Psychobabble

Jag ser ut som ett ryskt herpesbarn. Härligt.
Det är konsekvensen till en enorm finne på min läpp, jag ser sjukt skabbig ut i endast HM-kläder (inte för att det är något fel på HM, men iaf, mjukismundering ftw) och cepefrisyr.
S försöker aktivt ta över min dator, och jag har passivt stulit tillbaks den medan hon är på toa. Hon kommer nog bli irriterad när hon kommer tillbaks, så jag skriver snabbt.
M vill att vi ska gå till biblioteket. Vad jag vill verkar irrelevant i sammanhanget, men jag kan ju berätta ändå.
Jag vill skriva min artikelsammanfattning så jag slipper ha ångest precis hela helgen över att jag inte pluggar, jag vill hitta bra kläder att ha på mig i Stockholm, jag vill packa, sminka mig (så jag åtminstone inte ser ut som ett ryskt herpesbarn, mer ett danskt eller något, någon som har råd med smink i allafall...)
Och så vill jag komma på något bra att skriva om. Igår hade jag massor av trevliga (hahaha jag skriver aldrig något trevligt) saker att rapportera. Som hur jag nästan kvävdes på föreläsningen. Det var ganska pinsamt.
Det började med en oskylldig harkling, som trappades upp till en hostattack som får en 12a på richterskalan. Jag trodde seriöst jag skulle dö. Det verkade alla andra i klassen också tro.
Det är intressant hur människor beter sig när de tror att man är döende.
Människor som aldrig pratar med mig började plötsligt fråga hur det gick, om jag behövde vatten och såg allmänt oroliga ut. Det skulle jag nog också ha gjort. Jag var nämligen fullkomligt knallröd i ansiktet av kvävning och det rann en strid ström av tårar ur mitt vänstra öga, så allt mitt smink rann bort. (Fast sen sa alla att jag inte aaalls hade rinnig mascara, oooh nej!)
Det jag tyckte var pinsamt var inte att hosta så alla hörde, det var inte heller att jag störde föreläsaren, utan just att människor började bry sig. Jag har seriösa problem med det. Och det är det problemet som är mest pinsamt. Eller jobbigt, egentligen hatar jag ordet pinsamt, själva ordet är pinsamt i sig.

Nu överlevde jag ju beviserligen, även om jag någon gång igår tappade bort min vattenflaska och var i skolan i åtta timmar.
Nu ska jag bara överleva helgen så är jag säkert frisk och allergifri sedan. (Yeah Right!)
Har i allafall slutat känna mig drogad av allergitabletterna, vilket innebär att jag kan hålla ögonen öppna flera minuter i streck utan att somna. Go Me!

Nu är det oroväckande tyst i lägenheten så jag borde väl kolla vad M och S har gjort, troligen har de hängt sig från dushdraperistången eller något.
(De har hela morgonen gett mig exempel på hur de skulle vara om de var fem år gamla och jag deras mamma, "Mimmi, varför dricker dendär mannen ur sin roliga flaska? Varför blir han så konstig då")
Jag hatar att min humor blir stimulerad när jag även blir sjukt frustrerad, för jag kan ju inte låta bli att både bryta ihop psykiskt och bryta ihop av skratt. Jag skulle nog vara ett enkelt offer för livets ord och sånna, jag skulle asgarva mig in till de innersta kretsarna av sekten.

Kommentarer
Postat av: J

Är väl bara bra med lättstimulerad humor väl, då har man lite roligare =)Segt att behöva åka till sthlm bara...

Postat av: J

Förresten så va Pete Yorn rackarns bra, gillade inte förrän 3e lyssningen men så kan det va =) Lite Pete Murray över den karln faktiskt...

2008-05-10 @ 23:25:32
URL: http://kreftans.blogg.se
Postat av: J

Länkade te dig, hoppas de lugnt...?

2008-05-11 @ 19:59:56
URL: http://kreftans.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback