma 3 gånger i veckan, springa marathon, vara allmänt blasé. (Tex inte tycka att när posten kommer är exiting, som jag gjorde nyss)
Hon skulle dricka laktosfri latte och äta små sallader. Och så skulle hon ha något trevligt kontorsjobb. Och cremefärgade kavajer.

Det här är roligt för mig att tänka på, för det är ju möjligt alltihop. Utom det som har med gener att göra. Men grejen är att jag skulle tycka det var så otroligt ovärt att lägga ner min tid på sånt som att sluta krocka med bordskanten tre gånger om dagen. Eller skapa mig ett piffigt hem.
Eller jobba på kontor.

Som en kompis till mig sa häromdagen när jag stod och försökte snabba på smörets smälthastighet. Jag är en människa med otroligt lite tålamod. Jag vill att saker ska hända snabbt. Därför är jag snabb. Därför går jag ibland in i dörrar/vassa kanter, och bryter naglarna, och diskar slarvigt.
Ironin ligger väl i att jag valt ett framtida yrke som går ut på att sitta och vänta. Det ännu mer ironiska är att jag älskar det.
Jag menar, jag orkar ju inte ens se en hel film utan att snabbspola lite. Så det ska gå fortare.
Men alla människor är mångfacetterade, och lite tokiga.
Jag antar att man måste hitta sin inre typ och försöka följa den så mycket som möjligt. Gör man inte det kan livet bli krångligt. Det går att jämföra med kroppstyp. Man måste acceptera hur man ser ut, och klä sig efter det. Jag vet ju tex att jag inte kan ha på mig minishorts, eller oversize tröjor, eller low-cut jeans. Och jag har hår som lockar sig när det är blött. När jag var cirka 16 ville jag ha rakt hår, och låga jeans. Priset man får betala är ständig missnöjdhet.

Därför är det kul att tänka sig hur jag kunde vara om jag bara fick hitta på. (Men notera att mitt alter ego skulle dricka lika mycket kaffe som jag gör själv, det måste ju vara trovärdigt)

Jag har jättetråkigt. Sonny sover. Han snittar på 3 powernaps per dag faktiskt. Fler när han jobbar. Själv skulle jag dö om jag gick och la mig klockan 18 och som 90 minuter. Men alla är ju olika. Livet är orättvist och allt sånt spännande.
Idag har jag även gjort roliga saker som tvätta kläder, äta tacos utan tacosås, översätta text från svenska till engelska. Spännande så man kan bli tokig.
Och torterat mitt hår. Statusen är kyckling just nu. Mycket stylish.
Funderar allvarligt på att läsa om LGTG (Liftarens Guide Till Galaxen). Det är ju en göttig liten bibba. Eller så drar jag nåt gammalt över mig. Det kan funka det med.
Skönt att det regnar. Så har man nåt att skylla på.

Åh vad tråkigt det är att blogga! Vilken jättetråkig utmaning jag gav mig själv. Jag bestämde mig redan igår för att dissa den, jag svarar helt enkelt för dåligt.
Nu är jag jättetrött och önskar att jag var en person som tjänade pengar, på att blogga, eller på annat. Har precis varit och shoppat. Eller, undvikit att köpa saker, snarare. Hittade tre jättefina toppar som jag inte köpte. Köpte istället: baskläder, nattlinne, leggings och tröj-klänning. Och nagellack. Och en mjukglass.
Fantiserade om att gå in i klädaffär och säga "plocka fram alla jeans ni tror skulle passa mig, så ska jag prova allihop utan att få ångest och sen köpa minst 4 par". Känns som en avlägsen sak. Skulle även vilja plocka på mig hårvård och grejs för 1000 spänn lite nonchalant. Och märkessmink. Och alla de där fina topparna alltså. Jag plågade mig själv genom att prova en av dem. Tur att det var såndär konstig urringning som är så trendigt nu, så att man visar apmycket sideboob. För det var inte så snyggt.
Men den var fin på galjen. Fick mig att vilja bli platninablond, ha slät page och beiga Levis jeans. Dvs bli någon annan, någon som kan hållas i möblerade rum. Någon som inte spiller ner sig själv med kaffe, någon som inte diskar slarvigt och någon som dammar med dammvippa. Och manglar sina lakan.
Det är därför jag vill ha pengar. Hade jag pengar kunde jag anställa någon som gjorde allt det där medan jag gick på gym så att jag skulle komma i alla jeansen utan problem. Och så skulle jag väl dricka kaffe med sugrör då. Eller ha kaffefärgade kläder. mm det kunde funka...
I alla fall, nu skiter jag i det här och vilar en stund.

Det är så okristligt tidigt att knappt någon skrivit något på facebook sedan igårkväll. Men försöker få lite liv i mitt bloggande så ska försöka göra denhär utmaningen. Som jag känner blir tröttare och tröttare.
Nu är det ju så att det finns jättemånga bra bokserier. Om jag vore superpretto skulle jag väl säga Prousts På spaning efter den tid som flytt. Men let's face it, det finns roligare böcker.
Tyvärr är 40 % av alla böcker jag läser barnböcker, och 50% chick-lit. Resten deckare och prettoböcker. Typ ALLA utom prettoböckerna kommer i serier. Men har några favoriter såklart, Mumintrollen för att de handlar om verkliga saker, psykologi och grejs. Marian Keyes för att det alltid handlar om något allvarligt på riktigt - inte bara "jag är 22, har inga pengar till skor och är ihop med ett pucko". I hennes böcker är det mer "Jag är 22, har inga pengar till skor och är ihop med ett pucko - för jag är alkis, knarkare och spelmissbrukare med psykiska problem". Keepin' it real!
Pellaböckerna, är dels gamla och dels otroligt moderna. Bästa tonårsserie ever. Och sist, alla böcker med miss Marple. Gotta löve den gamla gulliga tanten som reder upp blodiga mord.

.....
Fråga istället om böcker jag bara läst en gång. Jag läser om alla böcker jag gillar.

Alltså verkligen alla.

Kanske några av de jag inte gillar också.

Eh, ska det vara att jag läste den för första gången förra året?
Då får det nog bli Stolthet och fördom, av Jane Austen. Den läste jag för första gången i vintras, på originalspråket såklart. Och jag blev verkligen inte besviken, den var riktigt bra. Jag har aldrig läst Austen innan, men blev genast pigg på att börja.
Det jag älskade mest med den är att Elizabeth och jag är ganska lika. Vi är envisa, hatar att ha fel, griniga som tusan och väldigt dåliga på att visa känslor i vissa situationer. Jag var kanske mer så när jag var yngre i och för sig. Då hade jag hellre dött än sagt till någon att jag gillade honom, och dessutom visat min kärlek genom att vara ganska elak. En mindre smart taktik.
Sen gillar jag såklart mr Darcy - för att han är en sådan korkskalle!
Det jag också funderar på att läsa, förutom fler böcker av Austen, är Pride and Predjudice and Zombies.

Lyssnade på Cat Stevens If you want to sing out, sing out. och känner mig redan mycket bättre! Fuck the world, jag är invincible.
Sådetså!

Det känns som att jag vaknade med ett ryck klockan 4 i morse. Det känns som att klockan är 5 nu. Det är den alltså inte? Kanske beror det mer på att tusentals tankar snurrar runt i mitt huvud än den sena timmen jag gick och la mig på. Nu lyssnar jag på Fleetwood Mac och försöker nysta ut hjärnan. Problem? Ja, vi kan ju kalla det 25årskris, men ärligt talat. Egentligen handlar det nog mer om att jag fortfarande inte fattat sådant som förbryllade mig som tonåring. Skillnaden är kanske att jag i allafall vet att jag inte förstår det nu.
Nåja, halva mig ungefär sitter och tänker på sånt, den andra halvan rycker i mig och säger att hallå, det är faktiskt sommar, du är ledig, och borde slöa lite. Det är mycket sant. Alltså ska jag röja hemma idag. För att tysta båda sidorna, inte tänka, men inte heller slöa. (Eftersom tänkandet, otippat nog, oftast dyker upp just när jag ska ha det lugnt och skönt).

För att bevisa (för mig själv) precis hur onödigt det är att tänka på det jag tänker på ska jag dra en kort genomgång:

• Mina föräldrars skilsmässa (som ägde rum cirka 18 år sedan) (hur stavas förresten skilsmässa? måste googla)
• Att jag måste träna på att stå på mig och säga ifrån
• Hur de två kan hänga ihop
• Alltså, mer hur mina päron skötte sin skilsmässa än att de faktiskt skilde sig.
• Vilket enbart var positivt att de gjorde
• Men de kunde ju frågat mig vad jag tyckte?
• Mina föräldrars underbara förmåga att överföra sina egna problem på mig
• Exempel: "är det inte lite spänt mellan dig och Sonny?" ... - Nej det är spänt mellan dig och mig, pucko. (Svarade jag inte)
• Exempel 2: "jag lyssnar gärna om du vill prata" -ja vad bra för såhär mår jag... "nä nu ska jag inte störa mer" ??? - eh nänä, ok..
• En grej som H sa igår, nämligen att "Man borde ju kunna förstå sina föräldrar bäst, de har ju gjort en till den man är". Ej exakt citat. Men visst är det konstigt att man inte förstår dem? Sonny förstår jag däremot 90 procent av tiden. Och honom har jag bara känt i 3 år.
• Varför jag bryr mig om det här när jag snart är 25, aka vuxen.

Ärligt talat, jag behöver inte ha världens sundaste relation till min familj, jag skulle bara önska att den uppför sig. Det som kanske hör till själva 25årskrisen är väl att hela rasket ska upp och äta tårta när jag fyller. Jag hoppas att jag kommer kunna kräva fullkomlig lydnad av den. Att den biter ihop om sina olikheter och fokuserar på mig - jag fyller ju 25 en gång bara. Vad jag vet.

Jag har i alla fall nått en insikt om: varför skriver jag listor om allt? Tja, när jag pratade med min far om lite av detta var hans förslag att jag skulle skriva en "ordentlig lista, och sedan hålla dig till den".
Ja herregud, är det inte den ena så är det den andra.



Nä, det här blev ju ett lagom deppigt inlägg. Nu ska jag iaf ta itu med att:

1. väcka Sonny (lär ta cirka 1 timme)
2. Klä på mig
3. Äta frukost
4. Börja röja
5. Känna att jag får lite ordning på livet också

Hej bloggen! Juni, sa du? Jasså, jaha. Jaja. Jag jobbar för tillfället massor, sover kanske ännu mer och försöker att skapa någon typ av trivselkänsla. Och så nojar jag över att fylla 25. Jag har hört att det kommer ske ganska snart. Jag har hört det, men tror såklart inte riktigt på det. Man ska inte tro allt man hör, minsann!
Nä allvarligt talat, jag håller nog på att bli lite, lite galen av att jobba varje dag (3 dagar i rad so far..) Jag kommer antagligen snart börja hälsa på folk jag inte känner bara för att de slänger ett getöga åt mitt håll.
Tur att jag gillar mitt jobb, är faktiskt otroligt nöjd med det. Det känns bara lite som att vara tillbaks där jag var innan jag började plugga. Eftersom jag är det. Fast i Uppsala då. Kanske ska jag söka någon spännande utbildning snart eller? Neh, just det, går redan en.
Idag har jag handledning inför uppsatsen i höst. Sen har jag faktiskt sommarlov på riktigt. Svettigt är det i alla fall så det räcker och blir över, jag menar soligt.
I övrigt, skönt att vara hemma, dvs i Uppsala, och stirra.

Fredag! Mot alla odds kom den underbara helgen hit!
Lycka är att vara astrött och mätt på Ben & Jerrys Chunkey Monkey.
Jag hade inte kunnat vara tröttare än om det varit måndag.
Orsak, delvis, pubrunda med klassen. Jag tänkte därför dela med mig av mina bästa pub-runde-tips.

• Ta på dig dina mest obekväma skor, du ska ju ändå bara sitta ner
• Glöm din tjocktröja hemma, det var ju varmt när solen sken
• Tappa gärna din mobil och kontakten med dem du är ute med då blir det roligare när:
• Du byter nation var 30e minut
• En kvart innan nationsbyte ska ske, ropa högt "Nu går vi, svep ölen" så att alla gör det och sedan måste köpa ny dricka, då blir alla dubbelt så fulla
• Sjung på varje nation, så alla stirrar på er
• Slut up på en klubb när alla är dödströtta och fulla
• Ha alltid pubrundor när du ska gå upp tidigt nästa morgon

Det är i alla fall mina bästa tips!

Jahapp, torsdag morgon. Okej förmiddag. Jag sitter i ett överbarrikarderat rum och dricker snabbkaffe. Mina två (läs min systers och min mammas) bokhyllor stirrar hånfullt på mig. Eller övermätt. De är fulla till max och mitt golv är även det belamrat med böcker. Kaffet i min kopp har en lätt bismak av just kaffe, men inte mycket mer.
Hur kommer det sig, att jag, den stora bok och kaffeälskaren lever såhär? Jo, det är lustigt vad man kan intala sig att stå ut med genom att tänka "det är tillfälligt" och "jag tar itu med det i morgon", "jag ska bara köpa en ny bokhylla, men jag väntar nog tills efter vi flyttat, om vi får någon lägenhet" eller "det är bara tills jag köper nytt bryggkaffe" för att inte tala om "nästa vecka ska jag absolut inte fika 2 gånger per dag".
Men det är ju så vi fungerar, inte sant? Allt går så länge man inte sätter det i kontakt med hur det var igår, eller i förrgår, eller förra året. Så länge man inte inser att man satt något i system, går det utmärkt att leva i fullkomligt kaos.
Jag menar, både jag, och den fantastiska varelse jag kallar "älskling" vill leva i ett minimalistiskt hem. Tänk Mia och Klara Mias dryga jeanssäljande kille i säsong 2. Så vill jag ha det. Tre färger i taget, typ. Jag vill ha en färgkoordinerad bokhylla också. Men har mest en hög av böcker framför den.
Men jag ska ta tag i det.. så fort.. jag gått ut skolan, så fort jag fått mitt sommarschema, så fort vi vet om vi får en lägenhet och så fort det bara går.
Om ett år ska jag leta upp det här inlägget igen, och se om jag köpt kaffe och sorterat mina böcker. Jag gissar att det är cirka 50 procents chans..