telepatetisk

Efter en helg proppfull av dekadens, (dvs att åka till Gottsunda kl 23 på fredagkvällen, vara stenbakis på lördagen och superseg idag, söndag) sitter jag och gottar mig åt att jag ändå läst massor om anknytning, nästan allt jag måste läsa till på fredag. Har även kommit på att jag saknar den text jag ska ha läst och reflekterat om till i morgon. Så det kan ju bli väldigt intressant.. Tummen upp för min organiseringsförmåga.
Jag hade tänkt att tillbringa helgen med att skriva 10000 olika CV:n för att söka jobb med, men det har jag inte gjort alls. Försöker komma på något att skylla på förutom min irationella fobi för CV-skrivande, men jag kan inte komma på något alls. Typiskt också.

Nu leker jag med webcamen som finns i den här lilla netbooken. Dålig kvalitet och typiskt paranoid min!

Vill för övrigt förtydliga:
Jag älskar inte K mer än kaffe, K älskar kaffe lika mycket som jag.

Sonny spelar ett spel jag hela tiden glömmer bort vad det heter, på xboxen. Han upptäckte idag att "oj älskling! Shit! Jag har inte kopplat på switchen som gör att det blir HD-kvalitet mellan xboxen och TVn under component-kabeln". Okej jag gjorde citattecken men ärligt talat, vem vet vad han kan ha sagt. Nåväl, han fann det otroligt intressant. Jag tänkte mer, jaha.
Det är spännande vad man kan tycka att olika saker är väldigt fascinerande. (Stavade jag rätt nu tro?) Jag tycker tex att hur man påverkar ett barns anknytning är superintressant. När jag börjar rabbla om det är jag rätt säker på att Sonny sätter på sig mentala öronskydd.

Saker jag tycker är skitintressant, gott eller viktigt, som Sonny antagligen eller uttalat tycker är helt onödigt:

• Psykologiska facktermer och dess innebörd. Alltså, jag tror han gillar psykologi rent allmänt. Eller jag tänker för enkelhetens skull anta att han, och resten av jordens befolkning gör det. Jag skulle få så sjukt lite att prata om annars.
• How I met your mother, glee, community med flera TV-kommedier/sitcoms/roliga program. Har jag något att säga om dessa program, håller jag det för mig själv. Eller bloggar om det...
• Spenat. Jag gillart, han ogillart!
• typ trettiofemtusen andra saker som jag inte kommer på just nu.
• Kaffe. Ja, alla som känner mig vet att vad jag känner för kaffe. Och hur länge jag kan prata om kaffe. Mmmm kaffe... Känner nog bara en person som matchar den kärleken. (Du vet vem du är, K)

MEN! Det är ju som bekant inte så viktigt tycker jag, i relationer, att man ska gilla precis samma hela tiden. Liksom man inte behöver umgås precis varje sekund av varje timme. Däremot är det viktigt att vinna. Och med vinna menar jag, att när/om vi får barn, att barnen kommer gilla allt som jag gillar. Då vinner jag.
Vid närmare eftertanke kan det bli svårt. Bebisar dricker inte så mycket kaffe va? Eller kollar jättemycket på TV-serier med snuskiga skämt i? Eller förstår skitkrångliga saker som mentalisering?
Spenatpurée däremot, det ska de illa kvickt lära sig att älska.


....


Bjuder på en spexig vinterbild för att känna att det här blev ett riktigt blogginlägg. ..

Insnöade cyklar. Det är fina grejer det!

På min top 10 ultimate värdelösa saker lista ligger idag: (trumvirvel tack)

1. Fruktansvärd träningsvärk
2. Vetskapen om att jag kommer att ha fruktansvärd träningsvärk i morgon
3. Minus 10 grader celsius, aka mössväder
4. Munsår
5. Att ha 1.58 kr på kontot
6. Att 1.58 kr inte räcker till en kopp automatkaffe i skolan
7. Att man nu tydligen får cancer, blir infertil och gammal i förtid av automatkaffe (men ärligt talat hade jag det på känn, så äckligt som det är)
8. Jag har fortfarande inte kommit över att Mammas nya kille är nedlagt
9. Brödet är slut hemma och jag måste gå ut i superkylan och köpa nytt!
10. Det är aslång tid kvar tills Glee börjar igen

På min 10 i topp lista ligger å andra sidan idag:

1. Jag har inga lektioner i morgon
2. Jag har tränat idag = jag är duktig
3. Jag är inte sugen på godis
4. Snart kommer Sonny hem
5. Att skratta åt 7 killar som försökte få in en bäddsoffa genom ytterdörren till mitt hus
6. Hahahhahahahahahahha
7. Jag har sovmorgon i 4 dagar
8. the Tough Alliance
9. Gamla avsnitt av Mammas nya kille (okejdå det är mer salt i såren, men jag råkar gilla mina sår salta)
10. Kolla! Jag har orkat skriva ett helt blogginlägg! Go me!

Det var tydligen lika länge sedan jag bloggade som jag tränade! Träningsvärken satt i alla fall i.
Jag ska träna idag, så då passar det sig ju bra med ett litet inlägg här.
Synd då att jag ska gå till skolan om 3 minuter. HA!
nåja, jag kan ju drömma mig tillbaks till tiden då jag bloggade nästan varje dag, när jag löser soduko på bussen.


....

Det är måndag idag. I morgon är det tisdag...

De kreativa juicerna flödar i mitt frontallobskortex. INTE.

Jag tränade igår, 75 minuter powerstep core. Jag tror jag kan ha hittat den ultimata träningsformen. Lång tid, vilket gör det värt att asa sig till gymet. Noll armträning vilket gör att jag slapp träningsvärk i arm och bröstmusklerna, vilket är min absoluta hatform av träningsvärk.
Idag firar jag min kropp med 2 koppar kaffe, löskokt ägg på rostad vetekaka och oändliga mängder feel-good över min prestation igår.
Jag BORDE träna min hjärna just nu. Tenta i morgon. Tiiidigt i morgon. Tortyrtidig lördagstenta. Typiskt ocoolt.

Usch sicket deppigt inlägg jag skrev i tordags!
Idag är det lördag istället, och jag har i och för sig inte så mycket mer som händer i mitt liv än i torsdags. Lite närmre tentan är jag såklart. Och ska snart brygga kaffe och börja plugga.

Jag har den senaste veckan haft oförskämt mycket tid att tänka, och drömma. Jag har av någon anledning börjat minnas min högstadietid (jag skyller på 90-tals låtarna och spotify). Den var inte så rolig alla dagar.
MEN den var bra också. För jag hade en kompis som jag fortfarande är BFF med.
Jag undrar i alla fall vad alla andra gör nu, om de kommit någonstans med sina liv. De flesta i min klass verkade så härligt värdelösa, korkade och odrivna. Men jag tror att jag nog också verkade det, så jag har ingen aning eftersom jag aldrig kände dem. Jag kände inte mig själv heller så det hade varit lite väl mycket att begära kanske.
Som (blivande) psykolog är jag dock medveten om att vi minns saker från de tidigare liv vi haft (alltså, jag menar inte att vi blir återfödda, men på ett sätt blir vi det om vi får nya situationer att förhålla oss till, i samma liv). De påverkar oss. Och de flesta minns den första person de blev kär i (hemligt), första CDn de blev besatt (Happy Nation Ace of Base)av och ett visst klädesplagg som de bara måste ha( Adidasbyxor).

Jag är glad att jag hade en relativt okomplicerad barndom. Visst, jag mådde dåligt, hatade skolan och hade som sagt bara en riktig kompis. Men jag söp inte och jag låg inte runt. Jag tror att jag hade haft rätt mycket mer att må dåligt över om jag hade gjort det. Det är sånt som trasslar till livet om man gör det innan man är mogen för det. (Kan man någonsin bli mogen för att supa och ligga runt? Jo, det kan man väl typ. Tillräckligt för att skratta åt det dagen efter i alla fall)

Men varför detta plötsliga intresse av min tonår? Antagligen håller jag väl på att noja ur över att jag fyller 25 i år. Har lite svårt att förstå det och tänker även nu att "Men det är väl 24 jag blir?". 24 har jag varit i över ett halvår.
Om jag har råd blir det nog ingen fest när jag fyller, det blir en resa långt långt bort med min sambo, med telefonen avstängd. Inte för att jag har ångest över att bli 25 (men jag ska försöka komma ihåg att läsa dethär inlägget dagen innan jag gör det) utan för att jag inte är så intresserad av att fylla år.
Det är inte åren som ger mognad, det är tiden.
På många sätt har jag blivit mer oansvarig sedan jag var yngre. Men jag har roligare också. Och det är ju mitt eget ansvar att se till att jag har roligt! Och inse att man inte kan ha roligt jämt. Och sätta sig ner och börja plugga...

Greps av en hastig depression av kombinationen MNKs sista radioprogram på obestämd tid, låten I will always love you (Dolly Partons original) och tentaplugg att jag tillbringat två timmar slöpluggandes och stirrandes upp i taket. Frossade loss i gamla Ace of Base låtar (Spotify är ibland helt underbart) vilket ledde in till flera andra deppiga nittiotalslåtar och mer depp.
Nu ska jag försöka ta mig i kragen, duscha, klä på mig något snyggt och hitta en mer upptempo nittiotalslåt än Achy Breaky Heart, som visserligen svänger.

Kanske sluta stirra ut på snöfallet utomhus och drömma om solen som finns i alla andra länder utom Sverige. Sluta tvångstänka på solarium, bastuar och allt annat som är varmt, kvavt och svettigt.

Jag blir ganska snabbt stir crazy, rastlös av att vara ensam hemma. Sonny spelar in kortfilm hela veckan. Jag är allena och lever på potatis och andra undermåliga källor till födoämnen. Och apelsinjuice. Och ja, kaffe såklart. Men jag får mycket plugg gjort. Mindre hårtvätt dock.
Köpte massor av fina saker för mina julklappspengar igår på rean, men orkar inte ta på mig dem för vem ska se dem?
Som sagt, jag deppar ihop och GADar ur.
Mest är det nog MNKs fel, jag hade en helt ok dag innan jag såg att det var slut, kört, och finito.
Varför försvinner mina favvoradioprogram? Pang Prego, MNK, Lantz i P1-4... Ja ok På minuten finns kvar. Är jag fel målgrupp?!

HA! Lantz i P4 är tillbaks den 29e januari.
Men ändå.. Jag ÄR fel målgrupp. Intelligent person med idiotisk humor är tydligen inte normalt. Man ska vara korkad med idiotisk humor eller intelligent med smart humor. Eller nåt. Jag är intelektuell men gillar extremt dåliga skämt. Varför var jag tvungen att börja älska MNK? När de bara skulle lämna mig med alla minnen...

Har lyckats lokalisera varför 90-tals musik ger mig lättare ågren, den försätter mig helt enkelt i en prepubertal sinnesstämning av ambivalens och förvirring. Inte svårare än så. Ska försöka lyssna på något som är lite mer 10-tal.
Det är för övrigt sjukt häftigt att det är 10-talet. Det betyder att det snart är 20-tal, och det vet vi ju vad det betyder. Sjukt fräcka kläder och page! Men jag passar nog inte i page.

Nu börjar det bli mörkt ser jag, så det är väl dags för mig att slita mig från datorn en stund.
Död åt vintern.

Vi blir inte yngre. En vardaglig men ack så sann fras. För varje nyårsafton som går, varje födelsedag, varje kompis födelsedag, varje vän som skaffar barn, förlovar sig och köper längenhet blir vi äldre. Inte i tanken så mycket som i kroppen. Visst, vi ser fortfarande snygga ut. Busschaufförer frågar oss fortfarande om vi ska åka reducerat eller fullt pris, och än så länge måste vi visa leg på systembolaget när vi köper billigt vitt vin.
Det är mycket som inte har förändrats. Jag tittar på samma tv-serier, och samma typ av tv-serier, läser samma böcker (ja bokstavligt talat, jag läser om mina gamla tonårsfavoriter, fast jag hoppar nog Brott och straff och Bibel 2000...) spelar samma datorspel (the sims alltså). Det enda som tycks förändras är färgen på det billiga nagellacket, märken på hårprodukter och att jag numera tonar håret istället för att färga det. Jag är lika beroende av läppglans nu som när jag var femton. Och vore det inte för att Damernas Värld älskar att ge mig svindyra märken på köpet skulle jag fortfarande använda HMs egna märke.
Men vissa saker är bara att acceptera med åldern.

1. Vikten. Vi blir inte smalare. Bara de som inte vill bli smalare blir smalare med åldern, alla andra går stadigt upp i vikt. Gram för gram, och inte på samma ställen som vi brukade. Nu sätter sig fettet på låren av någon sjuk anledning. Det är helt enkelt dags att börja träna på riktigt om man vill vara muskulös vid 30.
2. Huden. Den blir torrare. Helt plötsligt har min hud börjat skrika efter hudkräm. Jag lovar, den har alltid kunnat producera oändliga mängder fett förut.
3. Andedräkten. Vad hände? Varför i hela friden luktar jag död strumpa varje morgon? Trots min besatthet av att bortsa tänderna, dricka massor av vatten innan sängående och skölja med allehanda fluorlösningar har jag dålig andedräkt för första gången i mitt liv. Men inte sista.
4. Ögonen. De är konstant rödsprängda. När hände det? För att inte tala om
5. Synen. Sämre med åren, jotack. Ge mig gratis laserkirurgi och det snabbt.
6. Afasin. Sedan när började jag glömma bort vad saker, fenomen och människor heter? Jag är på väg in i glömskans dimma helt enkelt, sakta men säkert.

Men det konstigaste är, att jag inte bryr mig. Jag bryr mig mycket mindre än jag skulle gjort vid tanken på dessa fasor, jag inte ens kunde föreställa mig, vid 16. Jag HAR accepterat det. Och sakta börjar jag fatta att jag kommer acceptera allt det andra som kommer komma. Rynkor, hud som hänger, kollagenförlust i ansiktet... You name it, jag kommer leva med det.
Om någon hade sagt till mig vid 17 att jag lugnt skulle acceptera min kropps långsamma förfall hade jag antagligen skrikit. Men det var ju på den tiden då jag trodde att jag faktiskt kunde kontrollera sådant som formen på mina ögonbryn, min vikt och min hud.

Nu vet jag helt enkelt bättre.