Från min del av stan

Det är väldigt svart utanför mitt fönster. Jag är precis som förut.
Allting är precis som det alltid har varit.
Ändå kan jag aldrig sätta foten i samma hav en gång till.
Jag har allting en människa kan behöva.
Ett hem, vänner, värme, frihet, strumpor, mat i överflöd.

Jag skriver ingen bok.
Jag målar inga tavlor.
Jag sjunger inga sånger

Jag kluddar vid sidan av texten, jag tänker ut första meningar i romaner, jag spelar med i mina egna tankebanor, jag sjuger bara när jag är ensam, jag drömmer om en kreativitet jag aldrig vågar visa.
Jag klistrar rosa lappar i världen, för jag klarar inte av att lämna ut migsjälv i mer än en mening.
Jag vill ändå sträcka in mitt finger mellan dina revben och peta dig i hjärtat. Visa migsjälv för någon, utanför tryggheten.
Jag vill ändå riva av mig all hud, alla muskler och öppna min huvudskål för någon som kan läsa tankevågor.
Jag vill utföra mirakel, stordåd.
Ändå kan jag inte ens förmå migsjälv att hjälpa en främling med barnvagn. Det kommer inte naturligt för mig. Jag hjälper mina vänner och mig själv, jag lyssnar om du har någonting att gråta över. Jag kompilerar skivor. Jag känner igen mig i High Fidelity.

Jag jobbar på att bli modigare, för jag vet att det finns något jag vill. Samtidigt ser jag mina framsteg. Jag är inte så rädd längre. Jag ger människor musik. För mig är det något stort, för jag definierar mina känslor genom det jag lyssnar på. Och jag lär känna människor. Hela tiden.
Jag har haft ett förhållande. Jag har sagt att jag älskar någon som om det vore en självklarhet, tills det blev en självklarhet, tills det bara blev en vana. Nu vet jag att jag skulle kunna göra om det, allt som fattas är en känsla. Men den lär dröja.
Jag har lärt mig att definiera migsjälv, utifrån mina egna önskemål. Jag böjer mig inte så lätt.
Och jag vet alltid vad jag tycker. Och jag vet vad jag vill med världen. Och jag vet att jag inte vill fördunkla mina sinnen med onödig dimma. (Utom möjligen dagar då jag inte vill vara i mitt sinne.)

Jag hyser inget hopp, ändå ser livet ljust ut varje morgon.

Kommentarer
Postat av: Henke

Jag avundas dej på många sätt samtidigt som jag aldrig skulle kunna tänka mej vara så planerad och ha livet så utstakat som du är och har.

Keep it up.

2007-01-30 @ 22:10:21

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback