And it was good in the beginning

Jag vågar inte gå till tvättstugan. Jag vet, jag är fruktansvärt ovuxen. Jag har haft min matta där i över ett dygn nu, det är nästan jag hoppas att någon har stulit den. Men bara nästan. För jag hatar att bryta regler, synliga och osynliga. Kanske speciellt osynliga. Att bryta de synliga ger synliga, legitima straff, att bryta osynliga regler ger mig bara en olustig känsla av att vara liten och hoppas inte bli upptäckt.
Och jag hatar att göra människor besvikna, ibland så mycket att jag ser till att göra det på en gång. Och lägga ut alla mina fel och misstag direkt på bordet. Det ger mig lite frihet, men är inte särskillt smart. Lite som att hoppas att människor ska se vem jag är när allt jag visar är mina sämsta sidor. Och sedan blir jag förvånad över att ingen ser mig som jag ser mig.

Det är en intressant egoboost att skriva CV, att fokusera på varför jag är bra, vad som gör mig åtråvärd som anställd.

E sa en intressant sak förra veckan. Hon sa att jag verkar gå ingenom allt det som alla andra går igenom, men hanterar det på ett bättre sätt. Först blev jag nästan lite, förnärmad, som att jag lider visst och är destruktiv. Men jag tror det börjar sjunka in vad hon menade.
Till exempel har jag alltid stopp i toaletten, vilket gör mig glad över att jag ska flytta snart. (Och nej det är inte mig det är fel på, det är rören) Och jag tål bara en av mina korridorare, och det gör mig också glad att jag snart slipper dem. Ni fattar? Jag fokuserar på det positiva. Och mycket skiter jag bara i. De bra dagarna i allafall. Och jag hittar bra copingstrategier. Eller okej, de är förskräckliga och jag är vidrigt ensam vissa sekunder.
Men sedan drar jag migsjälv i håret och snortar en människa till.
Det går över. Så länge jag har migsjälv, så länge jag har min innersta magkänsla och så länge jag inte känner att jag totalt kör över migsjälv. Och jag är alltid glad när jag är med människor, det är därför jag nästan aldrig säger att det är dåligt om du frågar mig hur jag mår. Att någon frågar får mig att må bättre om jag inte mådde bra innan.

Kaffe är gott. Det är nästan det bästa med att gå ut, att få dricka kaffe på kvällen. Och dusha två gånger på en dag och sminka sig för mycket. Och måla naglarna om jag hinner. Och dethär är en av mina favoritkänslor. Mörkt ute, varmt kaffe i händerna och munnen, sjunger med till en underbar sång, totalt avslappnad i huvudet och någonstans att gå om en timme eller så.
Och en enorm lättnad i bakhuvudet, en motsägelse på att jag är omöjlig. Men jag har ju alltid gillat att känna mig som att jag är med i en reklamfilm.

Typ, för tvättmedel. Låt i bakgrunden, Pete Yorn - Crystal Village, jag och någon perfekt skrattande man bäddar en säng i blåst med rena lakan, så att man riktigt känner hur det luktar nytvättat. Gärna ute på en äng så blir det reklam för skona eller änglamark. Finns skona kvar förresten? Borde det göra, allt sånt är ju aptrendigt nu. Tur att jag inte jobbar med reklam, jag är aldeles för mesig för det ändå. Och för bitter, men jag skulle gärna bli en sådan som väljer soundtracks till filmer. Det skulle jag nog vara bra på.

Svårt val, rakt, lockigt eller "självfall"? Mitt hår är ett vitblont monster att tämja, speciellt när det är nytvättat. Och jag är en galen perfektionist när det gäller barret. (Men det kanske inte var någon nyhet?) Jag är en galen perfektionist när det gäller rätt mycket. När jag kommer ihåg det. Problemet med att styla nytvättat hår är att det blir skitigt och äckligt dagen efter. Och jag gillar inte att tvätta håret. Inte mer än två gånger i veckan i allafall.
Och mitt hår har precis fel färg och fel längd. Hade jag 700 kronor att slänga bort skulle jag lyckligt knata till frissan, men det har jag inte, och jag är dessutom rädd för vad han skulle säga, frisörer blir lätt griniga när deras kunder inte har klippt sig på 8 månader.
Så jag väntar väl ett tag till. Och jag vet inte vilken hårfärg jag vill ha ändå. Jag skulle kunna go marilyn och klippa mig kort, men det skulle kännas som att kopiera Linnea, och då skulle jag behöva bli blondare. Eller så skulle jag kunna färga det bruntnästansvart. Det var fint också.
Guuuvd vilka bimboproblem! Allt bara för att slippa hämta mattdjäveln! Kunde ju roa mig med att diska innan jag går också, och sopa på golvet som är täckt av mina hårstrån. Jag borde bara sluta lyssna på människor med synpunkter om mitt utseende. Jag kanske VILL färga håret brunt! Jag kanske passar i det? Kanske ser jag inte alls trist ut i det!
Allt jag vet är att blondie börjar bli gammalt. (Och blondie börjar bli gammal...)
PUSS

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback