Jag är dålig på delmål men duktig på process

I min närmaste familj, (läs min sambo och jag) ser vi olika på en hel del saker, mest städning, film, jobb och plugg. Jag har insett att det handlar om tålamod. Min kille är otroligt dålig på att tycka det är kul att städa, jag är ganska bra på det. Min kille är sjukt bra på att göra film, trots att det tar svinmycket tid, jag skulle aldrig palla. Jag frågade ut honom lite om det och det visar sig att de har massor av delmål och skit och typ världens friaste mest kreativa upplägg. Såklart, eftersom de bestämmer allt själva. Det tycker han är kul. Han är väldigt belöningskänslig.
Jag däremot pallar inte delmål, inte mål heller för den delen. Jag blir sur om jag kör på en tenta men inte så himla glad om jag klarar den.
Jag är helt enkelt en processmänniska. Det är därför jag orkar städa varje dag. Alltså diska, plocka, röja, tvätta, dammsuga kan jag inte för det blir ju klart när man är klar, däremot kan jag sortera strumporna i byrån utan att dö av tristess.
Då tänker jag att det är bra att jag ska bli psykolog, för det är ju en process att ha terapi. Inget som blir klart. Jag skulle nog inte tycka det var roligt om det fanns konkreta mål. Det är klart man har mål med terapin, men det är ju mer en riktning än ett mål.
Jag gillar ju att spela the sims också, spelet utan mål. Allt går bara runt i cirklar. Typiskt mig att gilla den typen av spel.

En annan sak som är intressant är hur svårt det är att beskriva sig själv utan att jämföra med andra och se var vi skiljer oss. Även om vi inte gör det högt finns det alltid i bakhuvuet. "Jag är inte alls om pappa på det här sättet" Men jag menar, mest är vi ju likadana allihop. Vi är ju till och med nästan som apor. Genetiskt alltså, för jag är faktiskt inte sådär jätteförtjust i banan. Och så är jag inte lika hårig.
Speciellt i tonåren definierar man sig själv som "inte som mamma" "annorlunda än alla andra" jajaja men på vilket sätt? Barn är bättre på att hitta likheter, i alla fall om man får tro alla TVprogram om barn som blir kompisar över klass/samhällsgrupps/hudfärgs/könsgränser. Vi har fem fingrar och fem tår osv.

Nu beskrev jag mig själv utifrån Sonny, hur vi är olika. Men det är kanske en poäng i det också. Poängen är att vi är sociala varelser som behöver andra människor.
Poängen med hela dethär inlägget har jag nog tyvärr tappat bort. Men det gör ju inte så mycket.

Nu ska jag 1. ringa min mamma 2. kolla upp gratis saker man kan göra i Uppsala med sin mamma idag

För övrigt har radiotjänst ringt Sonny tre gånger och vägrar tro på att han bor här och betalar TVlicens trots att vi är skrivna på samma adress och jag har anmält TVinnehav. Det är lite spänning i vardagen sådär. Nu går jag runt och väntar på att en TVpejlare ska komma och säga att om man är två personer måste man betala båda två, även om man delar på samma TV.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback