telepatetisk

Usch sicket deppigt inlägg jag skrev i tordags!
Idag är det lördag istället, och jag har i och för sig inte så mycket mer som händer i mitt liv än i torsdags. Lite närmre tentan är jag såklart. Och ska snart brygga kaffe och börja plugga.

Jag har den senaste veckan haft oförskämt mycket tid att tänka, och drömma. Jag har av någon anledning börjat minnas min högstadietid (jag skyller på 90-tals låtarna och spotify). Den var inte så rolig alla dagar.
MEN den var bra också. För jag hade en kompis som jag fortfarande är BFF med.
Jag undrar i alla fall vad alla andra gör nu, om de kommit någonstans med sina liv. De flesta i min klass verkade så härligt värdelösa, korkade och odrivna. Men jag tror att jag nog också verkade det, så jag har ingen aning eftersom jag aldrig kände dem. Jag kände inte mig själv heller så det hade varit lite väl mycket att begära kanske.
Som (blivande) psykolog är jag dock medveten om att vi minns saker från de tidigare liv vi haft (alltså, jag menar inte att vi blir återfödda, men på ett sätt blir vi det om vi får nya situationer att förhålla oss till, i samma liv). De påverkar oss. Och de flesta minns den första person de blev kär i (hemligt), första CDn de blev besatt (Happy Nation Ace of Base)av och ett visst klädesplagg som de bara måste ha( Adidasbyxor).

Jag är glad att jag hade en relativt okomplicerad barndom. Visst, jag mådde dåligt, hatade skolan och hade som sagt bara en riktig kompis. Men jag söp inte och jag låg inte runt. Jag tror att jag hade haft rätt mycket mer att må dåligt över om jag hade gjort det. Det är sånt som trasslar till livet om man gör det innan man är mogen för det. (Kan man någonsin bli mogen för att supa och ligga runt? Jo, det kan man väl typ. Tillräckligt för att skratta åt det dagen efter i alla fall)

Men varför detta plötsliga intresse av min tonår? Antagligen håller jag väl på att noja ur över att jag fyller 25 i år. Har lite svårt att förstå det och tänker även nu att "Men det är väl 24 jag blir?". 24 har jag varit i över ett halvår.
Om jag har råd blir det nog ingen fest när jag fyller, det blir en resa långt långt bort med min sambo, med telefonen avstängd. Inte för att jag har ångest över att bli 25 (men jag ska försöka komma ihåg att läsa dethär inlägget dagen innan jag gör det) utan för att jag inte är så intresserad av att fylla år.
Det är inte åren som ger mognad, det är tiden.
På många sätt har jag blivit mer oansvarig sedan jag var yngre. Men jag har roligare också. Och det är ju mitt eget ansvar att se till att jag har roligt! Och inse att man inte kan ha roligt jämt. Och sätta sig ner och börja plugga...