telepatetisk

Jag börjar inse varför det är så städat i mitt rum, ofta.
Jag gör allting så länge det inte är livsnödvändigt, akut eller jag verkligen verkligen vill det.
Jag är jättebra på att plugga, så länge det är tre veckor kvar till nästa tenta. Två dagar innan är det inte lika intressant.
Jag är bäst på att städa, så länge jag har andra saker jag egentligen borde göra.
Jag lagar gärna mat, om jag inte är hungrig. Då äter jag hellre godis eller ingenting.
Jag klarar inte av att ringa viktiga telefonsamtal.
Vad kul det ska bli när jag ska börja söka jobb och grejer.
Jag måste tvinga migsjälv att skriva, när jag har ångest, trots att det är det enda som hjälper. När jag inte har ångest kan jag enkelt skriva mig till den.
Jag vill verkligen spela gitarr, men det gör jag inte.

Jag tror jag lever åt fel håll, ska man inte försöka minimera ångest? Jag maximerar.


Men, ibland går det bra ändå. Ibland sparka jag migsjälv i baken och gets on with it. Ibland gör jag tillochmed socialt accepterade saker. Som frågar när jag inte förstår.

Jag städade köket idag, och mitt rum. Men jag har inte ens kommit i närheten av allt jag måste plugga. Och jag hoppade över frukosten. Och jag har inte dushat än, eller klätt mig. Eller åkt till Flogsta för att leta efter min nyckel.
Fast jag bryr mig inte. Jag har inte ångest än, det är väl det som är grejen, ångest får jag inte förräns det är kväll och jag inser att jag inte har gjort något. Men då lovar jag migsjälv att jag ska göra det dagen efter.
And so it is. Just like you said it would be. Life goes easy on me. Most of the time.