Det är tanken som räknas
En annan sak som hör till datumet är att lova massvis med löjliga saker som man aldrig kan hålla.
Jag har inte gett något nyårslöfte sedan jag hittade ett nedskrivet nyårslöfte jag skrev när jag var 16. Jag lovade att jag skulle gå ner till 40 kg, skaffa en pojkvän och få perfekt hy.
Då insåg jag att man oftast lovar saker som inte är bra, som man inte ska hålla och som bara ger en mer ångest och problem. Nyårslöften är bara ett sätt att befästa sina tvångstankar.
Men, jag ska lova mig själv några saker ändå
Saker som jag skulle vilja lova men inte kan lova och följaktligen kommer låta bli
Jag har inte gett något nyårslöfte sedan jag hittade ett nedskrivet nyårslöfte jag skrev när jag var 16. Jag lovade att jag skulle gå ner till 40 kg, skaffa en pojkvän och få perfekt hy.
Då insåg jag att man oftast lovar saker som inte är bra, som man inte ska hålla och som bara ger en mer ångest och problem. Nyårslöften är bara ett sätt att befästa sina tvångstankar.
Men, jag ska lova mig själv några saker ändå
- Jag ska sluta köpa icas elbrygg, det smakar ändå pest, och återgå till icas mellanrost
- Jag ska fortsätta att göra det jag lärt mig av tre terminers terapi som slutar i januari.
- Jag ska sluta plåga mig själv med drömmar om att skaffa katt eftersom jag är brutalt allergisk.
- Jag ska ha på mig mina paljett BH-band på nyår trots att ingen kommer uppmärksamma dem. Bara för att jag förtjänar lite flärd!
- Jag ska dricka lika mycket kaffe som jag brukar, för det gör mig glad.
Saker som jag skulle vilja lova men inte kan lova och följaktligen kommer låta bli
- Jag ska skaffa ett extrajobb och ha råd med en iphone
- Jag ska åka utomlands
- Jag ska träna en gång i veckan
- Jag ska gå på mer promenader
- Jag ska blogga mer
Det hör till årstiden
Snön på körsbärsgrenarna utanför mitt fönster har smält och ersatts med rimfrost. Det innebär troligen att marken är täckt av is.
Min handväska är full av förylningslindrande mediciner.
Jag är inte pank, men förväntar mig att snart bli det.
På TV och radio går "årets bästa" på tomgång och snart visar de årets kungafamiljshändelser för alla tanter.
Men jag förstår inte poängen med ett nyår som är lika kallt som det gamla. Ge mig nyår sista mars istället. Fast det är klart, det är skönt att bli av med nyårshetsen vid julhetsen så kan vi ta det lite lugnt i januari innan semmelhetsen och allahjärtansdag försöker få oss lika stressade som julen. Och misslyckas.
Jag för över all information från min gamla kalender till årets nya. Det är konstigt att se hur länge sedan saker hände, hur snabbt ett år går.
HMkatalogen som har sommarkläder i sommarfärger, jag klarar knappt av att titta på den så mycket vårlängtan får jag.
Det är det värsta. Denna extrema längtan efter vår och sol som bara växer sig större, och sen kommer våren och är lika regnig som hösten var, och blåsig och allmänt vidrig. Och sommaren är aldrig som sommaren i grekland. I Uppsala finns det ju inte ens ett hav som kan vara blått, inga vita putshus som glittar i solen. Ändå tror vi att sommaren ser ut så.
I Sverige är sommaren grön och spöregnig för det mesta, men det kommer vi inte ihåg nu. Just nu tänker vi bara på att det går att överleva på sommaren. Att det går att andas och att vi inte är så förbannat trötta. Vi minns grillkvällar och kallbad och doften av gräs. Själv går jag runt med en kaskad av blåsippor i en backe innanför ögonen. Och vi glömmer att nästan alla får ångest på sommaren för att de inte lyckas göra det mesta av den, för att de inte är himlastormande överlyckliga dygnet runt för att solen skiner.
Mest tror jag att längtan till sommaren är en längtan till barsligheten, att springa och härja utomhus och doften av små små kattungar och smultron och solvarma klippor. Och den där obeskrivliga uttråkningen som bara kom över en, och som nu sitter i huden varje dag. Rastlösheten. Som hörde till ovanligheterna och därför var spännande och utmanande, men som är vardag när vi växer upp. Det är istället entusiasmen och att gå upp i något helt som vi behöver öva oss i.
Är det inte sjukt? Vi övar oss i att vara här och nu, träna på att vara lycklig, följ dessa tre enkla steg så blir livet enklare. Lär dig läsa tankar och förstå andra. Köp denhär boken och finn dig själv. Och så jag, som utbildar mig till hjälp-till-självhjälp-hållandefunktion-anknytningsobjekt. För att vi behöver det. För att alla blir traumatiserade av att växa upp i vardagskaos och ändå bara längta till sommaren. För att det regnar hela vintern och hela hösten och hela våren och när solen eller snön äntligen kommer har vi inte tid att vara lyckliga i alla fall.
För att allt ska bli bättre nästa år.
Min handväska är full av förylningslindrande mediciner.
Jag är inte pank, men förväntar mig att snart bli det.
På TV och radio går "årets bästa" på tomgång och snart visar de årets kungafamiljshändelser för alla tanter.
Men jag förstår inte poängen med ett nyår som är lika kallt som det gamla. Ge mig nyår sista mars istället. Fast det är klart, det är skönt att bli av med nyårshetsen vid julhetsen så kan vi ta det lite lugnt i januari innan semmelhetsen och allahjärtansdag försöker få oss lika stressade som julen. Och misslyckas.
Jag för över all information från min gamla kalender till årets nya. Det är konstigt att se hur länge sedan saker hände, hur snabbt ett år går.
HMkatalogen som har sommarkläder i sommarfärger, jag klarar knappt av att titta på den så mycket vårlängtan får jag.
Det är det värsta. Denna extrema längtan efter vår och sol som bara växer sig större, och sen kommer våren och är lika regnig som hösten var, och blåsig och allmänt vidrig. Och sommaren är aldrig som sommaren i grekland. I Uppsala finns det ju inte ens ett hav som kan vara blått, inga vita putshus som glittar i solen. Ändå tror vi att sommaren ser ut så.
I Sverige är sommaren grön och spöregnig för det mesta, men det kommer vi inte ihåg nu. Just nu tänker vi bara på att det går att överleva på sommaren. Att det går att andas och att vi inte är så förbannat trötta. Vi minns grillkvällar och kallbad och doften av gräs. Själv går jag runt med en kaskad av blåsippor i en backe innanför ögonen. Och vi glömmer att nästan alla får ångest på sommaren för att de inte lyckas göra det mesta av den, för att de inte är himlastormande överlyckliga dygnet runt för att solen skiner.
Mest tror jag att längtan till sommaren är en längtan till barsligheten, att springa och härja utomhus och doften av små små kattungar och smultron och solvarma klippor. Och den där obeskrivliga uttråkningen som bara kom över en, och som nu sitter i huden varje dag. Rastlösheten. Som hörde till ovanligheterna och därför var spännande och utmanande, men som är vardag när vi växer upp. Det är istället entusiasmen och att gå upp i något helt som vi behöver öva oss i.
Är det inte sjukt? Vi övar oss i att vara här och nu, träna på att vara lycklig, följ dessa tre enkla steg så blir livet enklare. Lär dig läsa tankar och förstå andra. Köp denhär boken och finn dig själv. Och så jag, som utbildar mig till hjälp-till-självhjälp-hållandefunktion-anknytningsobjekt. För att vi behöver det. För att alla blir traumatiserade av att växa upp i vardagskaos och ändå bara längta till sommaren. För att det regnar hela vintern och hela hösten och hela våren och när solen eller snön äntligen kommer har vi inte tid att vara lyckliga i alla fall.
För att allt ska bli bättre nästa år.
Jul, jul, strålande gul
Ja herregud vad julen svischar förbi som en marängsviss under fötterna.
Julaftons morgon firades med en sommarsmoothie(TM) och sedan bar det i ryslig stress av till Stockholm, fädernelandet och allt sånt. Det var stressigt för att jag tog det så lugnt vid frukosten. Diskuterade DSM-kriterier och what-not. En av mina absoluta favoritsysslor måste jag säga. Nåväl sedan var det diska, ta ut sopor, mata hamstern (en mycket svår konst, det måste vara tillräckligt att klara sig på i fyra dagar men inte så mycket att hon hetsäter ihjäl sig på fem minuter, som hamstar lätt gör). Det återstår att se om det blev idealiskt.
Nåväl, vi rörde oss mot tågstationen, satte oss på respektive tåg. Jag- uppsala-stockholmspendeln, Sonny på mUpptåget hem till Knivsta.
Väl framme i Stockholm utförde jag en kedja av goda gärningar måste jag säga. När jag gick av var det en liten tant som behövde gå på tåget, jag erbjöd mig att hjälpa henne upp varav hon gav mig 40 kronor! Galet tänkte jag, jag gjorde det ju hemskt gärna gratis. Men jag tog emot pengarna och blev glad, sen köpte jag en Situation Stockholm för mina 40 kronor och knatade ner i tunnelbanan. Jag måste ha sett extemt belevad ut med mina väskor och kassar för jag blev genast tillfrågad om tunnelbanans nät och vilka tåg man kan ta till Gullmarsplan. Eller så såg jag bara läskunnig ut, det är ju som bekant det enda kriteriet för att förstå hur stationerna och linjerna går. Nåväl, när sedan hon som frågat mig om råd blev tillfrågad av en annan person hänvisade hon till mig!
Och alla säger att folk är asociala i storstan!
Jag lyckades i alla fall ta mig hem utan fler sociala interaktioner. Tack och lov.
Sedan satte själva julen igång.
Oh dearie me! Först grönkålssoppa och presenter hos far, sedan iväg till styvfamilj för storjul. Med hemgjord snaps (gört!) och väldigt mycket mat. Och ännu fler presenter.
Dödströtta åkte vi bussen hem och jag sov till klockan 11,43.
På juldagen åkte vi med mamma till bekanta och julade oss där. Så åkte vi hem till henne, där vi tog det lugnt, glodde på film och jag rullade mina ömtåliga slemhinnor i katthår. Igår, annandagen då vi firade en tredje och sista jul gick jag runt och lät som Darth Vader ungefär på grund av kattallergi.
Sen träffade jag R och sen åkte jag hem och sov.
Idag ska jag fira födelsedag, dock inte min egen.
I morgon blir det hemfärd, oh ljuva hem. Jag längtar så jag spricker och är inte alls sugen på att fira nyår överhuvudtaget. Helst drar jag en riktigt gammal filt över mig (eller varför inte den nya jag fick i julklapp?) och gömmer mig i ett hörn. Det låter för mig som himmelriket på en pinne.
Snart är det januari och 10-talet. Men jag gissar att det kommer kännas som vanligt ungefär.
Förutom att ingenting någonsin känns som vanligt när allt gör det.
Eller nåt.
Men jag längtar förpipplat mycket efter att börja skolan igen, som vanligt. Alltså plugga igen, vara klar med praktiken, få sovmorgon och hänga med klassen.
Och nästa år fyller jag 24, det är nästan 25. Sonny fyller 27, det är nästan 30. Galet.
Nu ska jag ut i snömodden och härja! Puss på er och god fortsättning
Julaftons morgon firades med en sommarsmoothie(TM) och sedan bar det i ryslig stress av till Stockholm, fädernelandet och allt sånt. Det var stressigt för att jag tog det så lugnt vid frukosten. Diskuterade DSM-kriterier och what-not. En av mina absoluta favoritsysslor måste jag säga. Nåväl sedan var det diska, ta ut sopor, mata hamstern (en mycket svår konst, det måste vara tillräckligt att klara sig på i fyra dagar men inte så mycket att hon hetsäter ihjäl sig på fem minuter, som hamstar lätt gör). Det återstår att se om det blev idealiskt.
Nåväl, vi rörde oss mot tågstationen, satte oss på respektive tåg. Jag- uppsala-stockholmspendeln, Sonny på mUpptåget hem till Knivsta.
Väl framme i Stockholm utförde jag en kedja av goda gärningar måste jag säga. När jag gick av var det en liten tant som behövde gå på tåget, jag erbjöd mig att hjälpa henne upp varav hon gav mig 40 kronor! Galet tänkte jag, jag gjorde det ju hemskt gärna gratis. Men jag tog emot pengarna och blev glad, sen köpte jag en Situation Stockholm för mina 40 kronor och knatade ner i tunnelbanan. Jag måste ha sett extemt belevad ut med mina väskor och kassar för jag blev genast tillfrågad om tunnelbanans nät och vilka tåg man kan ta till Gullmarsplan. Eller så såg jag bara läskunnig ut, det är ju som bekant det enda kriteriet för att förstå hur stationerna och linjerna går. Nåväl, när sedan hon som frågat mig om råd blev tillfrågad av en annan person hänvisade hon till mig!
Och alla säger att folk är asociala i storstan!
Jag lyckades i alla fall ta mig hem utan fler sociala interaktioner. Tack och lov.
Sedan satte själva julen igång.
Oh dearie me! Först grönkålssoppa och presenter hos far, sedan iväg till styvfamilj för storjul. Med hemgjord snaps (gört!) och väldigt mycket mat. Och ännu fler presenter.
Dödströtta åkte vi bussen hem och jag sov till klockan 11,43.
På juldagen åkte vi med mamma till bekanta och julade oss där. Så åkte vi hem till henne, där vi tog det lugnt, glodde på film och jag rullade mina ömtåliga slemhinnor i katthår. Igår, annandagen då vi firade en tredje och sista jul gick jag runt och lät som Darth Vader ungefär på grund av kattallergi.
Sen träffade jag R och sen åkte jag hem och sov.
Idag ska jag fira födelsedag, dock inte min egen.
I morgon blir det hemfärd, oh ljuva hem. Jag längtar så jag spricker och är inte alls sugen på att fira nyår överhuvudtaget. Helst drar jag en riktigt gammal filt över mig (eller varför inte den nya jag fick i julklapp?) och gömmer mig i ett hörn. Det låter för mig som himmelriket på en pinne.
Snart är det januari och 10-talet. Men jag gissar att det kommer kännas som vanligt ungefär.
Förutom att ingenting någonsin känns som vanligt när allt gör det.
Eller nåt.
Men jag längtar förpipplat mycket efter att börja skolan igen, som vanligt. Alltså plugga igen, vara klar med praktiken, få sovmorgon och hänga med klassen.
Och nästa år fyller jag 24, det är nästan 25. Sonny fyller 27, det är nästan 30. Galet.
Nu ska jag ut i snömodden och härja! Puss på er och god fortsättning
Bird bird bird, bird is the word
En liten del av mig, cirka 79 procent, tror att det räcker att skriva en att göra lista för att saker ska bli gjorda. Har man skrivit ner så är det klart sedan. Tvätta till exempel, står på min lista i kväll. Liksom packa och dammsuga mitt skitiga rum.
Att däcka framför datorn, äta onyttigheter och kolla på How I met your mother står inte på listan. Men de sakerna verkar komma av sig självt. Varför kan inte tvättkorgen ha ben och gå till tvättstugan? Varför?
Sedan består jag av 18 procent som tänker att jag lika gärna kan tvätta nästa vecka. Eller aldrig. Eller på julafton. Resterande 3 procent är däremot redo att hugga i. Synd att de är i minoritet och blir nedröstade.
För övrigt håller jag på att bli förkyld. Och min hjärna är helt förbluffad över faktumet att det är torsdag i morgon. Och snart jul.
Galet säger jag bara. Galet.
Att däcka framför datorn, äta onyttigheter och kolla på How I met your mother står inte på listan. Men de sakerna verkar komma av sig självt. Varför kan inte tvättkorgen ha ben och gå till tvättstugan? Varför?
Sedan består jag av 18 procent som tänker att jag lika gärna kan tvätta nästa vecka. Eller aldrig. Eller på julafton. Resterande 3 procent är däremot redo att hugga i. Synd att de är i minoritet och blir nedröstade.
För övrigt håller jag på att bli förkyld. Och min hjärna är helt förbluffad över faktumet att det är torsdag i morgon. Och snart jul.
Galet säger jag bara. Galet.
TISDAG
Att det snöat som in i sjutton kan knappast ha undgått någon. Inte ens löpsedlarna har missat det, inte ens SMHI är vilse i pannkakan. Jag bytte till vinterkängorna och har gått hem från stan idag. Jag halkade ett antal gånger och blev lite blöt på ovansidan av höger fot. Fördelen med att bo utanför stan är att det går att tycka om snön. Den är varken en brungrå äckelsörja eller ett stenhårt islager. Den är vit och fluffig och full av små fotspår från katter, barn, cyklar och kråkor.
Jag hade inget nyårslöfte i år, men jag tror jag ska ha ett nästa. Jag ska ta det lugnare och må bättre fysiskt. Under praktiken har jag nämligen: haft begynnelse till magkatarr massor med gånger, ondare i ryggen än någonsin, varit konstant trött i perioder och alla mina små små muskler har krympt och blivit ännu mindre. Nåja, mycket har berott på en specifik stressfaktor som är utredd nu. Det har varit en kaosartad process att reda ut det, men nu känns det mycket bra. Mer säger jag inte på internet. I övrigt tar jag det nog ganska lugnt, jag har till exempel inte börjat känna mig stressad över julklappar. Jag låtsas att jag är det inför andra för att de inte ska hata mig, men jag skjuter problemet på framtiden.
Fråga igen den 23e så ska jag nog kunna skrapa fram en liten liten klump av stress. Eller lack.
