These are a few notes about freedom, och präktighet
Jag måste vara den präktigaste människan någonsin. Jag vet inte hur det gick till riktigt, men jag är så sjukt självgod också så det måste vara präktighet. Snart blir jag väl typ Pollyanna.
Möjligen är det bara så att min kropp upplever något slags tillstånd och att mitt storhetsvansinne bottnar i att jag inte ätit sedan lunch igår och nu precis satt i mig en skål söndersockrad icasegnayoooghurt.
Var var jag,just det jag är bäst i världen och mitt tangentbord har pajat över natten. Nu måste jag trycka ännu hårdare på space för att skapa ett mellanrum. Det har alltid varit sunkigt, men blev verkligen inte sig själv sedan den dagen förra jullovet då jag hade jättetråkigt och plockade ur alla tangenterna för att rengöra det.
Aaah! Jag knäckte precis ett finger, det har jag aldrig kunnat förut. Läskigt.
Jag försökte gå lite vilse i området där jag bor, och höll precis på att lyckas när jag stod utanför porten igen. Mest sämst. När jag var liten var jag bättre än Cilla på att gå vilse. Cilla är vår katt som gick vilse när hon var liten, så fort hon var 500 meter från huset var hon borta och kom inte hem på en vecka. Hennes son var precis likadan. Följde efter på prommenader och började plötsligt gnälla och inte hitta hem så vi var tvungen att lyfta upp den lille idioten och bära hem honom.
Jag var bättre än dem på att gå vilse iaf. Det är trevligt att gå vilse, speciellt när man kommer hem igen. Men den där känslan, att NU är jag någonstans och jag vet inte hur jag kommer härifrån och jag kommer troligen dö här i skogen, den är fantastisk. Att totalt tappa hoppet och förtvivla. Jag vet inte varför jag gillar det för det låter ju helt sjukt. Jag är melodramatisk helt enkelt.
Att jag även har ett inbyggt motstånd till att vända och gå tillbaks samma väg kanske inte hjälper i frågan. Jag höll på att cykla rikitg långt bort en gång när jag var sur på S, jag minns inte varför, mest för att allt var gräsligt och jag var 10 år eller hur gammal jag nu kan ha varit. Det var på landet i allafall. Och jag var borta stört länge för jag vägrade vända på väldigt väldigt länge.
När jag väl gav upp och vände var det ju inga problem med att hitta tillbaks, men då var bara B hemma och alla hade varit rätt oroliga och sura.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag njöt av min frihet.
Möjligen är det bara så att min kropp upplever något slags tillstånd och att mitt storhetsvansinne bottnar i att jag inte ätit sedan lunch igår och nu precis satt i mig en skål söndersockrad icasegnayoooghurt.
Var var jag,just det jag är bäst i världen och mitt tangentbord har pajat över natten. Nu måste jag trycka ännu hårdare på space för att skapa ett mellanrum. Det har alltid varit sunkigt, men blev verkligen inte sig själv sedan den dagen förra jullovet då jag hade jättetråkigt och plockade ur alla tangenterna för att rengöra det.
Aaah! Jag knäckte precis ett finger, det har jag aldrig kunnat förut. Läskigt.
Jag försökte gå lite vilse i området där jag bor, och höll precis på att lyckas när jag stod utanför porten igen. Mest sämst. När jag var liten var jag bättre än Cilla på att gå vilse. Cilla är vår katt som gick vilse när hon var liten, så fort hon var 500 meter från huset var hon borta och kom inte hem på en vecka. Hennes son var precis likadan. Följde efter på prommenader och började plötsligt gnälla och inte hitta hem så vi var tvungen att lyfta upp den lille idioten och bära hem honom.
Jag var bättre än dem på att gå vilse iaf. Det är trevligt att gå vilse, speciellt när man kommer hem igen. Men den där känslan, att NU är jag någonstans och jag vet inte hur jag kommer härifrån och jag kommer troligen dö här i skogen, den är fantastisk. Att totalt tappa hoppet och förtvivla. Jag vet inte varför jag gillar det för det låter ju helt sjukt. Jag är melodramatisk helt enkelt.
Att jag även har ett inbyggt motstånd till att vända och gå tillbaks samma väg kanske inte hjälper i frågan. Jag höll på att cykla rikitg långt bort en gång när jag var sur på S, jag minns inte varför, mest för att allt var gräsligt och jag var 10 år eller hur gammal jag nu kan ha varit. Det var på landet i allafall. Och jag var borta stört länge för jag vägrade vända på väldigt väldigt länge.
När jag väl gav upp och vände var det ju inga problem med att hitta tillbaks, men då var bara B hemma och alla hade varit rätt oroliga och sura.
Jag kommer fortfarande ihåg hur jag njöt av min frihet.
Kommentarer
Trackback