telepatetisk

Snön på körsbärsgrenarna utanför mitt fönster har smält och ersatts med rimfrost. Det innebär troligen att marken är täckt av is.
Min handväska är full av förylningslindrande mediciner.
Jag är inte pank, men förväntar mig att snart bli det.
På TV och radio går "årets bästa" på tomgång och snart visar de årets kungafamiljshändelser för alla tanter.
Men jag förstår inte poängen med ett nyår som är lika kallt som det gamla. Ge mig nyår sista mars istället. Fast det är klart, det är skönt att bli av med nyårshetsen vid julhetsen så kan vi ta det lite lugnt i januari  innan semmelhetsen och allahjärtansdag försöker få oss lika stressade som julen. Och misslyckas.

Jag för över all information från min gamla kalender till årets nya. Det är konstigt att se hur länge sedan saker hände, hur snabbt ett år går.
HMkatalogen som har sommarkläder i sommarfärger, jag klarar knappt av att titta på den så mycket vårlängtan får jag.

Det är det värsta. Denna extrema längtan efter vår och sol som bara växer sig större, och sen kommer våren och är lika regnig som hösten var, och blåsig och allmänt vidrig. Och sommaren är aldrig som sommaren i grekland. I Uppsala finns det ju inte ens ett hav som kan vara blått, inga vita putshus som glittar i solen. Ändå tror vi att sommaren ser ut så.

I Sverige är sommaren grön och spöregnig för det mesta, men det kommer vi inte ihåg nu. Just nu tänker vi bara på att det går att överleva på sommaren. Att det går att andas och att vi inte är så förbannat trötta. Vi minns grillkvällar och kallbad och doften av gräs. Själv går jag runt med en kaskad av blåsippor i en backe innanför ögonen. Och vi glömmer att nästan alla får ångest på sommaren för att de inte lyckas göra det mesta av den, för att de inte är himlastormande överlyckliga dygnet runt för att solen skiner.
Mest tror jag att längtan till sommaren är en längtan till barsligheten, att springa och härja utomhus och doften av små små kattungar och smultron och solvarma klippor. Och den där obeskrivliga uttråkningen som bara kom över en, och som nu sitter i huden varje dag. Rastlösheten. Som hörde till ovanligheterna och därför var spännande och utmanande, men som är vardag när vi växer upp. Det är istället entusiasmen och att gå upp i något helt som vi behöver öva oss i.

Är det inte sjukt? Vi övar oss i att vara här och nu, träna på att vara lycklig, följ dessa tre enkla steg så blir livet enklare. Lär dig läsa tankar och förstå andra. Köp denhär boken och finn dig själv. Och så jag, som utbildar mig till hjälp-till-självhjälp-hållandefunktion-anknytningsobjekt. För att vi behöver det. För att alla blir traumatiserade av att växa upp i vardagskaos och ändå bara längta till sommaren. För att det regnar hela vintern och hela hösten och hela våren och när solen eller snön äntligen kommer har vi inte tid att vara lyckliga i alla fall.
För att allt ska bli bättre nästa år.