It was good in the beginning

Jag har druckit en vitaminbrustablett och försöker låta bli att kräkas upp den. Det snurrar i mitt huvud fast jag sitter still och jag totalgjorde bort mig igår.
Troligen var det smset som handlade om barn som fick mig att flippa totalt.
Jag fick någon slags fysisk reaktion, (tror, men är inte säker på, att det kallas känsla) som jag inte kunde hantera utan var tvungen att ta ut på H och förstöra hans kväll. Då fann jag det väldigt logiskt, det var ju han som förstörde min. Men jag var aldrig arg. Tror jag, eller så var det precis det jag var men inte visste att jag var.

För innan hade jag och M jättekul. Eller jag hoppas att hon hade kul, jag hade kul. Vi gick till G-Hs, där jag sprang på någon från i torsdags, sedan till Norrlands, fast vi gick ut igen direkt, sedan till Ö-Gs, där var det Hip-hopklubb.
Jag och M var stenhårda hiphopare när vi var 14 år och varandras enda vänner. Så vi dansade på som galningar till klassiker som Nate Dog - Big Pimpin' och Mary J. Ett enormt plus var de två kvinnliga DJsarna. Jag fick genast en L-word-crush på henne. Det har för övrigt börjat hända mer och mer. Fast jag varken är Bi eller Ho. Men jag vet fan inte om jag är He heller. Jag är så ointresserad.
Ett exempel från verkliga livet.
Jag och M dansar skiten ur oss, nån mupp börjar dansa med oss, han har cool keps men fula tänder. Det är kul att dansa hiphop med folk, eller snarare mot folk. Det ser slampigare ut då, och det är ju typ hela grejen. Men jag dansar som att jag älskar min kropp, inte som att jag älskar någon annans kropp eller för att någon annan ska älska min kropp. Nåväl, människan börjar förstås genast kleta på mig.
Och jag bryr mig verkligen inte, det spelar mig ingen roll vilket som. Om folk frågar mig should I stay or should I go? Kommer jag typ rycka på axlarna och göra det där ljudet som betyder I don't know ni vet, typ iuono.

Det var nog därför jag blev så förvånad av att ha någon typ av känsla sedan. Jag vet inte vilken känsla det var, men i taxin hem hade jag väldigt svårt att andas. Det kändes som att någon satt på mina lungor. Jag vet vad jag brukar göra med den känslan när jag får den och är ensam.
Sedan började jag förstås böla i telefon fast jag visste inte varför själv.
Det är jättekonstigt, jag brukar vara en högfungerande känslomässig robot, endast förmögen att känna empati, sorg, ångest, glädje, vänskapskänslor och sånt.

Hur ber man om ursäkt för det? Har ber jag om ursäkt för att jag ber om något jag inte kan få eller vill ha rent förnuftsmässigt?

Inatt har jag drömt att Judas återuppstår (begonian alltså), jag har drömt om H men jag minns inte vad, troligen att jag slog honom på käften eller något. Och jag känner mig ganska tragisk.
Jag är så bra på att skrämma bort människor.
Därför gillar jag människor som inte är så jävla rädda av sig!
Men det suger att precis när jag slutar använda konstiga taktiker och visar vad jag ändå tror att människor vill se, det vill säga den mindre socialt accepterade sidan av mig, så tycker den jag visar det för att det är jobbigt, och vänder bort huvudet. But I guess that's just how the story goes.

Kommentarer
Postat av: J

Yeesh då hade vi varsin snefylla då.. Men du har väl inget att be om ursäkt för väl?=


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback