Forts

Hemma igen!
Jag bestämde mig för att skippa föreläsningen och åka hem och skriva på mitt PM istället, för att få mesta möjliga ut av kritiken vi ska ge varandra i eftermiddag. (Läs, jag glömde lunchen hemma och har inga pengar eftersom jag spenderade hela kurslitteraturbudgeten på bikinis i ett hopplöst försök till sommarkänsla (fast så hopplöst var det inte, det kändes jättebra!) på hm.se).

En annan tråkig sak med idag är att jag insett att min kropp reagerar på kaffe som en alkoholist reagerar på vin. Mentalt tror jag att jag ska bli jätteglad och pigg, men jag blir bara seg och sömnig. Men ok, back on track. Jag tror att jag inte gillar att identifiera mig med min heterosexualitet för att den är normen. Och jag gillar liksom att gå runt och klaga på att det är norm att vara man, jag tycker inte om att själv vara norm (Jag vill vara förtryckt! Nej, men ni fattar kanske). Kanske för att jag inte vill vara normal.
Eller för att jag inte gjort ett aktivt val att vara heterosexuell. Jag kollar inte in killar per automatik, jag gör det för att jag tror att jag borde per automatik. Jag är egentligen inte så intresserad. Eller, missförstå mig rätt, jag kan vara intresserad av killar som människor.
De är rätt intressanta för det mesta och har intressanta personligheter, är stora mysterium osv.
Men rent för-att-skapa-förhållande-mässigt är jag just nu i alla fall inte så jättepå. Lite självbekräftelse är såklart trevligt, men jag mår ju allra bäst när jag bekräftar mig själv. Det känns legitimare och hälsosammare.
 Överhuvudtaget är jag väl inte hundra procent kompis med min (hetero)sexualitet. J
ag skulle hellre bara ha sexualitet. Oriktad. MIN liksom.

Det känns som att ge bort den när jag säger att den beror på något slags objekt. Kanske för att kvinnlig sexualitet ofta går ut på att själv vara objekt. Det sägs ju att tjejer går igång på komplimanger, presenter osv, det vill säga på att känna sig uppskattad, objektifierad, och är det inte lite det vi tränas till? Att tycka det är lite kul att bli uppraggad (av en värdig kandidat självklart), själv tycker jag det är roligare att sportragga. Alla gånger jag insett att en kille står och försöker ragga upp mig har insikten föregåtts av en känsla av olust, att vilja dra mig ur. Jag brukar attribuera det till min oförmåga att ta komplimanger och uppskattning. Men varför ska jag tycka om att bli uppskattad av främlingar?
Jag ÄLSKAR att bli uppskattad av folk jag tycker om! Jag strävar efter det. Jag är inte konstigare än så. Det är bara min tjejroll som klashar med min egna självgående identitet. Det kan väl inte jag hjälpa? Jag tycker inte att jag borde göra något åt det ens ju. Jag trivs ju!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback