telepatetisk

Det är den 1a mars och jag firar med att lyssna på Girl from Mars (vet ni hur svårt det är att hitta låtar med månaden mars med i titeln, så ursäkta denna nödlösning)
Den är i allafall lagom emo-svängig med lite brus och sånt som jag älskade som sjuttonåring.
Sjutton år är det alltid bättre att vara när man ser tillbaks på det. Medan det pågick var 17 en ganska värdelös ålder.

Jag älskade massor av annan musik också, men EMO verkar ha varit störst i mitt hjärta. Jag älskade Dashboard Confessional, Jimmy Eat World och massa annan gegga. Men det var innan någon visste att det var EMO.

Jag tror jag förändrats rätt mycket, men jag vet inte hur. Jag är väl mer cynisk och mindre oförbehållsamt lycklig. Och mindre olycklig. Jag har enklare för att befinna mig ensam i ett rum fullt av människor också. Numera pratar jag med dem. Jag känner mig mer som alla andra, och jag trivs med det.
För alla känner sig unik som satan, som ett ufo, i tonåren. Det är därför alla ser likadana ut och gör exakt samma saker och hävdar sig gilla samma saker och blir kära i samma personer. För att ingen ska se hur udda man är innuti.
Sedan inser man att alla är annorlunda.
Och sedan fattar man att ingen är annorlunda. Inte ens jag.

En sak som väl kommer med att fatta det är väl att jag misslyckades med att vara helt ensam.
Några smarta djävlar (Sartre bland annat, men han sa ju även existensen före essensen och vem fattar vad han menade med det?) har sagt att vi endast blir till i relation till andra. Det har jag alltid tyckt var brutal bullshit.
Nu börjar jag väl tänka att det kanske är vettigt att tänka så. För det är ju alltid människor i min hjärna ändå. (Nej, jag har inte hörselhallucinos)
Jag menar bara att man aldrig är så smart som man tror när man är tonåring.

Det som är tragiskt med att bli äldre är att man plötsligt fattar vad alla vuxna/äldre menade när de sa att man var dramatisk, att det går över, att man kommer ändra åsikter osv. Och plötsligt är man själv någon som tycker att treåringar är söta, lågstadieelever roliga i sitt ologiska resonerande och tonåringar dramatiska, jobbiga och överdrivna.

Men å andra sidan har jag inte börjat fatta grejen med att bli trettio, femtio och sjuttiofem. Så det är väl en hel del tragik kvar.

Fatta när vi är 80 och garvar åt hur hemskt vi tyckte det var när vi upptäckte första rynkan, grå håret och åderbrocket.

Nu har jag i allafall perspektiv nog att fatta att jag troligen inte kommer blogga när jag är 50.
Alltid nåt!