telepatetisk

Idag känner jag mig smått älskad.
Detta beror på en kombination av Marabou Digestive (dvs socker), att Chester ringde för att fråga hur mitt finger mår, att jag inbillar mig att mitt finger faktiskt blivit bättre, att det inte är inbillning att jag är friskare, även om jag är trött och lite febergnällig fortfarande, och att jag hittade en mycket gammal låt, Kate Ryan - Scream For More, som inte egentligen är bra men som ger mig känsla av att gå från södra station hem till Chester sommarkvällar år 2004.
Och om det är något som får mig att känna mig älskad är det sommarkvällar 2004.
Det gör mig inte ens ledsen, eller lite kanske.
Men det känns bra idag. Livet är överkomligt och kanske har jag inte luftburen AIDS ändå.

Anledningen till att jag skjuter upp att skriva klart min bokrecention är att jag vet att jag måste städa i köket när den är klar. Fast jag måste ju städa i köket oavsett, så det är lagom otaktiskt.
Jag förstår bara inte varför det är så fult att vara före med plugget, eller äta nyttigt, eller inte bli för full eller bakis, och att gå och träna, och att ha det rent hemma.
Det är duktigt, och det är ju inte okej att vara duktig.
Är det ingen som kan se att min duktighet endast är neuroser? Att jag avundas de som kan leva på billys-pizza och icas färdigköttbullar, som har strumpor över hela golvet, stresspluggar tre dagar innan tentan, är sjukt bakis varje söndag och lagom mysiga lovehandles. De som står ut med det.
De gör nämligen andra saker, de träffar sina vänner, antar jag. De gör av med halva studiebidraget på nagellack.
Men jag kanske bara romantiserar. Och dessutom har jag ett rikt inre liv, och då behöver man inte data.

Jag längtar tills jag flyttar. För varje flytt är det som ska göra allting bättre.
Men så är det ju, mitt liv kommer bli vackrare om jag har plats för ett köksbord och kan gå ut i köket i sömnrufs (som mitt sönderblonderade hår envisas med att uppvisa varenda jäkla morgon) och mina gröna mjukisbyxor med hårblekningsfläckar utan att känna mig äckligare än normalt.
Jag kommer ha ett riktigt hem. Jag tror inte riktigt jag har insett det ändå.
Någonstans att vara helt mänsklig, och en vacker roomie. Det är viktigt. Jag behöver omge mig med estetik, och mina korridorare är inte direkt vackra. Det blir obehagligt för jag identifierar mig ju med dem.
Och jag tycker bättre om snygga människor. Det är bara så, jag kanske är ytlig, men det bryr jag mig inte om.

De senaste dagarna har jag tittat på gamla säsonger av Bones, och det är fashinerande hur de lyckas dra ut på den obligatoriska sexuella späningen mellan Bones och Booth, jag blir så trött. Det är så gammalt och så onödigt. För man vet ju att om de skulle börja ha sex på golvet skulle serien vara död. Men de får inte bara vara vänner, för då kanske publiken tappar intresset? Det är därför alla i Vänner alltid låg med varandra.
Och är inte det lite förolämpande av vår (tittarnas) intelligens? Som att allt vi förstår är att människor blir kära.
Men det är precis som med Gilmore Girls, allt jag gjorde var vänta på att Lorelai och Luke skulle bestämma sig, och på att Jess (Lukes systerson) skulle komma tillbaks och ta Rory med storm igen. (Det senare hände ju tyvärr inte, men lika bra är väl det för han som spelade Jess, kommer inte på vad han heter, men då var han råhet, nu har han blivit äcklig och är ihop med hon den äckliga som han spelar mot i Heroes, det är nog kanske därför han är äcklig, och hon är yngre än vad jag är. Han har i allafall blivit äcklig nu, så jag skulle ju inte velat att han blev ihop med Rory igen)
Det känns lite som att leva sitt liv genom någon annan. Så jag slipper.
Om alla personer på TV är lyckliga och kära kan jag fortsätta mitt liv som det är.

Michelle Branch Hotel Paper är också sjukt mycket 2004. Tuesday morning.  Och Maria Mena Mellow kan jag knappt lyssna på längre. och Avrils Under My Skin.
Tror jag.
Jag blandar ihop känslorna. Eller åren.
Snow Patrol Eyes open är tyvärr jättejättemycket sommaren 2006.
Jag vet inte vad som är 2007, hur kan jag inte veta det? Det är ändå avgörande. Men jag minns ju verkligen inte. The Wreckers kanske, men den är mer våren 2007, leave the pieces osv.
KT tunstall är hösten 2007, det får jag också ångest av att lyssna på nu, vacker ångest men ändå.

Kanske vore livet enklare om jag inte definierade mig så mycket med hjälp av musik?
Det blir så enkelt att plåga migsjälv då.

Nu googlar jag på spa istället och får ont i magen. Jävla skit också.
Det är bara för att, jag orkar inte bli ledsen nu igen. Men är det inte konstigt att jag reagerar så fysiskt? Å andra sidan känns hela de senaste 8 månaderna (minus 14 dagar) psykosomatiska.

Det skulle ju vara positivt idag, jag skulle vara det.
Hasseludden verkar ascoolt och jag vill åka dit! Kan ingen ge mig det i födelsedagspresent?
Jag kan betala själv.

Och nu måste jag VERKLIGEN komma igång. Så jag hinner städa innan vissa personer invarderar köket i all sin hygienlöshet.