telepatetisk

Det ligger en stor rosa-beige klump i min säng. Den brölar och är besviken över att jag vägrar sova middag. Nu gick jag ju upp vid elva så det är inte direkt mitt på dagen för mig, det är därför jag vägrar.
Därmed inte sagt att jag vägrar dricka eftermiddagskaffe.
Råkade äta upp alla kakor innan kaffet, men ändå, kaffe är kaffe.

Jag har kollat upp mitt schema för september och det verkar ganska lagom faktiskt, speciellt som kurslitteraturen är på ynka 300 sidor, lyx. Funderar starkt på att gå ut på balkongen och posa med boken i knät och eventuellt en mysig filt.

Det är höst och jag har börjat gå in mina underbara bästa finaste stövlar. Jag har en kaffekopp, en wraparoundtröja och som sagt, en pojkvän på energisparmode i sängen. Nämde jag att jag även har en klädsam solbränna och sol*hrm*blekt hår? Och det är tur när jag ska på släktträff i helgen, i Skåne. Då måste man ju se utvilad, tillfreds och stylad ut. Allefall i min släkt.
Dessutom är det sjukt bra att jag ska träffa min släkt, för då har jag något att prata om i höstens första terapitimme. Istället för att prata om vad som hänt i sommar kan jag prata om det som komma skall. Inget är bättre än förväntansångest.
Ärligt talat är jag lite nervös, jag har mått väldigt bra i sommar (troligen en efterkonstruktion i och med att jag jobbat på ett jobb jag hatat, men självbedrägeri är billigaste sortens bedrägeri) men är såklart rädd att min inre balans ska rubbas nu när jag måste fejsa den så kallade verkligheten.

Inte nog med det, i oktober ska jag själv agera psykolog i tre månader. Och SEN efter det ska jag verkligen agera psykolog, typ, resten av utbildningen och sen skriva exjobb och SEN efter DET ska jag vara psykolog RESTEN AV LIVET. Om jag inte blir arbetslös. Och efter det är det dags att skaffa barn, hus, körkort, ökenråttor, hundar, rabatter, silverfiskfällor och lattemammakompisar.
Jag är inte alls livrädd oooh nej.. Det går liksom bara lite lite för snabbt. Jag är ju bara 23!

En liten stund till ska jag dock lalla i skolan. Några jullov till, några tentor till. Och det kommer ju alltid finnas kaffe.

Problemet med att veta vad man vill göra i livet är ju att man då måste göra det också, och att vilken ålder man än skjuter upp saker till så kommer den åldern allt närmare. Hela hela tiden. Jag är inte rädd för att bli äldre, alltså få rynkor, jag är mest bara rädd för att livet ska gå för snabbt förbi mig.

Sen finns det ju alltid genvägar som förenklar livet, som balkonglådor, kejsarsnitt, cyklar och hyreslägenheter.

Men det hinner ju alltid ifatt en ändå, på något sjukt vänster.