Vilodagen
Min telefon är hel! Den blev inte skrotad utan extra kostnad! Lagningen gick på garantin. Lycka!
Har inte längre fantomkänslor i höger hand. Måste inte stå ut med liten display och sakna min ringsignal.
Kan åter skriva in saker i att göra-lista.
Allt är som det ska vara, höger axel nästan ur led, drömde att jag fick myggbett över precis hela vänster arm, vaknade kvart i sju.
Galet skönt att vara och bara skrota. Vila upp mig innan en veckas hårt arbete och äckligt kaffe. (På min praktik bryggs det inte, utan tappas ur äcklig maskin, till och med det svarta kaffet smakar sött. Och det är långt ifrån hett.)
I övrigt trivs jag bra, arbetstiderna är helt ok trots att jag måste hetsa i mig lunch på 30 minuter. Det är kul att börja göra riktiga psykologsaker. Typ, kopiera papper och skapa journalmappar. Och skriva utlåtanden, formulera mig och lära mig hur man tolkar test.
Det känns som att tiden kommer gå extremt snabbt.
Och att jobba heltid tar bort mycket dåligt samvete över att sitta och glo på TV-serier en hel söndag. Förtjänar det eftersom jag jobbar hårt hela veckan! (OBS har bara jobbat tre dagar hittills)
Det känns däremot lite konstigt att inte kunna gå ut alla dagar i veckan och sova till tio på morgnarna. Men om jag kunde vänja mig vid det kan jag vänja mig av med det. I gymnasiet gick vi minsann 8-16 nästan varje dag.
Fast. Då satt jag mest stilla och tog anteckningar.
Nu springer jag konstant mellan kopiatorn, rummet vi sitter i, kaffemaskinen, olika klassrum och konferensrummet.
Och mer spring lär det väl bli ju mer jag får och kan göra.
Inte konstigt att dagarna går brutalt fort. (Utom sista timmen, den går alltid galet långsamt, men det njuter jag av för jag är oftast själv då och så har alla lärare gått hem så det är tyst och skönt och jag kan dricka te, äta äpple och lära mig saker i min egen takt samt plocka undan alla halvtomma kaffekoppar som förökat sig under dagen)
Och när jag kommer hem på kvällarna är jag så trött att jag bara vill banka huvudet i väggen och falla i en drömlös sömn tills det är dags att gå upp och ut i frostmorgon igen.
Igår var jag på loppis och köpte extremt fina saker för 45 kr. Det kändes extremt bra.
Sedan liten familjetid och hem igen. Var hemma vid tio över tio. Somnade nästan genast. Vaknade igen av att grannarna antingen hade sätta-upp-tavlor-party eller något mycket mer onämnbart. Ja, ni fattar.
Nu ska jag göra någon trött form av lunch bestående av rester. (vad gör man av potatismos?)
Sedan få träffa sovande pojkvän som varit vaken typ 36 timmar.
Eventuellt kolla Greys Anatomy också.
Definitivt.
Har inte längre fantomkänslor i höger hand. Måste inte stå ut med liten display och sakna min ringsignal.
Kan åter skriva in saker i att göra-lista.
Allt är som det ska vara, höger axel nästan ur led, drömde att jag fick myggbett över precis hela vänster arm, vaknade kvart i sju.
Galet skönt att vara och bara skrota. Vila upp mig innan en veckas hårt arbete och äckligt kaffe. (På min praktik bryggs det inte, utan tappas ur äcklig maskin, till och med det svarta kaffet smakar sött. Och det är långt ifrån hett.)
I övrigt trivs jag bra, arbetstiderna är helt ok trots att jag måste hetsa i mig lunch på 30 minuter. Det är kul att börja göra riktiga psykologsaker. Typ, kopiera papper och skapa journalmappar. Och skriva utlåtanden, formulera mig och lära mig hur man tolkar test.
Det känns som att tiden kommer gå extremt snabbt.
Och att jobba heltid tar bort mycket dåligt samvete över att sitta och glo på TV-serier en hel söndag. Förtjänar det eftersom jag jobbar hårt hela veckan! (OBS har bara jobbat tre dagar hittills)
Det känns däremot lite konstigt att inte kunna gå ut alla dagar i veckan och sova till tio på morgnarna. Men om jag kunde vänja mig vid det kan jag vänja mig av med det. I gymnasiet gick vi minsann 8-16 nästan varje dag.
Fast. Då satt jag mest stilla och tog anteckningar.
Nu springer jag konstant mellan kopiatorn, rummet vi sitter i, kaffemaskinen, olika klassrum och konferensrummet.
Och mer spring lär det väl bli ju mer jag får och kan göra.
Inte konstigt att dagarna går brutalt fort. (Utom sista timmen, den går alltid galet långsamt, men det njuter jag av för jag är oftast själv då och så har alla lärare gått hem så det är tyst och skönt och jag kan dricka te, äta äpple och lära mig saker i min egen takt samt plocka undan alla halvtomma kaffekoppar som förökat sig under dagen)
Och när jag kommer hem på kvällarna är jag så trött att jag bara vill banka huvudet i väggen och falla i en drömlös sömn tills det är dags att gå upp och ut i frostmorgon igen.
Igår var jag på loppis och köpte extremt fina saker för 45 kr. Det kändes extremt bra.
Sedan liten familjetid och hem igen. Var hemma vid tio över tio. Somnade nästan genast. Vaknade igen av att grannarna antingen hade sätta-upp-tavlor-party eller något mycket mer onämnbart. Ja, ni fattar.
Nu ska jag göra någon trött form av lunch bestående av rester. (vad gör man av potatismos?)
Sedan få träffa sovande pojkvän som varit vaken typ 36 timmar.
Eventuellt kolla Greys Anatomy också.
Definitivt.
Kommentarer
Trackback