Hej jag heter Mimmi och jag är koffeinist
Välkommen till lyckorus står det på mitt mjölkpaket. Som jag var tvungen att dusha, klä på mig och knata hela vägen till ica och tillbaks i blåsten för att få. För att kunna göra en kopp icas egna snabbkaffe med hederlig svensk mellanmjölk.
Innan frukost. Innan kaffe. Borta är de ljuma dagar då jag kunde dricka första koppen i skolan på elvarasten. Borta är veckorna då jag bara drack kaffe på fredagar och med K.
Jag minns med oförstånd min barndoms morgnar då jag med avsky såg min far sitta med koppen, som snarare liknar en balja, och hur jag tänkte att jag kommer aldrig bli som han. Borta är de dagar då jag ansåg att det bästa sättet att tillaga te var att låta påsen ligga i tills teet kallnad och sedan hälla ut det.
Å de skratt jag fått på mina familjemedlemmars bekostnad. Att se deras sura morgonminer innan de fått sin dagliga dos.
Nu är det jag själv som surar.
Jag lovade, på begäran, att yttra min kärlek för HS, min ständige följeslagare sedan i juli 2008. Mitt hjärtas tröst och fägring. Jag visste vad jag ville säga. Att jag älskar honom mer än kaffe.
Så storslaget och finit.
Men i morse, vid min dunkla medvetandegörande om att mjölken vi drack upp igår kväll hade förblivit uppdrucken, kände jag en viss tvekan. Älskar jag inte kaffe mer? Eller lika högt åtminstone?
Har inte kaffe stått vid min sida dystrare dagar?
Nu, med kaffekoppen i hand kan jag dock återigen yttra min höga aktning för honom. Så, jag älskar dig mer än kaffe älskling, men tvinga mig aldrig att välja.
Nåväl, åter till mitt vankelmod. Vad är det i mig som dras mot den mörka lockelsen? Den mjölkberikade frälsningen? De tyngande huvudvärkarna?
Är det en genetisk uppsättning, som även ger sitt uttryck hos mina anfäder, eller är det den sjuka socialiseringen in i en kultur där människor är omgivna av muggar och stimulantia? Är det mitt freudianska omedvetna som manar mig att upprepa handlingen hos min barndoms idealbilder?
Innan frukost. Innan kaffe. Borta är de ljuma dagar då jag kunde dricka första koppen i skolan på elvarasten. Borta är veckorna då jag bara drack kaffe på fredagar och med K.
Jag minns med oförstånd min barndoms morgnar då jag med avsky såg min far sitta med koppen, som snarare liknar en balja, och hur jag tänkte att jag kommer aldrig bli som han. Borta är de dagar då jag ansåg att det bästa sättet att tillaga te var att låta påsen ligga i tills teet kallnad och sedan hälla ut det.
Å de skratt jag fått på mina familjemedlemmars bekostnad. Att se deras sura morgonminer innan de fått sin dagliga dos.
Nu är det jag själv som surar.
Jag lovade, på begäran, att yttra min kärlek för HS, min ständige följeslagare sedan i juli 2008. Mitt hjärtas tröst och fägring. Jag visste vad jag ville säga. Att jag älskar honom mer än kaffe.
Så storslaget och finit.
Men i morse, vid min dunkla medvetandegörande om att mjölken vi drack upp igår kväll hade förblivit uppdrucken, kände jag en viss tvekan. Älskar jag inte kaffe mer? Eller lika högt åtminstone?
Har inte kaffe stått vid min sida dystrare dagar?
Nu, med kaffekoppen i hand kan jag dock återigen yttra min höga aktning för honom. Så, jag älskar dig mer än kaffe älskling, men tvinga mig aldrig att välja.
Nåväl, åter till mitt vankelmod. Vad är det i mig som dras mot den mörka lockelsen? Den mjölkberikade frälsningen? De tyngande huvudvärkarna?
Är det en genetisk uppsättning, som även ger sitt uttryck hos mina anfäder, eller är det den sjuka socialiseringen in i en kultur där människor är omgivna av muggar och stimulantia? Är det mitt freudianska omedvetna som manar mig att upprepa handlingen hos min barndoms idealbilder?
Kommentarer
Trackback