It's a beautiful day(we are the normal)
Jag lyckades ändå sova tre timmar i sträck, från halv fem till halv åtta. Och sedan avbrutet igen fram till elva. Så det är en liten seger. Men jag förstår inte, jag har drömt så konstiga drömmar. Vaknat varje timme med äckel och ångest, drömt samma sak igen. Jag har drömt om saker jag inte kan hantera, men det är kanske mest feberyra, det blev definitivt bättre av att knarka ibuprofen.
Jag har inte så ont i halsen idag, eller jo, och jag är hesare, men det känns mer hanterbart. Kanske för att jag ändå fått sova.
Och nu började jag med nästa bokrecension. Go me! Jag kan åtminstone utnyttja tiden jag inte kan göra något annat med.
Men jag existerar tack vare läkemedelsföretagen, och apoteket. Kärlek till apoteket. Synd att de har så sämst öppettider bara.
Min internationalenspeldosa har gått lite sönder i ena hörnet, men jag blir glad av den ändå.
Kanske mest för att jag fick den av Chester, det är trevligt att tänka på hur idealistiska mina föräldrar var i sin ungdom. Jag tycker de är coola. Bodde i kollektiv, kastade studentmössan i någon älv, (göta älv?) och allmänt gick på konstskolor och hade (fortfarande har) manchesterbyxor.
Jag måste ha Tillsammans! Har den på VHS i och försig, och har sett den tusentals gånger. Men den är så mysig! (Jävla fashist!)
Men när jag försöker ladda ner internationalen fanns den i en samling proggplattor, sen när är det progg att vara kommunist? Finkultur FFS!
Nåja, det kanske är rättså proggit... (Kan man säga proggit? Det låter ganska skumt och jag lovar att det inte finns i t9..)
Men i allafall, jag har inte varit idealistisk sedan jag var 16, jag tror det dog någon sen kväll när jag satt på tunnelbanan hem och såg en totaltrist man i fyran mitt emot min, och jag insåg att han troligen också brann för något när han var ung. Men det syntes verkligen inte längre. Han hade totalkonformerat till världen.
Och det har jag nog också gjort, fast jag var ju aldrig så engagerad, har väl gått i typ två demonstrationer av egen vilja.
Men det är lite mer vår generations problem, det känns inte som att det finns något att förändra. Vi fokuserar på oss själva, skaffar arbetslivserfarenhet, ubildar oss till något verkligt, står i bostadskö, klipper håret var tredje månad, köper sushi, konsumerar. Blir goda samhällsmedborgare. Eller så blir vi kända.
Men det gör mig inte så mycket, jag äter gärna sushi, utbildar mig gärna till något accepterat, jag är en god konsument.
Det är bara ibland, när jag skrapar på ytan av all apati, som jag blir lite mörkrädd.
Men jag blir ändå smått äcklad av personer som tror att de borde kunna göra skillnad. Det känns lite snuskigt på något sätt. Jag behöver cynismen avspeglad i mina medmänniskor, annars kanske jag börjar ifrågasätta den?
Nu ska jag försöka göra skillnad i min hals, och dricka brutala mängder te! (Dock inte med jordgubbsmak eller med socker i, jag ryser vid tanken, och förresten skulle mor min säkert förskjuta mig om jag hade någonting alls i te, möjligen lite citron är ok.)
Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär!
(nu blev jag sugen på björnbär bara för det)
Jag har inte så ont i halsen idag, eller jo, och jag är hesare, men det känns mer hanterbart. Kanske för att jag ändå fått sova.
Och nu började jag med nästa bokrecension. Go me! Jag kan åtminstone utnyttja tiden jag inte kan göra något annat med.
Men jag existerar tack vare läkemedelsföretagen, och apoteket. Kärlek till apoteket. Synd att de har så sämst öppettider bara.
Min internationalenspeldosa har gått lite sönder i ena hörnet, men jag blir glad av den ändå.
Kanske mest för att jag fick den av Chester, det är trevligt att tänka på hur idealistiska mina föräldrar var i sin ungdom. Jag tycker de är coola. Bodde i kollektiv, kastade studentmössan i någon älv, (göta älv?) och allmänt gick på konstskolor och hade (fortfarande har) manchesterbyxor.
Jag måste ha Tillsammans! Har den på VHS i och försig, och har sett den tusentals gånger. Men den är så mysig! (Jävla fashist!)
Men när jag försöker ladda ner internationalen fanns den i en samling proggplattor, sen när är det progg att vara kommunist? Finkultur FFS!
Nåja, det kanske är rättså proggit... (Kan man säga proggit? Det låter ganska skumt och jag lovar att det inte finns i t9..)
Men i allafall, jag har inte varit idealistisk sedan jag var 16, jag tror det dog någon sen kväll när jag satt på tunnelbanan hem och såg en totaltrist man i fyran mitt emot min, och jag insåg att han troligen också brann för något när han var ung. Men det syntes verkligen inte längre. Han hade totalkonformerat till världen.
Och det har jag nog också gjort, fast jag var ju aldrig så engagerad, har väl gått i typ två demonstrationer av egen vilja.
Men det är lite mer vår generations problem, det känns inte som att det finns något att förändra. Vi fokuserar på oss själva, skaffar arbetslivserfarenhet, ubildar oss till något verkligt, står i bostadskö, klipper håret var tredje månad, köper sushi, konsumerar. Blir goda samhällsmedborgare. Eller så blir vi kända.
Men det gör mig inte så mycket, jag äter gärna sushi, utbildar mig gärna till något accepterat, jag är en god konsument.
Det är bara ibland, när jag skrapar på ytan av all apati, som jag blir lite mörkrädd.
Men jag blir ändå smått äcklad av personer som tror att de borde kunna göra skillnad. Det känns lite snuskigt på något sätt. Jag behöver cynismen avspeglad i mina medmänniskor, annars kanske jag börjar ifrågasätta den?
Nu ska jag försöka göra skillnad i min hals, och dricka brutala mängder te! (Dock inte med jordgubbsmak eller med socker i, jag ryser vid tanken, och förresten skulle mor min säkert förskjuta mig om jag hade någonting alls i te, möjligen lite citron är ok.)
Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär!
(nu blev jag sugen på björnbär bara för det)
Kommentarer
Trackback