Bibelberättelser ur verkligheten
Eftersom jag överlevde dagens hetta tänkte jag muntra upp migsjälv och min omgivning med att förklara Ms och mitt förhållande till våra växter.
Vi börjar med Jesus.
Vi fick Jesus av L och L i min klass, Jesus dog för han gillade inte sol. Nu står Jesus i en bokhylla och har återuppstått som namnet antyder.
Judas köpte M för att muntra upp vårt hem, men Judas har begått självmord, troligen på grund av dåligt samvete och parasiter.
Denna ståtliga växt fick namnet Pontius Pilatus, mest för att den faktiskt stod bredvid Jesus ett tag och höjde sig över honom(har växter genus?)
Och dethär är Maria, mest för att hon kom först och aldrig dör. Fick den av S.
Så, det var den lilla solskenshistorien. Nu ska jag på pubrunda med 70talstema. För oss som gillar att bli full i konstiga kläder!
Vi börjar med Jesus.
Vi fick Jesus av L och L i min klass, Jesus dog för han gillade inte sol. Nu står Jesus i en bokhylla och har återuppstått som namnet antyder.
Judas köpte M för att muntra upp vårt hem, men Judas har begått självmord, troligen på grund av dåligt samvete och parasiter.
Denna ståtliga växt fick namnet Pontius Pilatus, mest för att den faktiskt stod bredvid Jesus ett tag och höjde sig över honom(har växter genus?)
Och dethär är Maria, mest för att hon kom först och aldrig dör. Fick den av S.
Så, det var den lilla solskenshistorien. Nu ska jag på pubrunda med 70talstema. För oss som gillar att bli full i konstiga kläder!
!
Jag ljög. Ödet har visst utmanat mig.
Det har gett mig en pyttepytteliten sticka i vänster fot, den går inte att ta ut och känns bara ibland.
Jag kommer troligen få AIDS i foten och behöva amputera den inom en vecka.
Det har gett mig en pyttepytteliten sticka i vänster fot, den går inte att ta ut och känns bara ibland.
Jag kommer troligen få AIDS i foten och behöva amputera den inom en vecka.
Drömanalys innan frukost
Jag skriver alla mina bästa inlägg när jag badar. Eller, jag skriver dem i mitt huvud och sedan glömmer jag bort dem. De handlar om livets vesäntligheter, såsom min badanka. Jag tror att det är därför jag måste få upp så tidigt, för att hinna försöka komma ihåg vad det var jag skrev.
Eftersom ödet vägrar utmana mig, utmanar jag ödet idag.
Jag har vita trosor (om du är tjej förstår du säkert att det inte handlar om att jag är rädd för bromsspår), ska dricka kaffe på tom mage och sedan ta med mig massor av viktiga papper ut och se om de blåser bort. Jag kör på dränkt råtta looken idag, vad det verkar. Men hellre det än hemmafru?
Jag tror att det är viktigt att utmana ödet ibland, livet går inte bara ut på att hitta det effektivaste sättet att avlägsna hår från benen. (Om man inte heter Tobias)När det gäller det questet kan jag i förbifarten upplysa om att antihårkräm inte var sådär supertoppen, men inte helt värdelöst heller. Bättre än rakning, mindre ont än att epilera, mindre kladdigt än vax. Men det stinker för djävligt och håller inte särskillt länge alls. Pain is temporary, smell lasts for ever.
Idag har jag faktiskt inte gått upp så himskans tidigt. Fast jag vaknade första gången klockan sex, var pigg som en lärka och somnade inte om förrän halv sju, efter att ha kollat mailen. Ingen uniform idag.
Jag har drömt de mest bizzarra saker! Att jag skulle dela lägenhet med fyra tjejer i min klass, och hur ska vi alla hinna dusha? Att jag inte fick jobbet på securitas för att min syster blev sparkad i magen av en häst. Att jag behövde övertala en gammal bardomsväns till min syster lillasyster om att välja utbildning. Att jag och S gav bort en dykardräkt till någons pappa. Konstiga drömmar om att min dator gick sönder (troligen för att datorn var på och lät) och ett ljud som visade sig vara L i klassens insulinpump som behövde fyllas på och snart skulle hon säkert dö om hon inte fick nytt insulin. Samt att jag, H, K och D var på en jättekonstig klubb, både jag och H hade mjukisbyxor och kände värsta connection på grund av det. Sedan gick vi därifrån.
Om jag ska analysera sammanfattar jag i att jag är orolig för att något ska skita sig med min enda inkomst i sommar, men att mitt undermedvetna säger åt mig att det vore skumt om jag inte fick det, och att jag i såfall kan sälja min kropp till H när han känner sig sunkig. Alternativt att han är den person som minst av allt bryr sig om hur jag ser ut, han är van vid att jag luktar illa och kommer alltid vara min vän. Jag gillar nog förklaring 2 bättre, även om den är något, pja, överdrivet hoppfull. Detdär med dushen var bara konstigt och vi pratade om insulin igår i skolan. (på rasten)
Jag funderar på att skriva brev till psykologer.
Det känns lite som att skriva omvänt CV. Typ, kolla vad mycket som är fel på mig. Jag är en hemsk människa med svart attityd till människor och livet.
Men det är klart att jag inte ska skriva så. Men ärlig kanske jag ska vara. Fast jag vet ju fortfarande inte några jag vill gå hos.
Nu tar jag på mig mjukisshortsen, och en tröja, och går ut!
Eftersom ödet vägrar utmana mig, utmanar jag ödet idag.
Jag har vita trosor (om du är tjej förstår du säkert att det inte handlar om att jag är rädd för bromsspår), ska dricka kaffe på tom mage och sedan ta med mig massor av viktiga papper ut och se om de blåser bort. Jag kör på dränkt råtta looken idag, vad det verkar. Men hellre det än hemmafru?
Jag tror att det är viktigt att utmana ödet ibland, livet går inte bara ut på att hitta det effektivaste sättet att avlägsna hår från benen. (Om man inte heter Tobias)När det gäller det questet kan jag i förbifarten upplysa om att antihårkräm inte var sådär supertoppen, men inte helt värdelöst heller. Bättre än rakning, mindre ont än att epilera, mindre kladdigt än vax. Men det stinker för djävligt och håller inte särskillt länge alls. Pain is temporary, smell lasts for ever.
Idag har jag faktiskt inte gått upp så himskans tidigt. Fast jag vaknade första gången klockan sex, var pigg som en lärka och somnade inte om förrän halv sju, efter att ha kollat mailen. Ingen uniform idag.
Jag har drömt de mest bizzarra saker! Att jag skulle dela lägenhet med fyra tjejer i min klass, och hur ska vi alla hinna dusha? Att jag inte fick jobbet på securitas för att min syster blev sparkad i magen av en häst. Att jag behövde övertala en gammal bardomsväns till min syster lillasyster om att välja utbildning. Att jag och S gav bort en dykardräkt till någons pappa. Konstiga drömmar om att min dator gick sönder (troligen för att datorn var på och lät) och ett ljud som visade sig vara L i klassens insulinpump som behövde fyllas på och snart skulle hon säkert dö om hon inte fick nytt insulin. Samt att jag, H, K och D var på en jättekonstig klubb, både jag och H hade mjukisbyxor och kände värsta connection på grund av det. Sedan gick vi därifrån.
Om jag ska analysera sammanfattar jag i att jag är orolig för att något ska skita sig med min enda inkomst i sommar, men att mitt undermedvetna säger åt mig att det vore skumt om jag inte fick det, och att jag i såfall kan sälja min kropp till H när han känner sig sunkig. Alternativt att han är den person som minst av allt bryr sig om hur jag ser ut, han är van vid att jag luktar illa och kommer alltid vara min vän. Jag gillar nog förklaring 2 bättre, även om den är något, pja, överdrivet hoppfull. Detdär med dushen var bara konstigt och vi pratade om insulin igår i skolan. (på rasten)
Jag funderar på att skriva brev till psykologer.
Det känns lite som att skriva omvänt CV. Typ, kolla vad mycket som är fel på mig. Jag är en hemsk människa med svart attityd till människor och livet.
Men det är klart att jag inte ska skriva så. Men ärlig kanske jag ska vara. Fast jag vet ju fortfarande inte några jag vill gå hos.
Nu tar jag på mig mjukisshortsen, och en tröja, och går ut!
Och hon liknar min mamma.
Jag känner inte riktigt igen migsjälv i spegeln.
Kanske är det att jag gått upp i vikt och att mina runda kinder fått en inramning av kort blont hår, eller så är det ringarna och det inte helt borttagna sminket runt ögonen. Men jag ser lite ut som en hemmafru. Det kan vara solbrännan och tröttheten också.
En ganska söt hemmafru för övrigt, men kanske inte helt nöjd.
Det har varit såhär i några dagar nu. Kanske en vecka. Jag har sett hemmafrun på morgonen. Och hon liknar min mamma.
Det är lite konstigt.
Kanske är det att jag gått upp i vikt och att mina runda kinder fått en inramning av kort blont hår, eller så är det ringarna och det inte helt borttagna sminket runt ögonen. Men jag ser lite ut som en hemmafru. Det kan vara solbrännan och tröttheten också.
En ganska söt hemmafru för övrigt, men kanske inte helt nöjd.
Det har varit såhär i några dagar nu. Kanske en vecka. Jag har sett hemmafrun på morgonen. Och hon liknar min mamma.
Det är lite konstigt.
Kris och krislösning
Jag gick precis in i ett tillstånd av djup depression.
VLC la ner, och dels vägrar jag windows media player, och dels vägrar windows media player att ha codecs. Och jag ville verkligen verkligen se säsongsavslutningen av NCIS.
Testar att avinstallera och installera om, går inte det kommer jag börja gråta, skrika och trilskas i allmänhet.
I övrigt upplever jag en enorm lycka över att ha sett The Eye. Att den tog slut alltså. Visst, Jessica Alba är sjukligt het men jag gillar henne bättre när hon är klämkäck och inte vettskrämd. Jag gillar inte skräckfilmer, främst för att jag faktiskt inte brukar bli rädd.
Yaay! Min onda plan funkade! Det är trevligt när datorer visar sig lyssna till hot! Synd bara att jag redan vet vad som kommer hända i NCISavsnittet... Tack K!
VLC la ner, och dels vägrar jag windows media player, och dels vägrar windows media player att ha codecs. Och jag ville verkligen verkligen se säsongsavslutningen av NCIS.
Testar att avinstallera och installera om, går inte det kommer jag börja gråta, skrika och trilskas i allmänhet.
I övrigt upplever jag en enorm lycka över att ha sett The Eye. Att den tog slut alltså. Visst, Jessica Alba är sjukligt het men jag gillar henne bättre när hon är klämkäck och inte vettskrämd. Jag gillar inte skräckfilmer, främst för att jag faktiskt inte brukar bli rädd.
Yaay! Min onda plan funkade! Det är trevligt när datorer visar sig lyssna till hot! Synd bara att jag redan vet vad som kommer hända i NCISavsnittet... Tack K!
Some days I wanna quit, and just be normal for a bit
Igår och idag och förrgår har alla varit riktiga skrika på cykeln-dagar. Idag motade jag bort känslan genom att röka medan jag cyklade. Det funkade en liten stund.
Nu är det i allafall inte en sådan dag längre. 24 grader i skuggan, mysig stund med klassen på gräsplätten utanför institutionen och glass, sedan kubb med M när jag kom hem. Hon vann med 3-2, men det var kul ändå. (Nästan lika bra, jag är en ok förlorare men världens sämsta vinnare)
Jag är lite arg på securitas för att de inte gett mig besked om hur det blir imorgon, men jag antar att det inte blir något alls och att de tänker sig att jag ska komma dit och prova uniform när jag ska skriva tenta eller något. Just nu orkar jag inte bry mig. Jag är gärna ledig imorgon och slipper åka ut till Arlanda klockan åtta på morgonen!
Jag har på mig jeansshorts och lyckas tillochmed låta bli att skämmas för mina kritvita lår. Det är skönt att märka att jag vuxit sedan 14årsåldern och inte är hyperberoende av andra människors godkännande, såvitt jag minns det var det väldigt ansträngande. Och dessutom är alla andra ändå mycket fulare än vad jag är.
Förutom de som är jättevackra, men jag är i allafall mer än medelsnygg. (Tvivlar ni har jag publicerat en helbild på migsjälv i myskläder längre ner, oh yea I am hot!)
Dessutom sitter allt i attityden.
Igår hade vi ett äkta gråtparty på PDT-cirkeln. Vi pratade om affekter och typ, 6 av 7 började eller var nära till att börja gråta. Sånt är mysigt. (Dethär låter skumt, men det är faktiskt ingen terapigrupp, det är en studiecirkel, vi pratade inte om våra känslor så mycket som känslor i allmänhet). Britt Andersson är min nya idol! Och Leigh McCaullogh kanske ännu mer. Hon är värsta superpsykologen!
Jag känner för att dusha av mig all svettighet. Men det verkar krångligt att klä av sig och på sig igen. Och eftersom M är hemma är att knata runt i handduken hela kvällen inget alternativ. Fast det är ju värt ett försök!
Jag har tråkigt, alla TVserier har haft säsongsavslutning. Curse them! Jag har inga filmer att titta på, är inte hungrig och har VERKLIGEN ingen lust att plugga.
En spontandans kanske skulle sitta fint? Eller så drar jag med mig M och köper salt, tvål och disktrasor.
Och sedan kletar jag nog in mig i apelsinmarmelad och tar ett varv runt kvarteret!
Nu är det i allafall inte en sådan dag längre. 24 grader i skuggan, mysig stund med klassen på gräsplätten utanför institutionen och glass, sedan kubb med M när jag kom hem. Hon vann med 3-2, men det var kul ändå. (Nästan lika bra, jag är en ok förlorare men världens sämsta vinnare)
Jag är lite arg på securitas för att de inte gett mig besked om hur det blir imorgon, men jag antar att det inte blir något alls och att de tänker sig att jag ska komma dit och prova uniform när jag ska skriva tenta eller något. Just nu orkar jag inte bry mig. Jag är gärna ledig imorgon och slipper åka ut till Arlanda klockan åtta på morgonen!
Jag har på mig jeansshorts och lyckas tillochmed låta bli att skämmas för mina kritvita lår. Det är skönt att märka att jag vuxit sedan 14årsåldern och inte är hyperberoende av andra människors godkännande, såvitt jag minns det var det väldigt ansträngande. Och dessutom är alla andra ändå mycket fulare än vad jag är.
Förutom de som är jättevackra, men jag är i allafall mer än medelsnygg. (Tvivlar ni har jag publicerat en helbild på migsjälv i myskläder längre ner, oh yea I am hot!)
Dessutom sitter allt i attityden.
Igår hade vi ett äkta gråtparty på PDT-cirkeln. Vi pratade om affekter och typ, 6 av 7 började eller var nära till att börja gråta. Sånt är mysigt. (Dethär låter skumt, men det är faktiskt ingen terapigrupp, det är en studiecirkel, vi pratade inte om våra känslor så mycket som känslor i allmänhet). Britt Andersson är min nya idol! Och Leigh McCaullogh kanske ännu mer. Hon är värsta superpsykologen!
Jag känner för att dusha av mig all svettighet. Men det verkar krångligt att klä av sig och på sig igen. Och eftersom M är hemma är att knata runt i handduken hela kvällen inget alternativ. Fast det är ju värt ett försök!
Jag har tråkigt, alla TVserier har haft säsongsavslutning. Curse them! Jag har inga filmer att titta på, är inte hungrig och har VERKLIGEN ingen lust att plugga.
En spontandans kanske skulle sitta fint? Eller så drar jag med mig M och köper salt, tvål och disktrasor.
Och sedan kletar jag nog in mig i apelsinmarmelad och tar ett varv runt kvarteret!
hmm
Är det dåligt att jag har 17 länkar under Blogg-bookmarkmappen och bara 1 under Jobbmappen? Fast, vem behöver mer än ett jobb?
Jag tror jag ska bli kär i tobias , hans blogg får mig alltid att skratta ögonen ur mig.
Jag tror jag ska bli kär i tobias , hans blogg får mig alltid att skratta ögonen ur mig.
Gone are the days when I was young and free
Denhär bloggen har enorm potential.
Jag skulle kunna skriva roligt. Något om mitt förhållande till min gummianka.
Eller mitt förhållande till M, som när jag frågar "Vet du vad det bästa är med min gummianka" svarar "Att den kan prutta". Och att det var precis det jag tänkte säga.
Och jag skulle kunna skriva något djupt. Som hur rädd jag är, och att jag blir arg utan orsak ibland.
Eller så skulle jag kunna skriva intima fysiska detaljer som ingen har att göra med. Som att jag är ensam hemma och går omkring naken.
Jag skulle kunna blogga om något ämne, till exempel musik. Hur den kan få mig att känna vad som hellst.
Jag skulle kunna låta bli att blogga, och låta min tid gå åt till värdefullare saker. Som att smsa människor mina rätta känslor om dem.
Jag skulle kunna skriva.
Du är den enda människa vars triviala slentrianåsikter jag verkligen oroar mig för, bryr mig om. Anpassar mig efter. Efter alla dessa år är det fortfarande Du som kan få mig att medvetet förlora kontrollen. Jag vill inte det. För du bryr dig inte.
Jag hatar att jag är så bra att driva människor iväg från mig, nu var det länge sedan igen.
Jag saknar dig, men jag tror inte att det någonsin kommer bli som det var innan jag förlorade tilliten till dig.
Hur mår du, egentligen? Vill du bli bättre?
Hur mår du, egentligen? Hur känns det? För jag gråter fortfarande, så du måste ha det fördjävligt.
Vad håller du på med? Och varför kan du fortfarande få mig att känna mig som att jag behöver ta kontroll? Eller, snarare, varför tror jag att det är dina normer jag internaliserat, du ser ju mig som perfekt.
Du är den enda person som får mig att överge mina ideal och göra det jag verkligen vill.
Varför har jag så svårt att bestämma mig?
Tack för att du finns.
Varför finns det så mycket skuld i förhållanden? Oavsett hur de ser ut.
Och varför glömmer jag så lätt?
Men jag vågar aldrig fråga. Eller berätta.
Jag skulle kunna skriva roligt. Något om mitt förhållande till min gummianka.
Eller mitt förhållande till M, som när jag frågar "Vet du vad det bästa är med min gummianka" svarar "Att den kan prutta". Och att det var precis det jag tänkte säga.
Och jag skulle kunna skriva något djupt. Som hur rädd jag är, och att jag blir arg utan orsak ibland.
Eller så skulle jag kunna skriva intima fysiska detaljer som ingen har att göra med. Som att jag är ensam hemma och går omkring naken.
Jag skulle kunna blogga om något ämne, till exempel musik. Hur den kan få mig att känna vad som hellst.
Jag skulle kunna låta bli att blogga, och låta min tid gå åt till värdefullare saker. Som att smsa människor mina rätta känslor om dem.
Jag skulle kunna skriva.
Du är den enda människa vars triviala slentrianåsikter jag verkligen oroar mig för, bryr mig om. Anpassar mig efter. Efter alla dessa år är det fortfarande Du som kan få mig att medvetet förlora kontrollen. Jag vill inte det. För du bryr dig inte.
Jag hatar att jag är så bra att driva människor iväg från mig, nu var det länge sedan igen.
Jag saknar dig, men jag tror inte att det någonsin kommer bli som det var innan jag förlorade tilliten till dig.
Hur mår du, egentligen? Vill du bli bättre?
Hur mår du, egentligen? Hur känns det? För jag gråter fortfarande, så du måste ha det fördjävligt.
Vad håller du på med? Och varför kan du fortfarande få mig att känna mig som att jag behöver ta kontroll? Eller, snarare, varför tror jag att det är dina normer jag internaliserat, du ser ju mig som perfekt.
Du är den enda person som får mig att överge mina ideal och göra det jag verkligen vill.
Varför har jag så svårt att bestämma mig?
Tack för att du finns.
Varför finns det så mycket skuld i förhållanden? Oavsett hur de ser ut.
Och varför glömmer jag så lätt?
Men jag vågar aldrig fråga. Eller berätta.
Taming the beast
Tips för att komma ut ur det allmänna självhatet och cepekalaset som uppstått efter tidigare övningar:
Städa, baka ingefärsochchokladmuffins, baka morotsmuffins. Känn dig duktig, upptäck att dina oliver finns kvar. Ät en oliv. Fantisera om den allmänna uppskattning du kommer få för muffinsarna.
Ät upp det sista av smeten trots att det skulle räcka till en hel till muffin. Lukta på muffinsarna.
Lyssna på musik. Immune med KT Tunstall och When Under Eather med PJ Harvey, .
Andas.
Byt kläder från de äckelsvettiga.
Tatta några chips och upptäck att någon annan än dusjälv gått ut med soporna.
Det är svårt att känna en överväldigande kärlek över världen sådanahär dagar. Men jag ska verkligen försöka. För det är inte världens fel att jag är felaktig just idag.
Men om man inte ska vända ilskan utåt, och inte innåt heller, var ska man då vända den? Neråt?
Sjunga funkar nästan.
Och jag har hittat min diagnos.
Tvångsneurotisk personlighetsstörning:
Ett genomgående mönster att som sitt främsta intresse ha ordning, perfektionism, mental och social kontroll, till priset av flexibilitet, öppenhet och effektivitet, som börjar tidigt i vuxen ålder och märks i en mängd olika sammanhang, som påvisat av följande:
Känns ju skönt att äntligen veta!
Städa, baka ingefärsochchokladmuffins, baka morotsmuffins. Känn dig duktig, upptäck att dina oliver finns kvar. Ät en oliv. Fantisera om den allmänna uppskattning du kommer få för muffinsarna.
Ät upp det sista av smeten trots att det skulle räcka till en hel till muffin. Lukta på muffinsarna.
Lyssna på musik. Immune med KT Tunstall och When Under Eather med PJ Harvey, .
Andas.
Byt kläder från de äckelsvettiga.
Tatta några chips och upptäck att någon annan än dusjälv gått ut med soporna.
Det är svårt att känna en överväldigande kärlek över världen sådanahär dagar. Men jag ska verkligen försöka. För det är inte världens fel att jag är felaktig just idag.
Men om man inte ska vända ilskan utåt, och inte innåt heller, var ska man då vända den? Neråt?
Sjunga funkar nästan.
Och jag har hittat min diagnos.
Tvångsneurotisk personlighetsstörning:
Ett genomgående mönster att som sitt främsta intresse ha ordning, perfektionism, mental och social kontroll, till priset av flexibilitet, öppenhet och effektivitet, som börjar tidigt i vuxen ålder och märks i en mängd olika sammanhang, som påvisat av följande:
- är överdrivet hängiven till arbete och produktivitet vilket får till följd uteblivna nöjesaktiviteter och vänskapsförhållanden (inte medräknat som en uppenbarlig ekonomisk nödvändighet)
- är inkapabel till att kassera ett uttjatat och värdelöst objekt även när det inte ens har ett sentimentalt värde
- är avogt inställd till att delegera uppgifter eller att arbeta tillsammans med andra såvida de inte anpassar sig helt och hållet till hans eller hennes sätt att göra saker
- är överdrivet snål både mot sig själv och andra; pengar ses som något att spara på för framtida katastrofer
- visar envishet och stelbenthet
Känns ju skönt att äntligen veta!
Three steps to becoming a total bitch
Nu ska jag berätta hur man förstör en helt vanlig, harmlös måndag för sig själv och andra.
Ladda upp genom att sova dåligt, passa på att tvätta håret kvällen innan så du vaknar med världens sämsta hair-day. Gå upp klockan sju, försov dig lite. Dusha inte. Ta på dig de mest obekväma trosor du kan hitta i lådan. Få mens. Klä dig för kallt för 10 grader men för varmt för 20.
Upptäck att osten du köpte dagen innan är supergrön över hela kortsidan. Kräks nästan av din morgonmacka. Ha slut på mjölk så du inte får något kaffe. Sminka dig inte, så kommer du inte heller att känna dig fin.
Detta var steg ett. Det kommer resultera i att när du cyklar iväg till skolan klockan åtta (fem minuter sen) har du en fet klump i halsen bestående av känsla av att du själv överreagerar och är omöjlig att leva med, samt en abnorm skriklust.
Tygla skriklusten trots att ingen borde bry sig om att en skrikande galning kommer förbicyklandes. Se till att inte ha någon arg musik i mobilen, bara smäktande kärlekslåtar eller pigg-rock.
När du kommer fram till skolan, ställ in dig på att ha en världelös lektion och se sur ut så du inte får ut något och ingen vill prata med dig. För du vill inte prata med någon.
Det var steg två. Det kommer att resultera i en känsla av ensamhet, isolering samt social oförmåga.
Här får du ta en rast ett tag, drick lite kaffe, börja känn att dagen kanske blir ok, bonda med folk över den dåliga lektionen, ät lunch, köp en cola, gå på en till föreläsning. Köp en ny moushe, bestämm träff med en kompis.
Åk hem, nu har det hunnit bli varmt och superklibbigt ute, så du svettas ihjäl och mår allmänt pyton. Har du tur har mensvärken börjat kicka in ordentligt precis som godissuget och, och dethär är viktigt, känslan av att väga 5 kg mer än du brukar.
Kom hem till din ostädade lägenhet, ditt dammiga rum och din surrande dator, samt artiklar att läsa, muffins att baka och mind-maps att renskriva.
Det var steg tre. Det kommer att resultera i ett ilsket blogginlägg, troligen irriterbarhet mot diverse kombosar samt en extrem lust att lägga sig under sängen och gråta, alternativt slå sönder något och sedan gråta i tre timmar, somna och hoppas att livet är annorlunda när du vaknar. Eller åtminstone att du själv vore det.
Ladda upp genom att sova dåligt, passa på att tvätta håret kvällen innan så du vaknar med världens sämsta hair-day. Gå upp klockan sju, försov dig lite. Dusha inte. Ta på dig de mest obekväma trosor du kan hitta i lådan. Få mens. Klä dig för kallt för 10 grader men för varmt för 20.
Upptäck att osten du köpte dagen innan är supergrön över hela kortsidan. Kräks nästan av din morgonmacka. Ha slut på mjölk så du inte får något kaffe. Sminka dig inte, så kommer du inte heller att känna dig fin.
Detta var steg ett. Det kommer resultera i att när du cyklar iväg till skolan klockan åtta (fem minuter sen) har du en fet klump i halsen bestående av känsla av att du själv överreagerar och är omöjlig att leva med, samt en abnorm skriklust.
Tygla skriklusten trots att ingen borde bry sig om att en skrikande galning kommer förbicyklandes. Se till att inte ha någon arg musik i mobilen, bara smäktande kärlekslåtar eller pigg-rock.
När du kommer fram till skolan, ställ in dig på att ha en världelös lektion och se sur ut så du inte får ut något och ingen vill prata med dig. För du vill inte prata med någon.
Det var steg två. Det kommer att resultera i en känsla av ensamhet, isolering samt social oförmåga.
Här får du ta en rast ett tag, drick lite kaffe, börja känn att dagen kanske blir ok, bonda med folk över den dåliga lektionen, ät lunch, köp en cola, gå på en till föreläsning. Köp en ny moushe, bestämm träff med en kompis.
Åk hem, nu har det hunnit bli varmt och superklibbigt ute, så du svettas ihjäl och mår allmänt pyton. Har du tur har mensvärken börjat kicka in ordentligt precis som godissuget och, och dethär är viktigt, känslan av att väga 5 kg mer än du brukar.
Kom hem till din ostädade lägenhet, ditt dammiga rum och din surrande dator, samt artiklar att läsa, muffins att baka och mind-maps att renskriva.
Det var steg tre. Det kommer att resultera i ett ilsket blogginlägg, troligen irriterbarhet mot diverse kombosar samt en extrem lust att lägga sig under sängen och gråta, alternativt slå sönder något och sedan gråta i tre timmar, somna och hoppas att livet är annorlunda när du vaknar. Eller åtminstone att du själv vore det.
By Request
Jag kan väl inte hjälpa att jag har ett aktivt liv! Nu är jag i allafall hemma vid min kärälskeliga dator igen efter en som vanligt hektisk helg! Om man med hektisk menar rolig, kulturellt stimulerande, mysig, kramig och avslappnad!
Vi tar den från början.
Bubbelvin, kattpisscider och Ben & Jerrys chokladbrownieglass tyckte både jag och K verkade som en bra idé. (Endast cidern blew up in our faces) Eftersom jag fick ett ryck och tvunget skulle baka muffins gjorde jag det i Ks kök, sedan satt vi på balkongen och tog det extremt lugnt och snackade om viktiga och mindre viktiga saker.
På kvällen drog vi vidare till någon extremt flummig gratisfestival vid universitetet.
Där träffade vi jordens fullaste människa. Jag tror han frågade oss 25 gånger om vi var från Sverige. På svenska. Han var mycket mycket konstig i lockigt hår, mössa och flackande-fylloblick. Efter att inte ha blivit bjudna på öl av någon och kissat bakom ett hus gick vi hem till K igen, där jag sov över. Det är lyxigt att ha ett eget rum att slagga i! När jag blir stor ska jag ha ett enormt mansion med gästrum i till alla min alkade kompisar. Hrm, jag menar fina vänner.
Oh well. Lördagen inleddes med allmän bitterhet över mänskligheten på emotrappan. (Sergels torg) Sen hade vi familjemys hos C med lyxmiddag och sedan gick vi på OOOOOOOOOOOOOperan.
Jag vet, jag är kultursnobb! Det var så sjukt bra, Gustav III, en balett och enda minuset var att jag glömde glajorna hemma. Efteråt lovade vi varandra att göra det oftare, som man gör, och sedan hjälpte jag C att diska innan jag gick hem och dräglade sönder kudden.
Idag har jag hör och häpna pluggat! Och planerat fadderiet för nästa termin. Det ska bli brutalt kul och jag ska vara fejknolla! Oh yes! Jag ska skrämma livet ur dem!
För övrigt har jag varit väldigt manlig denna helg, köpt nya trosor för att alla andra var smutsiga. Eller, ja, det är kanske inte jättemanligt att köpa trosor men ni fattar principen.
När jag kom hem lyckades jag göra M ledsen, bara för att jag själv var så sjukt trött efter 5 timmars jättemysigt faddermöte. Nu fryser jag om fötterna och försöker komma på en bra skräckfilm att titta på. Fast jag nog egentligen borde sova, vi börjar okristligt tidigt i morgon! Klockan åtta! Det är nästan inte ens en riktig tid!
Och jag glömde inte mors dag!
Och jag dödade inte ungarna som satt framför mig på tåget till Uppsala, trots att de 18 miljoner gånger kastade sin ballong upp i luften så den hamnade på mitt säte.
Det kan man kalla inhibition!
Vi tar den från början.
Bubbelvin, kattpisscider och Ben & Jerrys chokladbrownieglass tyckte både jag och K verkade som en bra idé. (Endast cidern blew up in our faces) Eftersom jag fick ett ryck och tvunget skulle baka muffins gjorde jag det i Ks kök, sedan satt vi på balkongen och tog det extremt lugnt och snackade om viktiga och mindre viktiga saker.
På kvällen drog vi vidare till någon extremt flummig gratisfestival vid universitetet.
Där träffade vi jordens fullaste människa. Jag tror han frågade oss 25 gånger om vi var från Sverige. På svenska. Han var mycket mycket konstig i lockigt hår, mössa och flackande-fylloblick. Efter att inte ha blivit bjudna på öl av någon och kissat bakom ett hus gick vi hem till K igen, där jag sov över. Det är lyxigt att ha ett eget rum att slagga i! När jag blir stor ska jag ha ett enormt mansion med gästrum i till alla min alkade kompisar. Hrm, jag menar fina vänner.
Oh well. Lördagen inleddes med allmän bitterhet över mänskligheten på emotrappan. (Sergels torg) Sen hade vi familjemys hos C med lyxmiddag och sedan gick vi på OOOOOOOOOOOOOperan.
Jag vet, jag är kultursnobb! Det var så sjukt bra, Gustav III, en balett och enda minuset var att jag glömde glajorna hemma. Efteråt lovade vi varandra att göra det oftare, som man gör, och sedan hjälpte jag C att diska innan jag gick hem och dräglade sönder kudden.
Idag har jag hör och häpna pluggat! Och planerat fadderiet för nästa termin. Det ska bli brutalt kul och jag ska vara fejknolla! Oh yes! Jag ska skrämma livet ur dem!
För övrigt har jag varit väldigt manlig denna helg, köpt nya trosor för att alla andra var smutsiga. Eller, ja, det är kanske inte jättemanligt att köpa trosor men ni fattar principen.
När jag kom hem lyckades jag göra M ledsen, bara för att jag själv var så sjukt trött efter 5 timmars jättemysigt faddermöte. Nu fryser jag om fötterna och försöker komma på en bra skräckfilm att titta på. Fast jag nog egentligen borde sova, vi börjar okristligt tidigt i morgon! Klockan åtta! Det är nästan inte ens en riktig tid!
Och jag glömde inte mors dag!
Och jag dödade inte ungarna som satt framför mig på tåget till Uppsala, trots att de 18 miljoner gånger kastade sin ballong upp i luften så den hamnade på mitt säte.
Det kan man kalla inhibition!
Be-bop-alula
Så, nu har jag länkat till lite olika bloggar. Jag tänker inte be om lov! Sådetså! Om någon skulle ge upp ett ramaskri och slå mig i huvudet kanske jag plockar bort länken, men annars bryr jag mig inte. Så trevlig är jag inte. Punkt.
Jag vaknade av att jag inte sov, klockan fyra i morse. "Yaay" tänkte jag, "dethär kommer bli en helt fantastisk dag, pigg är jag också".
Vid åtta lyckades jag rulla ur sängen och in i dushen, jag badade onödigt länge och glömde bort att borsta tänderna innan jag gick till skolan på det sämsta humör jag haft på länge. Humöret berodde delvis på trötthet, delvis på invasion av min kylskåpshylla. Jag är neurotiskt, tvångsmässigt besatt av att hålla på mitt revir i kylen, jag vet att det är psykiskt stört men det är enklare att alla andra anpassar sig efter det än att jag försöker förändra min känslomässiga reaktion. Det vet alla som vet något om mig, det är nästan så att jag säger det när jag presenterar mig för folk. "Hej, jag heter Mimmi, rör inte min kylskåpshylla så ska vi nog bli vänner". Jag skulle seriöst kunna dumpa någon som inte förstod detta. Alla brukar säga att de förstår.
Anywhore, inte ens musik fungerade för att få mig positiv, fast den sista låten jag hann lyssna på gjorde det liiite bättre. Tyvärr blev den avbruten av att jag kom fram till skolan.
På första rasten drack jag kaffe i hopp om att detta skulle höja mitt humör, vilket det brukar göra. Det gjorde det nog lite, i kombination med att mina hemskt trevliga klasskompisar orkade lyssna på mitt gnäll och avledde min uppmärksamhet till trevliga saker istället. Som pistagenötter.
Föreläsnigen, som började nio och skulle slutat klockan fem, handlade om utveckling av antisocialt beteende. Det kändes passande idag. Men jag lovar att jag var den enda i klassen som blev lockad till att skaffa ungar av den föreläsningen. Varför får tanken på små femåringar som slår sina kamrater mig att känna mig hågad att skaffa en? Är jag mentalt störd? (Kära Bullen, jag har ett problem...)
Nå, i vilket fall som hellst, vi fick ingen andra rast för han drog över, men vi fick längre lunch.
Då intog jag mycket porrig potatisgrattäng i solen, (lyxig alltså) och gick sedan för att skaffa mer kaffe. Hade en innestående på Waynes och det fick bli en bautalatte.
Jag och A gick tillbaks till klassen och solen, där började jag enligt dem utveckla en antisocial störning. Jag skyller på kaffet, som jag försvarade som min egna bäbis. Jag blev väldigt fnittrig och lite illamående.
Det var nog dagens höjdpunkt.
När föreläsningen skulle börja hade lärarens hårddisk crashat, vilket jag tyckte var skönt och alla andra blev sura över. Jag tycker ju som bekant att jag är fullärd direkt så jag hade inte orkat lyssna i fyra timmar till.
Efter någon timmes lodande på stan mötte jag upp M vid Engelska Parken och prommenixade hem.
Det kanske förresten var dagens höjdpunkt.
Sedan dess har jag pluggat affekt-teori i förhållande till anknytning. Det är överflödigt att säga att jag är tröttast på jorden just nu.
Jag orkar inte ens titta på CSI Miami. Det suger iofs lite så det gör inget.
Om jag ska lyssna till alla andra blir dagens mentala störning antisocial personlighet, men ärligt talat känner jag mig mer som borderline. Vi får väl se.
I morgon har vi äntligen sista SI & lärande ledarskapslektionen! Och det är typ en vecka kvar till sista tentan! Woohoo! =)
Kolla! Jag lyckades vara positiv en liten stund!
Jag vaknade av att jag inte sov, klockan fyra i morse. "Yaay" tänkte jag, "dethär kommer bli en helt fantastisk dag, pigg är jag också".
Vid åtta lyckades jag rulla ur sängen och in i dushen, jag badade onödigt länge och glömde bort att borsta tänderna innan jag gick till skolan på det sämsta humör jag haft på länge. Humöret berodde delvis på trötthet, delvis på invasion av min kylskåpshylla. Jag är neurotiskt, tvångsmässigt besatt av att hålla på mitt revir i kylen, jag vet att det är psykiskt stört men det är enklare att alla andra anpassar sig efter det än att jag försöker förändra min känslomässiga reaktion. Det vet alla som vet något om mig, det är nästan så att jag säger det när jag presenterar mig för folk. "Hej, jag heter Mimmi, rör inte min kylskåpshylla så ska vi nog bli vänner". Jag skulle seriöst kunna dumpa någon som inte förstod detta. Alla brukar säga att de förstår.
Anywhore, inte ens musik fungerade för att få mig positiv, fast den sista låten jag hann lyssna på gjorde det liiite bättre. Tyvärr blev den avbruten av att jag kom fram till skolan.
På första rasten drack jag kaffe i hopp om att detta skulle höja mitt humör, vilket det brukar göra. Det gjorde det nog lite, i kombination med att mina hemskt trevliga klasskompisar orkade lyssna på mitt gnäll och avledde min uppmärksamhet till trevliga saker istället. Som pistagenötter.
Föreläsnigen, som började nio och skulle slutat klockan fem, handlade om utveckling av antisocialt beteende. Det kändes passande idag. Men jag lovar att jag var den enda i klassen som blev lockad till att skaffa ungar av den föreläsningen. Varför får tanken på små femåringar som slår sina kamrater mig att känna mig hågad att skaffa en? Är jag mentalt störd? (Kära Bullen, jag har ett problem...)
Nå, i vilket fall som hellst, vi fick ingen andra rast för han drog över, men vi fick längre lunch.
Då intog jag mycket porrig potatisgrattäng i solen, (lyxig alltså) och gick sedan för att skaffa mer kaffe. Hade en innestående på Waynes och det fick bli en bautalatte.
Jag och A gick tillbaks till klassen och solen, där började jag enligt dem utveckla en antisocial störning. Jag skyller på kaffet, som jag försvarade som min egna bäbis. Jag blev väldigt fnittrig och lite illamående.
Det var nog dagens höjdpunkt.
När föreläsningen skulle börja hade lärarens hårddisk crashat, vilket jag tyckte var skönt och alla andra blev sura över. Jag tycker ju som bekant att jag är fullärd direkt så jag hade inte orkat lyssna i fyra timmar till.
Efter någon timmes lodande på stan mötte jag upp M vid Engelska Parken och prommenixade hem.
Det kanske förresten var dagens höjdpunkt.
Sedan dess har jag pluggat affekt-teori i förhållande till anknytning. Det är överflödigt att säga att jag är tröttast på jorden just nu.
Jag orkar inte ens titta på CSI Miami. Det suger iofs lite så det gör inget.
Om jag ska lyssna till alla andra blir dagens mentala störning antisocial personlighet, men ärligt talat känner jag mig mer som borderline. Vi får väl se.
I morgon har vi äntligen sista SI & lärande ledarskapslektionen! Och det är typ en vecka kvar till sista tentan! Woohoo! =)
Kolla! Jag lyckades vara positiv en liten stund!
Livet kommer ivägen ibland
Det är trevligt med dagar som jag inte hinner med att blogga för att jag är ute och lever mitt liv!
-Skola, diskussionsklubb jag ledde i sömnen
-Extrakurs, inklusive norsk-dansk fight
-Pluggsession med L, inklusive te
-Middag på Norrlands, Vego nachos! Vi behövde bara vänta på maten en timme! -.-
-Muffins & öl hemma för övrigt en oslagbar kombo
Inga direkta tankar.
Nu ska jag kolla på Bones, bada och känna mig cool!
Vad som mötte mig när jag gick in i mitt rum på kvällen.
-Skola, diskussionsklubb jag ledde i sömnen
-Extrakurs, inklusive norsk-dansk fight
-Pluggsession med L, inklusive te
-Middag på Norrlands, Vego nachos! Vi behövde bara vänta på maten en timme! -.-
-Muffins & öl hemma för övrigt en oslagbar kombo
Inga direkta tankar.
Nu ska jag kolla på Bones, bada och känna mig cool!
Vad som mötte mig när jag gick in i mitt rum på kvällen.
Ignorera dethär
Jag försöker fatta hur man pluttar in en bild bredvid sitt namn, det är trist med bara grått shit ju. Jag vill ha Japan i min header!
HAH! FETT! ÖVERLISTNING!! JAG ÄR ETT GENI ALLRA MINST!
Oj
Jag har hittat jordens mest tragiska människa. Tack kotteby för att du länkade till stackarn.
Människan i fråga heter Tobias och inte nog med att det påminner mig om min grannes sjuåring (som är rejält mycket kaxigare), han ser ut som Benjamin i morgonsoffan. Inte stilmässigt, men definitivt tragikomimässigt. Kanonkul! Ett till inlägg som ni bara måste läsa av honom är dethär. http://grymtroligperson.blogg.se/2008/april/diss-till-tillbakablickar.html#comment
Jag ropade på M för att visa henne så jag skulle slippa kvävas av skratt. Delat hån är dubbelt hån!
Okej, förlåt, jag vet att jag är elak och brukar faktiskt inte hänge mig åt specifik bloggbashing, (allmän däremot, är jag all over) men en del människor förtjänar inte att ha ett tangentbord.
Å vad jag hoppas att mina grannar inte tänker ha fnittersex ikväll också. De har haft det två kvällar nu, och det är inte de som bor vägg-i-vägg (för de är en av varje sort, jag hör endast pojkfnitter om man säger så) så jag kan inte ens knacka på och be dem hålla käften. Eller slänga in stinkbomb på deras balkong. Och jag är anti trappor så det är bara att ge upp.
I övrigt deppar jag ner mig till PJ Harveys senaste album, White Chalk, som är fantastiskt vackert, sprött liksom. Det är ju betryggande att det faktiskt finns begåvade människor också.
I deppväg tror jag inte att det hjälper att jag idag läste kapitlet som handlar om barnmisshandel, och igårkväll började jag läsa Rosario är död, som jag fick låna av en kursare. Den handlar om sexturism, barnprostitution och andra övergrepp på barn och tonåringar. Och den är inte skönlitterär. Det är bra att sådana böcker skrivs, men jag känner mig ändå vidrig som läser den. Alla som har börjat läsa den i min klass har grinat ögonen ur sig. Jag blir bara illamående, och får en känsla av att jag inte är fullt så empatisk som jag trodde när jag var 16. Då trodde jag i och försig att jag kunde förändra världen, och att kärlek gör människor lyckliga.
Nu är jag lite mer inne på spåret att vara singel, otillgänglig och bitter på söndageftermiddagar. Det kan vara värt att offra tre timmar per vecka på bitterhet, resten är jag nämligen så jävla nöjd med att vara paranoid, inte veta vad jag vill och känna mig allmänt äcklad av de så kallade killar jag stöter på. (inte stöter på, stöter på, råkar springa in i är snarare rätt term).
När vi ändå är inne på det spåret, (och med vi, menar jag att jag är det och inte tänker låta mig stoppas) har jag kommit fram till att jag har tre typer av reaktioner på killar.
Den andra reaktionen kommer när jag, lätt berusad, tror att jag är en jävla prinsessa som kan få allt jag vill ha, (inte för att jag inte kan det, det är mer det att jag oftast inte vill ha någon alls utan bara själva uppmärksamheten). Då tillbringar jag kvällen med att antingen dansa provocerande och spilla öl på folk eller försöka prata med vederbörande. Efter en stund tröttnar jag ändå, och när jag vaknar på morgonen brukar det vara vad jag tackar min lyckoskalbagge för.
Den tredje reaktionen har några olika undergrupper.
Det enda trista med att lägga ner hela relationsgrejen är att jag inte har något att göra. Inget att tänka på, vara besatt över eller måla naglarna för.
Men jag kommer ändå börja på nya jobbet i juni så det gör mig faktiskt inte så mycket. Och jag har ju faktiskt en tenta också.
Det funkade inte som uppiggningsargument. Jag har ändå tråkigt!
Människan i fråga heter Tobias och inte nog med att det påminner mig om min grannes sjuåring (som är rejält mycket kaxigare), han ser ut som Benjamin i morgonsoffan. Inte stilmässigt, men definitivt tragikomimässigt. Kanonkul! Ett till inlägg som ni bara måste läsa av honom är dethär. http://grymtroligperson.blogg.se/2008/april/diss-till-tillbakablickar.html#comment
Jag ropade på M för att visa henne så jag skulle slippa kvävas av skratt. Delat hån är dubbelt hån!
Okej, förlåt, jag vet att jag är elak och brukar faktiskt inte hänge mig åt specifik bloggbashing, (allmän däremot, är jag all over) men en del människor förtjänar inte att ha ett tangentbord.
Å vad jag hoppas att mina grannar inte tänker ha fnittersex ikväll också. De har haft det två kvällar nu, och det är inte de som bor vägg-i-vägg (för de är en av varje sort, jag hör endast pojkfnitter om man säger så) så jag kan inte ens knacka på och be dem hålla käften. Eller slänga in stinkbomb på deras balkong. Och jag är anti trappor så det är bara att ge upp.
I övrigt deppar jag ner mig till PJ Harveys senaste album, White Chalk, som är fantastiskt vackert, sprött liksom. Det är ju betryggande att det faktiskt finns begåvade människor också.
I deppväg tror jag inte att det hjälper att jag idag läste kapitlet som handlar om barnmisshandel, och igårkväll började jag läsa Rosario är död, som jag fick låna av en kursare. Den handlar om sexturism, barnprostitution och andra övergrepp på barn och tonåringar. Och den är inte skönlitterär. Det är bra att sådana böcker skrivs, men jag känner mig ändå vidrig som läser den. Alla som har börjat läsa den i min klass har grinat ögonen ur sig. Jag blir bara illamående, och får en känsla av att jag inte är fullt så empatisk som jag trodde när jag var 16. Då trodde jag i och försig att jag kunde förändra världen, och att kärlek gör människor lyckliga.
Nu är jag lite mer inne på spåret att vara singel, otillgänglig och bitter på söndageftermiddagar. Det kan vara värt att offra tre timmar per vecka på bitterhet, resten är jag nämligen så jävla nöjd med att vara paranoid, inte veta vad jag vill och känna mig allmänt äcklad av de så kallade killar jag stöter på. (inte stöter på, stöter på, råkar springa in i är snarare rätt term).
När vi ändå är inne på det spåret, (och med vi, menar jag att jag är det och inte tänker låta mig stoppas) har jag kommit fram till att jag har tre typer av reaktioner på killar.
- Blir äcklad av att personen i fråga visar intresse,
- Bli förbannad på att personen i fråga är fullständigt ointresserad och inte heller mottaglig för telepati
- Bryr mig inte
Den andra reaktionen kommer när jag, lätt berusad, tror att jag är en jävla prinsessa som kan få allt jag vill ha, (inte för att jag inte kan det, det är mer det att jag oftast inte vill ha någon alls utan bara själva uppmärksamheten). Då tillbringar jag kvällen med att antingen dansa provocerande och spilla öl på folk eller försöka prata med vederbörande. Efter en stund tröttnar jag ändå, och när jag vaknar på morgonen brukar det vara vad jag tackar min lyckoskalbagge för.
Den tredje reaktionen har några olika undergrupper.
- Jag bryr mig inte om att jag blir fulraggad på och går antingen därifrån eller uppmuntrar fulragget en liten stund innan jag går därifrån
- Jag bryr mig inte, men går ändå och gömmer mig
- Jag bryr mig inte om någonting alls, och sportraggar bara hela kvällen, och slutar vanligtvis inte skratta förrän 3-7 dagar senare då någon stackare försöker ringa mig. Jag har dock börjat lära mig att inte ge ut mitt riktiga nummer till killar jag tror skulle ringa.
- Jag bryr mig inte om att må dåligt över att utnyttja dem,
Det enda trista med att lägga ner hela relationsgrejen är att jag inte har något att göra. Inget att tänka på, vara besatt över eller måla naglarna för.
Men jag kommer ändå börja på nya jobbet i juni så det gör mig faktiskt inte så mycket. Och jag har ju faktiskt en tenta också.
Det funkade inte som uppiggningsargument. Jag har ändå tråkigt!
Epic Fail
Eftersom mitt lilla dagsprojekt i grunden var dömt att misslyckas och den tomma känslan i magen inte kompenseras av motiveringen att jag möjligen kommer bli pigg kokar jag nu ett ägg och förbereder middag (aka ta ut fryst lax ur frysen för att låta den tina, kanske inte världens prestation).
Men jag ska självklart fortsätta inta koffein till varje måltid.
Hittills har jag förtärt 2 koppar kaffe och 50 cl Dr Pepper. Det var sjukt länge sedan jag drack Dr Pepper, så jag fick uppenbarligen hjärnsläpp när jag såg den i affären och var tvungen att köpa det. Brutalt sliskig läskeblast detdär.
Funderar på att göra kaffe. Eller te kanske, som omväxling. Kanske chai.
Jag börjar känna mig besatt. Och som sagt, illamående.
Ärligt talat vet jag inte vad som är fel på mig. Förutom det vanliga såklart.
Jag behöver nog bara lite mer kaffe. Så är det nog.
I övrigt ett lyckat faddermöte, det ska bli kul att sätta igång. Och jag har hunnit plugga lagom mycket idag också, så nu är jag fri framöver.
Frågan är bara vad jag ska göra med den oas av tid som är denna eftermiddag.
Men jag ska självklart fortsätta inta koffein till varje måltid.
Hittills har jag förtärt 2 koppar kaffe och 50 cl Dr Pepper. Det var sjukt länge sedan jag drack Dr Pepper, så jag fick uppenbarligen hjärnsläpp när jag såg den i affären och var tvungen att köpa det. Brutalt sliskig läskeblast detdär.
Funderar på att göra kaffe. Eller te kanske, som omväxling. Kanske chai.
Jag börjar känna mig besatt. Och som sagt, illamående.
Ärligt talat vet jag inte vad som är fel på mig. Förutom det vanliga såklart.
Jag behöver nog bara lite mer kaffe. Så är det nog.
I övrigt ett lyckat faddermöte, det ska bli kul att sätta igång. Och jag har hunnit plugga lagom mycket idag också, så nu är jag fri framöver.
Frågan är bara vad jag ska göra med den oas av tid som är denna eftermiddag.
och jag mår redan illa
Idag, rättare sagt om cirka 20 minuter, ska jag cykla iväg i det iskalla vädret och ta mig till skolan.
Nej, jag är inte psykotisk som drar dit klockan tio en ledig tisdag, det är jag inte.
Det är nämligen så att jag ska på faddermöte.
Jag börjar uppleva en känsla av övertro på migsjälv. Jag kommer bli formaren av nya oskylldiga själar i höst. Jag kommer se till att de äter för många muffins, dricker en shot de inte har råd med egentligen och klär ut sig till maskrosor, flugor och påskliljor.
I höst.
Vad jag egentligen menar är att det ska bli kul. Och jag ser en förändring, jag brukar aldrig någonsin vara med och organisera saker, men nu ska jag vara med från början. Jag kommer ha en talan. Och jag tänker få utlopp för alla mina knäppiga idéer.
Det är därför jag dricker kaffe nu. För att få igång lite knäppiga idéer i huvudet.
Det går ärligt talat sådär.
En annan sak ska hända idag. Jag ger migsjälv en liten utmaning. Allt jag intar måste innehålla koffein. Jag vill se hur speedad en människa kan bli. Risken är att jag kommer bli sjukt illamående. Undar om det finns någon mat som innehåller koffein. Kaffekaka kanske? Kakor är mat!
Nej, jag är inte psykotisk som drar dit klockan tio en ledig tisdag, det är jag inte.
Det är nämligen så att jag ska på faddermöte.
Jag börjar uppleva en känsla av övertro på migsjälv. Jag kommer bli formaren av nya oskylldiga själar i höst. Jag kommer se till att de äter för många muffins, dricker en shot de inte har råd med egentligen och klär ut sig till maskrosor, flugor och påskliljor.
I höst.
Vad jag egentligen menar är att det ska bli kul. Och jag ser en förändring, jag brukar aldrig någonsin vara med och organisera saker, men nu ska jag vara med från början. Jag kommer ha en talan. Och jag tänker få utlopp för alla mina knäppiga idéer.
Det är därför jag dricker kaffe nu. För att få igång lite knäppiga idéer i huvudet.
Det går ärligt talat sådär.
En annan sak ska hända idag. Jag ger migsjälv en liten utmaning. Allt jag intar måste innehålla koffein. Jag vill se hur speedad en människa kan bli. Risken är att jag kommer bli sjukt illamående. Undar om det finns någon mat som innehåller koffein. Kaffekaka kanske? Kakor är mat!
That's where I'm going, where are you going?
Dagen började med att jag försov mig lite lätt, tappade mobilen från fickan till gatan när jag cyklade (den börjar ta rätt mycket stryk, men så går det när man är min mobil och mp3spelare)
Körde dubbellektion och "satte vänstersvängarna". Sedan köpte jag kaffe.
Tänkte återge en konversation jag hade med baristan på Waynes, M står för Me, B för Barista
Men det blir för tråkigt och ordagrant och värdelöst.
Jag kan sammanfatta samtalet istället,
Jag stod och tänkte på hur lycklig jag skulle bli av kaffet och log troligen fantabulöst stort. Vilket baristan kommenterade och fantiserade ut hur mitt liv som gift skulle bli.
(enkelt för honom, eftersom allt jag behöver för att bli glad är en kopp kaffe)
Jag trallade vidare mot skolan, fortfarande lyckoleende över mitt kaffe, trots att jag spilde flera gånger eftersom jag försökte leda cykeln samtidigt.
Föreläsningen om ätstörningar var inte direkt upplyftande.
Definitivt snarare tvärt om.
Jag orkade inte ens läsa igenom kapitlet när jag kom hem. Och inte bara på grund av kognitiv trötthet.
För övrigt har jag blivit guidad till uppsalas troligen bästa mack-ställe. Och jag tittar på Reaper, en helt ok utfyllnadsserie.
Jag är seriöst den krångligaste personen jag känner. Istället för att kolla upp om ordagrant stavas med ett eller två n i stavningskollen i word (eller fråga M, som ska bli svenskalärare och är i rummet bredvid) måste jag självklart börja kolla wikipedia efter n-regeln som jag aldrig lärde mig i skolan. Min kära mor trodde seriöst i flera år att jag var dyslektiker. Personligen lutar jag mer åt lathetsteorin. Jag lyssnade inte så mycket i skolan eftersom jag tyckte att jag var bättre än de flesta av mina lärare. Men det är kaxigt att ha hybris, orka förändra sig.
Dagens höjdpunkter har iaf varit av den bättre sorten, kaffe, musik, spöregn.
Men jag känner mig tråkig, rastlös och allmänt seg.
Fan, jag har typ ingen hjärna idag, noll inspiration. Så jag skiter i dethär och fantiserar om coca-cola istället!
Körde dubbellektion och "satte vänstersvängarna". Sedan köpte jag kaffe.
Tänkte återge en konversation jag hade med baristan på Waynes, M står för Me, B för Barista
Men det blir för tråkigt och ordagrant och värdelöst.
Jag kan sammanfatta samtalet istället,
Jag stod och tänkte på hur lycklig jag skulle bli av kaffet och log troligen fantabulöst stort. Vilket baristan kommenterade och fantiserade ut hur mitt liv som gift skulle bli.
(enkelt för honom, eftersom allt jag behöver för att bli glad är en kopp kaffe)
Jag trallade vidare mot skolan, fortfarande lyckoleende över mitt kaffe, trots att jag spilde flera gånger eftersom jag försökte leda cykeln samtidigt.
Föreläsningen om ätstörningar var inte direkt upplyftande.
Definitivt snarare tvärt om.
Jag orkade inte ens läsa igenom kapitlet när jag kom hem. Och inte bara på grund av kognitiv trötthet.
För övrigt har jag blivit guidad till uppsalas troligen bästa mack-ställe. Och jag tittar på Reaper, en helt ok utfyllnadsserie.
Jag är seriöst den krångligaste personen jag känner. Istället för att kolla upp om ordagrant stavas med ett eller två n i stavningskollen i word (eller fråga M, som ska bli svenskalärare och är i rummet bredvid) måste jag självklart börja kolla wikipedia efter n-regeln som jag aldrig lärde mig i skolan. Min kära mor trodde seriöst i flera år att jag var dyslektiker. Personligen lutar jag mer åt lathetsteorin. Jag lyssnade inte så mycket i skolan eftersom jag tyckte att jag var bättre än de flesta av mina lärare. Men det är kaxigt att ha hybris, orka förändra sig.
Dagens höjdpunkter har iaf varit av den bättre sorten, kaffe, musik, spöregn.
Men jag känner mig tråkig, rastlös och allmänt seg.
Fan, jag har typ ingen hjärna idag, noll inspiration. Så jag skiter i dethär och fantiserar om coca-cola istället!
Vad tycker ni, ska jag bli den nya blondinbella eller?
ÅNEJ!
JAG GLÖMDE JU SKRIVA OM DAGENS OUTFIT!!!!! JORDEN GÅR UNDER!!!!! >.< *gråter* *fan fick inte in varken x eller z i gråter* *znyft får det bli istället då*
NI FÅR NÖJA ER MED ATT VETA ATT DEN SER UT UNGEFÄR SOM GÅRDAGENS, FAST SVETTIGARE IDAG!
JAG ÄR VERKLIGEN LEDSEN ÖVER ATT GÖRA ER BESVIKNA!
JAG GLÖMDE JU SKRIVA OM DAGENS OUTFIT!!!!! JORDEN GÅR UNDER!!!!! >.< *gråter* *fan fick inte in varken x eller z i gråter* *znyft får det bli istället då*
NI FÅR NÖJA ER MED ATT VETA ATT DEN SER UT UNGEFÄR SOM GÅRDAGENS, FAST SVETTIGARE IDAG!
JAG ÄR VERKLIGEN LEDSEN ÖVER ATT GÖRA ER BESVIKNA!
Det är söndag, så vad trodde du?!
Min supersnabba UP-netlina (döda Uppsalahumorn, när ska de lära sig att stava mUppsala med 2 p?) är som vanligt våldtäcktsseg eftersom routern har kapaciteten av en efterbliven tremånaders panda.
Det blev lite socialt umgänge ändå igår, trevligt, M kom hemdragandes med sin bror samt A. De åt pizza, jag snodde deras chips och drack martini med hallonsoda, inte så fullständigt vidervärdigt som man skulle kunna tro, men jag rekomenderar det inte. Men det hjälpte nog att läsken var två veckor gammal. På riktigt alltså, hallonsoda är kräksäckligt.
Jag och M började dagen med att gå till Ica och pizzerian vid 13-tiden.
Sedan dess har jag inte gjort så himskans mycket, kollat på lite olika TV-serier och blivit förbannad över att de skuter av folk i dem hela tiden. (Vi har ju redan diskuterat hur jag lever mitt liv genom karaktärer i olika serier).
Gjort ett kapitel i min kursbok och insett att från och med nu överger jag ADHDs förlovade land och ger mig in på antisocial personlighetsstörning. Vilket betyder att inte bara jag utan även andra kommer diagnosticeras i olika grader av gravhet i denna fantastiska patologi.
Jag tror jag är mer den auktoritetstrotsande typen.
Egentligen är det uppförande störning "Conduct Disorder" som alla kommer ha, endast ett fåtal av dem utvecklar antisocial personlighetsstörning (psykopati alltså), men wop-dee-do vad kul vi ska ha!
I morgon ska jag läsa anorexia kapitlet, så har jag tur kan jag komma i form till baddräktssäsongen.
Eller inte, jag gillar inte att vara hungrig.
Jag har även bakat muffins, för imorgon ska vi ut och gulla med 13åringar i Eriksberg för sista gången, de små liven kan förtjäna en sockerkick för att endast komma ihåg positiva saker om oss.
Jag tror jag gillar att baka, städa, shota och diska av samma anledningar som jag gillar att blogga, det ger resultat inom en väldigt snar framtid och lämnar en känsla av att ha åstadkommit något den dagen.
Det andra sidan på det myntet är vad som hindrar mig från att träna, plugga och dricka en halv öl i halvtimmen det ger resultat efter lång tid. (Och är ganska äckligt under tiden)
Detta tyder på att jag har problem med belöningsuppskjutning vilket i sin tur korrelerar med Conduct Disorder.
Ser ni vad snyggt jag fick till det?! Nu ska jag gå och dra M i håret och inte få skuldkänslor eller dåligt samvete, samt dra benen av ett par flugor, bryta några regler och trotsa en auktoritetsperson. (Typ, kassan på ica och att man inte ska gå in med skorna på hemma hos folk)
Frågan är bara exakt hur segt våldtäcktssegt är.
Det blev lite socialt umgänge ändå igår, trevligt, M kom hemdragandes med sin bror samt A. De åt pizza, jag snodde deras chips och drack martini med hallonsoda, inte så fullständigt vidervärdigt som man skulle kunna tro, men jag rekomenderar det inte. Men det hjälpte nog att läsken var två veckor gammal. På riktigt alltså, hallonsoda är kräksäckligt.
Jag och M började dagen med att gå till Ica och pizzerian vid 13-tiden.
Sedan dess har jag inte gjort så himskans mycket, kollat på lite olika TV-serier och blivit förbannad över att de skuter av folk i dem hela tiden. (Vi har ju redan diskuterat hur jag lever mitt liv genom karaktärer i olika serier).
Gjort ett kapitel i min kursbok och insett att från och med nu överger jag ADHDs förlovade land och ger mig in på antisocial personlighetsstörning. Vilket betyder att inte bara jag utan även andra kommer diagnosticeras i olika grader av gravhet i denna fantastiska patologi.
Jag tror jag är mer den auktoritetstrotsande typen.
Egentligen är det uppförande störning "Conduct Disorder" som alla kommer ha, endast ett fåtal av dem utvecklar antisocial personlighetsstörning (psykopati alltså), men wop-dee-do vad kul vi ska ha!
I morgon ska jag läsa anorexia kapitlet, så har jag tur kan jag komma i form till baddräktssäsongen.
Eller inte, jag gillar inte att vara hungrig.
Jag har även bakat muffins, för imorgon ska vi ut och gulla med 13åringar i Eriksberg för sista gången, de små liven kan förtjäna en sockerkick för att endast komma ihåg positiva saker om oss.
Jag tror jag gillar att baka, städa, shota och diska av samma anledningar som jag gillar att blogga, det ger resultat inom en väldigt snar framtid och lämnar en känsla av att ha åstadkommit något den dagen.
Det andra sidan på det myntet är vad som hindrar mig från att träna, plugga och dricka en halv öl i halvtimmen det ger resultat efter lång tid. (Och är ganska äckligt under tiden)
Detta tyder på att jag har problem med belöningsuppskjutning vilket i sin tur korrelerar med Conduct Disorder.
Ser ni vad snyggt jag fick till det?! Nu ska jag gå och dra M i håret och inte få skuldkänslor eller dåligt samvete, samt dra benen av ett par flugor, bryta några regler och trotsa en auktoritetsperson. (Typ, kassan på ica och att man inte ska gå in med skorna på hemma hos folk)
Frågan är bara exakt hur segt våldtäcktssegt är.