telepatetisk

Tappade min piercingkula idag på jobbet, har suttit i fyra timmar och sett ut som ett mongo med tungan i hakan..
Är ganska så hungrig, har ju inte kunnat käka utan kulan i.
Helgen var trevlig, myskväll med Katta, Camilla och David! Skulle fikat med Linda, men hon var deppig så vi diskuterade människors allmänna och specifika tillkortakommande över telefon.
Jag blir mörkrädd när jag hör det.
Jag kan inte hjälpa att jag blir ledsen, och jag vill inte att mitt liv ska se ut såhär.
Jag  vill ha fria tankar, inget behov av censur. Jag vill bryta mönster och inte relatera all musik.
Det är kallt här. Jag borde äta middag, då skulle jag inte ha så mycket ångest.
Men jag måste gå och handla... Har ingen frukt hemma.


Ge mig bara en liten chans att vara generös. Jag vet att jag kan. Även om jag vet att det var dumt att låta saker gå såhär långt.

Hur ska jag bli psykolog? Jag klarar inte av dethär. Jag behöver också stöd. En liten gnutta ärlighet. Inte bara tystnad.
Jag behöver att någon slår mig i ansiktet. För jag har redan ont i magen.
Jag behöver att någon deciffrerar mig, det är allt jag någonsin behövt.

Jag tror inte jag klarar av just denhär tystnaden.
Inte just de här tårarna. Jag vill inte ha dem. Jag vägrar erkänna dem, här finns ingen sorg. Och jag tror inte på dig.

Och jag drömmer sjuka drömmar igen. Om död och våldtäkt och om att försöka förändra framtiden. Maximera allting värdsligt.
För jag kan inte radera alla glada sånger, och de arga gör mig så arg.

Jag vill inte vara galen. Jag vill bara höra. Och veta, och få någonting förklarat för mig.

För allting som var min trös förut betyder mindre än ingenting nu. Jag önskar att jag aldrig haft kontroll, för det är asigt att förlora den. Vad jag än gör spelar ingen roll.

Och det gör lite ont att höra saker second-hand.