telepatetisk

Jag läser en bok som jag inte läst på många år. Det står så bra i den om hur kärlek känns. Utom den har jag inte hittat en enda som beskriver det så bra. Och jag vet, för när jag blev kär i somras slet jag nästan ut mig på att hitta någon som visste vad jag menade.
Direkt illamående.

Alla andra verkar ju mest tjata runt om fjärilar, blomblad och fåglar som sjunger. Ingen skriver någonsin om hur jäkla moody man blir. Sur och djävlig och osäker och illamående och förväntansfull.

När jag blir stor och skriver den där boken jag tänkt skriva sedan jag var cirka 16 och insåg att jag kan böja ett verb och slänga mig med adjektiv (pytt, sedan jag lärde mig läsa snarare) ska jag inte skriva om rosor. Om någon blir kär i min bok vill säga. Kanske bestämmer jag mig för att skriva om trädgårdsskötsel och då petar jag nog in en ros här och där.
Jag gillar ju rosor, missförstå mig rätt, men mer när de sitter på sina taggiga buskar än i huvudet på folk.

Eller så skriver jag bara ode till min kaffekopp

Älskade kopp
Som väntar troget varje morgon på mitt uppvaknande
Därvid jag fyller dig till brädden
Fyller dig med kärlek och med fröjd
O, vackra kaffekopp
Dina former är mig övermäktiga
Din färg så blå och klar
Var dag då jag till skolan gå
Jag trånar så att åter få
Dig hålla i min hand

Nåt sånt ungefär. Fast på 450 sidor. Blir snyggt i pocketverson sedan.