telepatetisk

Vi blir inte yngre. En vardaglig men ack så sann fras. För varje nyårsafton som går, varje födelsedag, varje kompis födelsedag, varje vän som skaffar barn, förlovar sig och köper längenhet blir vi äldre. Inte i tanken så mycket som i kroppen. Visst, vi ser fortfarande snygga ut. Busschaufförer frågar oss fortfarande om vi ska åka reducerat eller fullt pris, och än så länge måste vi visa leg på systembolaget när vi köper billigt vitt vin.
Det är mycket som inte har förändrats. Jag tittar på samma tv-serier, och samma typ av tv-serier, läser samma böcker (ja bokstavligt talat, jag läser om mina gamla tonårsfavoriter, fast jag hoppar nog Brott och straff och Bibel 2000...) spelar samma datorspel (the sims alltså). Det enda som tycks förändras är färgen på det billiga nagellacket, märken på hårprodukter och att jag numera tonar håret istället för att färga det. Jag är lika beroende av läppglans nu som när jag var femton. Och vore det inte för att Damernas Värld älskar att ge mig svindyra märken på köpet skulle jag fortfarande använda HMs egna märke.
Men vissa saker är bara att acceptera med åldern.

1. Vikten. Vi blir inte smalare. Bara de som inte vill bli smalare blir smalare med åldern, alla andra går stadigt upp i vikt. Gram för gram, och inte på samma ställen som vi brukade. Nu sätter sig fettet på låren av någon sjuk anledning. Det är helt enkelt dags att börja träna på riktigt om man vill vara muskulös vid 30.
2. Huden. Den blir torrare. Helt plötsligt har min hud börjat skrika efter hudkräm. Jag lovar, den har alltid kunnat producera oändliga mängder fett förut.
3. Andedräkten. Vad hände? Varför i hela friden luktar jag död strumpa varje morgon? Trots min besatthet av att bortsa tänderna, dricka massor av vatten innan sängående och skölja med allehanda fluorlösningar har jag dålig andedräkt för första gången i mitt liv. Men inte sista.
4. Ögonen. De är konstant rödsprängda. När hände det? För att inte tala om
5. Synen. Sämre med åren, jotack. Ge mig gratis laserkirurgi och det snabbt.
6. Afasin. Sedan när började jag glömma bort vad saker, fenomen och människor heter? Jag är på väg in i glömskans dimma helt enkelt, sakta men säkert.

Men det konstigaste är, att jag inte bryr mig. Jag bryr mig mycket mindre än jag skulle gjort vid tanken på dessa fasor, jag inte ens kunde föreställa mig, vid 16. Jag HAR accepterat det. Och sakta börjar jag fatta att jag kommer acceptera allt det andra som kommer komma. Rynkor, hud som hänger, kollagenförlust i ansiktet... You name it, jag kommer leva med det.
Om någon hade sagt till mig vid 17 att jag lugnt skulle acceptera min kropps långsamma förfall hade jag antagligen skrikit. Men det var ju på den tiden då jag trodde att jag faktiskt kunde kontrollera sådant som formen på mina ögonbryn, min vikt och min hud.

Nu vet jag helt enkelt bättre.