telepatetisk

Mitt bloggundvikandebeteende har uppenbarligen nått nya höjder, jag har nämligen fattat att om jag läser bloggar får jag dåligt samvete och bloggar själv. (Vilket väl är något positivt?) Så jag har totalt börjat undvika de bloggar jag läser vilket resulterar i skitmycket att läsa när jag väl gör det. Och ärligt talat, orka?
Nåja, nu sitter jag ju här, före frukost (väcktes vid typ åtta av att det antagligen var en skata på balkongen, sedan av att sambon skulle gå upp och iväg, snoozade sedan mellan 10 och 11, har mest stirrat i en halvtimme), med spotify i högsta hugg, odushad och allmänt seg.
Men knapprar på tangenter gör jag!
Och lyssnar på riktigt gamla, goda, goo goo dolls-låtar, som I wanna destroy you, You know what I mean, James Dean och Up Yours. Riktiga klassiker som jag hittills inte träffat någon annan som någonsin hört dem. Det får mig att minnas mina nördiga tonår.
Jag är, och har alltid varit, en äkta nörd i avseendet att allt jag gillar måste jag nörda in mig på. Typ, men inte begränsat till, musik jag gillar, datorspel jag spelar, datorer i största allmänhet, film (men nej, jag tar det inte till en lika seriös nivå just med film, jag bara ser om dem tiotusen gånger), böcker, psykologi, ja, allt sånt där jag gillar.
Hur uttrycker då denna nördighet sig? Jo, dels genom tvång att lyssna, läsa, spela titta-om. Miljoner miljoner gånger tills jag kan allt utantill. Och sedan citera hela skiten med kompisar, i mitt eget huvud, på internet, med mera.
Nåja, jag var värre förr. Nu är jag faktiskt otroligt mycket mer relaxed, kan till exempel tillåta mig att gilla bara en låt som någon grupp har gjort. Förut skulle jag då tvinga mig själv att lyssna på och gilla precis alla låtar. Det är lite för, ja lite för mycket helt enkelt. Det blev lite för jobbigt.

Inte ens bloggandet tar jag på så stort allvar nuförtiden, vad har hänt?!
Nu dissar jag denhär lilla sidan för ett bad, en tripp till ica och sedan Stockholm och Sjätte Tunnan. Aka ett besök i verkliga världen.