telepatetisk

Jahapp, dagen började officielt klockan 10 över åtta, då jag gick upp ur den extremt varma sängen (för en gång skulls inte hamsters fel utan mitt eget, eller ja, mina blodvallningars, ÄR jag i klimakteriet?) för att kissa. Sedan bums tillbaks igen till klockan elva, sedan sista två avsnitten av SAC och lite MTV Cribs. Ja ni fattar. Tristessen.
Åkte hem, åt en omelett och gjorde en kaffelatte på snabbkaffe. Första gången jag använde min julklappslattevisp. (Ni har gissat rätt, det är kaffet som är min lilla vinst)

Sedan dess har jag haft ont i magen, varit trött, gnällt för mig själv om att jag har för ont för att träna, mina ben har somnat och jag har kollat på gamla avsnitt av Bones.

För övrigt ogillar jag människor. Och busschaufförer som inte kollar mitt busskort. Det får mig att känna mig löjlig och regelföljande som åker med ett kort som inte gått ut. Jag känner mig alltså äldre än 14 år gammal. Nu råkar jag ju vara 22, men det hör inte till saken. Alla vill känna sig som att de lever on the edge, eller åtminstone vågar planka på tunnelbanan.

Jag kom på något asbra att skriva om på vägen hem. Nu har jag glömt bort vad det var. Go me!

Jag ska i allafall ta vara på den här kvällen (Det är mörkt ute, det är kväll) genom att fortsätta att sitta i min fåtölj, i mina tristaste, fulaste mjukisbyxor och känna mig gnällig.

Jag kan ju alltid glädja mig åt att jag borde gå ner ett par kilo av min konstanta blodförlust! Järn är väl tungt?

Jag borde asa mig till ICA för att casha in en gratis ask körsbärstomater med tanke på att jag a) inte har några pengar och b) inte har någon mat och c) jag gillar körsbärstomater.
Men jag gillar inte att röra på mig, så där gick det åt fanders. Liksom allt annat.