Oj

Jag har hittat jordens mest tragiska människa. Tack kotteby för att du länkade till stackarn.
Människan i fråga heter Tobias och inte nog med att det påminner mig om min grannes sjuåring (som är rejält mycket kaxigare), han ser ut som Benjamin i morgonsoffan. Inte stilmässigt, men definitivt tragikomimässigt. Kanonkul! Ett till inlägg som ni bara måste läsa av honom är dethär. http://grymtroligperson.blogg.se/2008/april/diss-till-tillbakablickar.html#comment

Jag ropade på M för att visa henne så jag skulle slippa kvävas av skratt. Delat hån är dubbelt hån!
Okej, förlåt, jag vet att jag är elak och brukar faktiskt inte hänge mig åt specifik bloggbashing, (allmän däremot, är jag all over) men en del människor förtjänar inte att ha ett tangentbord.

Å vad jag hoppas att mina grannar inte tänker ha fnittersex ikväll också. De har haft det två kvällar nu, och det är inte de som bor vägg-i-vägg (för de är en av varje sort, jag hör endast pojkfnitter om man säger så) så jag kan inte ens knacka på och be dem hålla käften. Eller slänga in stinkbomb på deras balkong. Och jag är anti trappor så det är bara att ge upp.

I övrigt deppar jag ner mig till PJ Harveys senaste album, White Chalk, som är fantastiskt vackert, sprött liksom. Det är ju betryggande att det faktiskt finns begåvade människor också.
I deppväg tror jag inte att det hjälper att jag idag läste kapitlet som handlar om barnmisshandel, och igårkväll började jag läsa Rosario är död, som jag fick låna av en kursare. Den handlar om sexturism, barnprostitution och andra övergrepp på barn och tonåringar. Och den är inte skönlitterär. Det är bra att sådana böcker skrivs, men jag känner mig ändå vidrig som läser den. Alla som har börjat läsa den i min klass har grinat ögonen ur sig. Jag blir bara illamående, och får en känsla av att jag inte är fullt så empatisk som jag trodde när jag var 16. Då trodde jag i och försig att jag kunde förändra världen, och att kärlek gör människor lyckliga.

Nu är jag lite mer inne på spåret att vara singel, otillgänglig och bitter på söndageftermiddagar. Det kan vara värt att offra tre timmar per vecka på bitterhet, resten är jag nämligen så jävla nöjd med att vara paranoid, inte veta vad jag vill och känna mig allmänt äcklad av de så kallade killar jag stöter på. (inte stöter på, stöter på, råkar springa in i är snarare rätt term).
När vi ändå är inne på det spåret, (och med vi, menar jag att jag är det och inte tänker låta mig stoppas) har jag kommit fram till att jag har tre typer av reaktioner på killar.
  1. Blir äcklad av att personen i fråga visar intresse,
  2. Bli förbannad på att personen i fråga är fullständigt ointresserad och inte heller mottaglig för telepati
  3. Bryr mig inte
Den första reaktionen sker ofta när personer jag bestämt mig för att vara vän eller ännu hellre bekant på långt avstånd med blir "kär" i mig, och känner ett enormt behov av att berätta det för mig. Jag blir seriöst fysiskt illamående av sådant, ångest kallas det visst också. Ofta för att jag är för dålig på att tala sanning och be personen dra åt helvete redan från första början. (sensmoralen i det är att man inte ska berätta om sina känslor för någon om man inte typ, legat med varandra minst 3 nyktra gånger vid olika tillfällen, först då kan man anta att hon/han möjligen kan vara intresserad)
Den andra reaktionen kommer när jag, lätt berusad, tror att jag är en jävla prinsessa som kan få allt jag vill ha, (inte för att jag inte kan det, det är mer det att jag oftast inte vill ha någon alls utan bara själva uppmärksamheten). Då tillbringar jag kvällen med att antingen dansa provocerande och spilla öl på folk eller försöka prata med vederbörande. Efter en stund tröttnar jag ändå, och när jag vaknar på morgonen brukar det vara vad jag tackar min lyckoskalbagge för.
Den tredje reaktionen har några olika undergrupper.
  1. Jag bryr mig inte om att jag blir fulraggad på och går antingen därifrån eller uppmuntrar fulragget en liten stund innan jag går därifrån
  2. Jag bryr mig inte, men går ändå och gömmer mig
  3. Jag bryr mig inte om någonting alls, och sportraggar bara hela kvällen, och slutar vanligtvis inte skratta förrän 3-7 dagar senare då någon stackare försöker ringa mig. Jag har dock börjat lära mig att inte ge ut mitt riktiga nummer till killar jag tror skulle ringa.
  4. Jag bryr mig inte om att må dåligt över att utnyttja dem,
Det låter kanske lite cyniskt, men jag är ganska cynisk. Dessutom behövde jag påminna mig om detta så jag inte råkar gå ut och klubba igen. Det är alltid skönt att inte göra det, inte minst för att alla människor är så sjukt konstiga. Dessutom är jag överdrivet kräsen och gillar bara människor som inte är bra för mig. Och de som gillar mig är ofta filmjölk.

Det enda trista med att lägga ner hela relationsgrejen är att jag inte har något att göra. Inget att tänka på, vara besatt över eller måla naglarna för.
Men jag kommer ändå börja på nya jobbet i juni så det gör mig faktiskt inte så mycket. Och jag har ju faktiskt en tenta också.

Det funkade inte som uppiggningsargument. Jag har ändå tråkigt!

Kommentarer
Postat av: J

Sån har jag oxå vart, de segt.. men de ordnar sig vettu ;)
Ge dom det här numret 0705114966 jag har memorerat det för att ge bort te folk man kanske inte vill ska stalka ;)


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback