telepatetisk

EMODAG!
Jag har troligen gnällt otaliga gånger över att det är jobbigt att leva. Och farligt. Och svårt.
Det är lögner.
Jag önskar inte att livet var enkelt.
Jag önskar att jag var enkel.
Jag önskar att det var som att drömma. "Jaha, hon klev in i en apparat och blev förvandlad till blåbärsyoghurt. Okej, visst."
Jag hade en sådan dröm inatt, den var mycket trevlig att ha och mycket otrevlig att vakna upp ur.
För jag är förihelvete superkrånglig. Jag tror jag anstränger mig för att vara det. Och då är jag inte rolig längre, och jag har inte roligt längre. Jag önskar att jag bara kunde acceptera saker som händer utan att tänka efter. Jag tror att det fungerar när jag pratar oavbrutet. Inte annars. Så fort någonting trevligt måste jag alltid börja spjärna emot eller sluta bry mig om det.

Och jag saknar M, även om jag vet att hon kommer hem snart. Och jag saknar min trevliga flummiga Arvika-innomhus-kalleochchokladfabriken-snorklaiaustralien-dröm.

Jag är rastlös. Det hjälper inte att åka hem, eller göra något, eller jogga, musik hjälper lite i korta stunder. Och tequila hjälper också.
We've got to go now, it itches in my heart
Den sista tavlan på väggen har nu också trillat ner, och krossat mina favorithippieörhängen. Det är lika bra. Jag förtjänar inte tavlor, fast allt är grannarnas fel. De har säkert haft sex mot väggen och det klarade väl inte min van Gogh av helt enkelt.
Men liksom, jag kan vänja mig vid det. För det är sådant som händer mig i mitt liv. Jag blir aldig förvånad när det gäller sådant. Det är mer bra saker, som att ha ett jobb och gå en utbildning jag älskar och ha vänner jag bryr mig om och sådant som slår mig i huvudet ibland och får mig att se dum ut. Det är ganska dumt.
Det är trevligare att förvänta sig trevliga saker. Istället för att måla ut hemska visioner om exakt hur åt helvete allting kommer gå om jag tillåter mig att vara glad över meningslösa saker i fem minuter.
Jag kan inte hjälpa det. Och det får mig att vilja be om ursäkt. Och det får mig att vilja förklara mig själv.
Och såhär vill jag förklara mig själv.

Jag är galen, jag dansar i badrummet till min mp3, jag sjunger inte i duschen men överallt annars och i mitt huvud. Jag skrattar när jag åker tunnelbana om jag kommer att tänka på något roligt. Jag saknar att inte kunna vara naturlig när jag tänker efter. Jag är världens krångligaste människa och jag sätter soundtracks till allt. Speciellt personer. Jag är rädd för allting. Utom mörkret och mördare. Jag är nöjd med mitt utseende, men det hjälper inte. Jag är både världens mest orädda och lättskrämda person på samma gång. Jag har tusen gånger lättare för att säga hur jag känner i skriven text än med ögonen.
Och jag läser in för mycket betydelse i allt jag och alla andra gör. Fast jag trodde att jag hade slutat med det.
Jag älskar att kolla på blodiga filmer och TVserier, men jag står inte ut när det blir pinsamt.
Jag har börjat tro att jag är 30 år gammal, barnlängtande och lesbisk. Allt för att jag kollar på tv för mycket och läser fel bloggar.
Jag älskar doften av kaffe för att det luktar som min pappa på morgonen. Och jag blir nervös av teringar i muggar. Jag städar för mycket, för att ha något att göra.
När jag skriver är det tyst i mitt huvud, det är skönt. Annars spelar jag patience samtidigt som jag kollar på film och läser en bok och dricker kaffe bara för att få det lite lugnare.
Jag älskar doften av nytvättad tvätt och gammal cigarettrök. Jag försöker lära  mig  tyska  och japanska genom att sjunga. Jag lärde mig engelska genom att sjunga.
Jag har sjukt hög moral när det gäller vissa saker, och förväntar mig att andra ska hålla samma standard. Jag kommer aldrig försent. Jag får ångest av att vara försenad.
Speciellt om det inte är mitt eget fel.
Jag har världens största kontrollbehov.

Och så är jag sjukt bra på att framhäva mina sämsta sidor.
Jag är rolig, söt, intelligent och sjukt insiktsfull, har lätt för mig att skaffa vänner, kunskaper och förstå krångliga saker. Jag har världens bästa skratt och skrattar ofta. Jag bryr mig inte om var jag är så länge jag kan lita på mig själv. Men det kan jag sällan.
Jag hatar att vara full, för jag förlorar all möjlig kontroll då, eller om jag bara släpper taget. Jag hatar när jag har fel, men jag har alltid rätt. Jag hatar minnesluckor och jag älskar att få ny musik.
Jag har lättare dyslexi tror jag, för jag lär mig aldrig stava. Jag är språkfashist. Och så har jag alltid bråttom. Jag är sjukt effektiv och skriver brutalt fort på tangentbord.

Och att skriva dämpar min irrelevanta ångest och får mig att känna mig lugnare.
Vad ska jag fördriva rastlösheten med nu?