telepatetisk

Det suger att vara tös, brud, kvinna, feminin, av det täcka könet, tjej, flicka och sedan kommer jag inte på fler ord som inte betyder hora.
Jag gick hem från stan igårkväll (natt) det är en bit och det var kallt och jag hade bara en trekvartsärmad tjocktröja över min klänning. (Tack och sommarlov för att jag är någorlunda praktiskt sinnad och hade lågskor i väskan, jag vet, jag börjar bli gammal)
Jag brukar tycka att det är trevligt att få lite tid för migsjälv efter en kväll ute. En stund att samla tankarna i.
Men det var ganska mörkt, (min favorittyp av mörker, blått mörker, sommarmörker) och jag råkade gå lite fel så jag hittade inte hem så fort som jag hade om jag inte valt att gå vägen genom skogen jag aldrig gått förut.
Jag tog den totala ödsligheten som anledning att sjunga med till min mp3spelare och såg mig omkring för att ingen skulle dyka upp så jag totalt skämmer ut mi.
Jag har i regel helt ok lokalsinne så jag tänkte att det räcker väl med att jag går åt rätt håll så löser det sig.
Ärligt talat, att gå hem från saker sommarnätter är en av mina favoritsysslor sedan jag blev 16 och kunde vara ute sent själv utan att mina föräldrar oroade hjärtat av sig.

Och plötsligt hände det.
Jag började oroa mig.
Jag tror det har att göra med att allt just nu går så bra, tentan gick bra, jobbet verkar lösa sig, jag är snygg och fri och det är varmt ute. Så jag förväntar mig typ att något dåligt ska hända. Typ, att jag blir överfallen, våldtagen och smittad med HIV. Så är det alltid i filmer. Det får aldrig gå för bra för huvudpersonen. Allt ska vara toppentoppen först och sedan nattsvart asdåligt och sedan ska man overcomma.
Det är då jag inser att jag är förpestad av media. Och alla jävla attityder om att killar bara vill en sak och att deras sexualitet är något djuriskt ostoppbart. Eller att alla killar är maktkåta djävlar som inte drar sig för att utöva den makten på trötta blondiner.
Och jag blir så irriterad, för jag tror inte på detdär. Jag har aldrig trott på det. Jag är den som skrattar folk i ansiktet när de ber mig "gå försiktigt" och "hör av dig när du kommit hem". Och plötsligt letade jag efter bebyggelse så att någon skulle höra mig skrika.
Det är så värdelöst att vara rädd. Jag är aldrig rädd. Inte för fysiska hot i allafall. Jag är kanske försiktig och följer trafikregler för att inte dö i onödan. Men jag lever inte i skäck. Det gör jag inte nu heller.
Men jag vill inte att tanken ens ska finnas i mitt huvud.
Den passar inte i mitt huvud.

För övrigt var det en trevlig kväll, även om jag är ledsen över att inte hunnit säga ordentligt hejdå till alla i klassen. Ska träffa L idag i allafall innan hon jag åker till skåne och hon till dalarna. Och jag ska försöka hålla kontakt med alla som är kvar i Uppsala. Och tacka gud för att nationerna håller öppet under sommaren. Och att jag har ett jobb, och ska bli bästis med alla där. Nej ok, inte bästis men det ska iaf bli skönt att jobba igen.


Nu har jag inget mer emotjafs att tjafsa om just nu så det är dags för kaffe.