Just nu är jag så trött att jag skulle kunna somna med kinden mot tangentbordet, men jag ska försöka låta bli.
Jag har ju inte lyckats blogga på ett tag, men har haft ett ämne groendes ett par veckor. Tema, att växa upp.
Bra saker är inte roliga när man är vuxen.
När man var liten var det mesta som var bra också kul. Åtminstone kändes det skönt. Typ, leka, be om förlåtelse, hjälpa till hemma. Visst, det mesta som var kul och bra när man var liten är fortfarande kul och bra. Det har bara byggts på en extra dimension av saker som känns helt värdelöst fast de är extremt bra att göra. Jag syftar inte bara till att betala räkningar. Att göra slut med någon, kan vara bra, men känns alltid helt fördjävligt. Att säga nej till någon, tänka på personers eget bästa, att säga upp någon från ett jobb, att ha ångest, att vara arg. Alla bra exempel på saker som inte alls är kul men som man måste göra ändå ibland. Och som är det rätta.
Det är kanske det jag menar egentligen, för det mesta är att göra det rätta inte alls kul. Det är stressigt, plågsamt och kan få en att må dåligt.
När man var liten fick i alla fall jag lära mig av diverse moraliserande tidningar (typ, Bamse) att det ska kännas bra att göra rätt sak. Och visst, efter ett tag kanske det känns ok. Men precis när det händer är det så mycket svårare än att ge bort halva sin chokladkaka.
Det är helt enkelt svårt och jävligt att följa sin inre kompass och vara den man vill vara. Varför är det ingen som tecknar det budskapet i färgglada serietidningar?!
Cheerio
Jag hade inget nyårslöfte i år, men jag tror jag ska ha ett nästa. Jag ska ta det lugnare och må bättre fysiskt. Under praktiken har jag nämligen: haft begynnelse till magkatarr massor med gånger, ondare i ryggen än någonsin, varit konstant trött i perioder och alla mina små små muskler har krympt och blivit ännu mindre. Nåja, mycket har berott på en specifik stressfaktor som är utredd nu. Det har varit en kaosartad process att reda ut det, men nu känns det mycket bra. Mer säger jag inte på internet. I övrigt tar jag det nog ganska lugnt, jag har till exempel inte börjat känna mig stressad över julklappar. Jag låtsas att jag är det inför andra för att de inte ska hata mig, men jag skjuter problemet på framtiden.
Fråga igen den 23e så ska jag nog kunna skrapa fram en liten liten klump av stress. Eller lack.
Just nu är jag så trött att jag skulle kunna somna med kinden mot tangentbordet, men jag ska försöka låta bli.
Jag har ju inte lyckats blogga på ett tag, men har haft ett ämne groendes ett par veckor. Tema, att växa upp.
Bra saker är inte roliga när man är vuxen.
När man var liten var det mesta som var bra också kul. Åtminstone kändes det skönt. Typ, leka, be om förlåtelse, hjälpa till hemma. Visst, det mesta som var kul och bra när man var liten är fortfarande kul och bra. Det har bara byggts på en extra dimension av saker som känns helt värdelöst fast de är extremt bra att göra. Jag syftar inte bara till att betala räkningar. Att göra slut med någon, kan vara bra, men känns alltid helt fördjävligt. Att säga nej till någon, tänka på personers eget bästa, att säga upp någon från ett jobb, att ha ångest, att vara arg. Alla bra exempel på saker som inte alls är kul men som man måste göra ändå ibland. Och som är det rätta.
Det är kanske det jag menar egentligen, för det mesta är att göra det rätta inte alls kul. Det är stressigt, plågsamt och kan få en att må dåligt.
När man var liten fick i alla fall jag lära mig av diverse moraliserande tidningar (typ, Bamse) att det ska kännas bra att göra rätt sak. Och visst, efter ett tag kanske det känns ok. Men precis när det händer är det så mycket svårare än att ge bort halva sin chokladkaka.
Det är helt enkelt svårt och jävligt att följa sin inre kompass och vara den man vill vara. Varför är det ingen som tecknar det budskapet i färgglada serietidningar?!
Cheerio
.....
Jag ska på psykologiska instituionens julfest och hinner inte blogga. Jag har haft det hektiskt men bra den senaste tiden. Och så har jag åkt taxi från Alingsås till Uppsala. Det var mindre kul.
Jag är hungrig som en hamster ungefär. Och ganska stressad mest hela tiden. Men bra stress. Rolig stress.
Jag är hungrig som en hamster ungefär. Och ganska stressad mest hela tiden. Men bra stress. Rolig stress.