telepatetisk

När jag var liten älskade jag biblioteket, hela huset var fullt av gratis böcker som jag fick läsa. Fullständigt gratis! Och jag ville läsa dem alla. Varenda en, varje bilderbok varje roman, och gärna flera gånger.
Jag var på biblioteket igår, jag blev trött. De böcker jag kunde tänka mig att läsa var utlånade eller magasinerade. Det tog en evighet att hitta till seriehyllan där de böcker jag ville läsa var stulna. Jag vandrade planlöst och försökte förmå mig själv att bara välja något på måfå men alla böcker hette antingen superpretentiösa saker, var klassiker eller deckare. På psykologihyllan fanns endas självhjälpsböcker, inte skrivna av psykologer. Jag försökte tänka att bakom varje bok finns en människa som slitit med den, för att känna empati med böckerna. Men hur mycket kan en person ha slitit med sina böcker om hon ger ut en ny bok varje år?
Väl framme vid fantasyhyllan resignerade jag. Och gick en trappa ner till barnboksavdelningen. Barnboksavdelningen var som jag mindes den, trots att den låg i en ny stad i ett nytt bibliotek. Den luktade gott, var färgglad och full av böcker som jag ville läsa. Det gjorde mig både glad och lite sorgsen, glad av egoistiska skäl, som vuxen får jag låna hur många böcker som hellst i taget, sorgsen för att barn inte läser längre.
Oh well, jag lånade Ovan Hav - Över Sten serien och skuttade (släpade mig och ett nyinköpt tält) till bussen.
Det kanske är barnsligt att läsa barnböcker, men barnböcker är de enda böcker som skrivs för att någon ska få behållning av dem. Vuxna som skriver för vuxna skriver för sig själva, för att uttrycka sina känslor eller för att bli kända. De förra skriver oftare bättre böcker men de senare blir oftare lästa. Barnböcker är odödliga. Jag läser fortfarande Trollkaren från Oz och Alice i Underlandet, barn omkring i världen läser fortfarande Nussekudden och Max Boll. De är kanske inga odödliga mästerverk, men de är odödliga. Vi läste Pettson och Findus som barn, jag vet att dagens femåringar också gör det. Alla läser Astrid Lindgren, alla läser inte Strindberg eller Sartre. Alla vet vilka de är, men ingen orkar läsa, de läser på sin höjd en Läckberg eller Marklund eller Stieg Larsson. Och allt det suger.
Jag vill inte läsa böcker som antingen fyller mig med lätt illamående över hur enkelt, rent litterärt, det är att bli publicerad eller böcker som kräver att jag tvingar mig igenom dem för att jag vill ha läst dem.
Jag vill läsa för att jag älskar. Det finns några få författare som skriver för vuxna som jag älskar. Men det är troligen för att de faktiskt skriver för någon. José Saramago, Douglas Adams, Jerome K. Jerome, Marianne Fredriksson. 3 av 4 är döda. Det finns andra böcker också, intressanta böcker som jag slukar, som Vingklippt ängel, som andra levnadsöden.
Men om jag får välja, så håller jag mig ändå till Nalle Puh, Pellaböckerna, En ring av järn, alla Dorothys äventyr och Psykoanalytisk Diagnostik.