telepatetisk

Precis när jag kom igång att blogga igen så pajar självklart grafikkortet. Min dator ser så jäkla lycklig ut när den (nu även i felsäkert läge) snorar ut fyra tjocka blå linjer över hela skärmen. Den bara skrattar åt mig och pekar finger och sedan fryser den. Hann göra en backup i alla fall ifall det skulle skita sig ännu mer. Hittills har jag ändå klarat mig helt ok. Värre blir det när jag måste börja skriva PM och andra uppgifter till skolan.
Jag får självklart låna Ms dator men det känns så drygt att hänga över den hela dagarna. Så jag har kommit igenom Simone de Bevouirs debutroman den här veckan.

Den är väldigt konstig. Bra skriven, absolut, Simone är definitivt ingen Jens Lapidus, hon skriver hela meningar och har ett mycket vackert språk. Men konstig är boken likväl. Alltså, hon var väl känd för att vara feminist? Jag har läst hennes memoarer, hon var definitivt feminist. Hon och Sartre levde i ett öppet förhållande och det var ju skumt, men båda verkade glada över det och låg runt båda två.
I boken däremot, Francois är evigt trogen sin muppiga särbo, som blir hopplöst kär i en superjobbig liten fjortisbrud. Han ligger visserligen inte med henne, men han pratar om att göra det MED Francois. Va?! Vem diskuterar hur kär man är i någon annan med sin tjej? Vem orkar lyssna på det? Och varför? Är det svårt att bara inse att man kanske inte ska vara ihop om den ena parten hela tiden förför andra. Och dessutom skyller det på "mitt eviga behov av erövringar". Och vilken feminist köper det? Bah' jaja såklart han behöver ligga runt, han är ju man. Alltså, det låter för mig mycket mer som en förortshemmafru som röstar på det blåaste partiet som finns och tar hand om kidsen samtidigt som hon dirrigerar städerskan ("Nu betalar vi ju faktiskt Svetlana vitt, det känns ju bara sååå rätt i tiden") och sippar en G&T klockan tre på eftermiddagen. Om de orden skulle falla ur den kvinnans blonderade huvud så skulle jag i alla fall inte bli förvånad. Men att en bohemisk, feministisk, fransk medelålders kvinna utan barn men med egna inkomster skulle tycka att det är ok att män gör vad de vill så länge de kommer hem till den husliga härden åtminstone tre kvällar i veckan. Det är chockerande för mig.
Men jag antar att det visar hur långt vi ändå kommit sedan 1900-talets mitt. Samhället har till exempelt accepterat att kvinnor har en egen sexualitet. Det är rätt stort. Om man tänker på att vi mest var ägodelar som växlades från pappor till deras polare för en juste liten hemgift. För att odla goda relationer mellan män. Som att bjuda på en riktigt god whisky på fredagkvällen ungefär. Antar jag.

Så det är klart jag är tacksam för att samhället går frammåt, och för det perspektiv jag får av att läsa gamla, goda böcker.

Problemet är väl egentligen att samhället inte har börjat bli mer jämlikt på ett bra sätt. Istället för att kvinnor objektifieras mindre objektifieras män allt mer. Fler och fler män får anorexi, bullimi och body dysmorfic disorder.
Istället för att män börjar hjälpa till mer hemma anställer vi städerskor och slänger in kidsen på dagis allt tidigare. Istället för att män börjar jobba mindre när de är småbarnspappor öppnar kvinnor eget företag under mammaledigheten. Gissa vem det går ut över. Kidsen. Barnen som skär sig allt mer i armarna, modehetsar allt mer, mobbar varandra lika mycket som förut, smshetsar varandra till mord, med mera. Det är ju helt sjukt.

Det finns argument för att barn mår bättre ju mer rättigheter kvinnor får, och det är klart jag håller med. Barn mår bättre nu än till exempel under 1800-talet. Och på medeltiden tror jag inte ens att det fanns barn. Bara arbetskraft. Min slutsats är nog att de som kan borde ta sig mer tid till att städa, tvätta och gulla med sina barn. Och ju snabbare vi får bort fördomen om att kvinnor är bättre på det där, vill det mer och har mer tid till det än män - desto bättre. För jag tror att alla tycker att det är ungefär lika tråkigt att diska.