telepatetisk

Hon sa en så intressant sak om arbetsmodeller igår. (Som ledde vår studiecirkel)
Hur jag förväntar mig att andra ska reagera på det jag gör visar vad jag har för själkänsla.
Och jag förväntar mig att ni ska springa iväg. Inte alla av er. Men några. Så fort jag visar minsta svaghetstecken. Så fort jag har en känsla.
Så jag drar fram alla svaghetstecken och alla känslor och tänker att nu får vi det överstökat. Så kan de springa sin väg direkt. Så slipper jag göra mig illa. Och så fort jag gör det vill jag bara ta tillbaks det. Jag är på något sätt exhibitionistisk men pryd.
Eller så gömmer jag dem långt långt inne. Och förlorar fattningen när någon annan har en svaghet eller en känsla och inte gömmer den.
Och jag vet inte varför jag är såhär. För det är väl inget mina föräldrar gjort. Jag kan inte påminna mig det. Verkligen inte. Inte när jag var liten i allafall.
Kanske bara genom att uppskatta att jag varit glad och perfekt när jag varit det. Det kanske räcker?
För det vi inte får uppmärksamhet för skrumpnar bort och dör.

Missförstå mig rätt, jag har en trygg anknytning, men den lutar åt anxious/avoidant.

Så det är bra. För jag kan använda mig av dethär.

Jag kan bli en bättre människa, eller bara tryggare.
Gomorron förresten!