telepatetisk

Idag hade jag sovmorgon, varför är jag då vaken? Svaret är såklart: för att jag blev väckt och inte kunde somna om.
Nu dricker jag kaffe, svettas och lyssnar på morgonpasset.
Igår blev jag plötsligt pigg efter tre dagars koma, tenta i måndags, slutspurt med grupparbetet tisdag tar ut sin rätt. Så jag lagade mat och röjde upp en veckas "släppa grejerna på golvet"-stök. Idag blir det glitter och glamour med klassen, vi ska fira att vi är igenom monsterkursen.
Men, nu till dagens ämne.

Jag funkar inte så bra under tvång. Så fort jag måste göra något vill jag det inte. Till exempel vill jag aldrig laga mat när jag är hungrig. Inte ett så ovanligt fenomen anar jag. Nåväl, det har sina fördelar också. Så fort jag inte behöver göra något, vill jag det oftast. Till exempel plugga, jag är alltid mest motiverad innan en kurs börjar. Eller när det är lång tid till tentor och inlämningsuppgifter. Eller efter dem. Idag fick jag till exempel lust att skriva ihop en liten enkel sammanfattning om vad mentalisering är. Så det kanske jag gör. Tycker att det är ett viktigt begrepp att ha koll på. För att ha bättre kunskap om sig själv och andra, vilket jag är för.

Okej, så mentalisering.
Vi börjar med vilka som kom på det, Fonagy och Bateman har i England varit väldigt framträdande med att luska i begreppet och ta fram en behandlingsmetod baserad på mentalisering. I Sverige är Per Wallrot drivande i frågan. Han har skrivit boken "Vi är våra relationer" som jag ännu inte läst men ska ha som kurslitteratur nästa termin. En bok jag har läst är Mentalizing in child therapy en holländsk bok av författare med mycket krångliga namn. Vi hade seminarium på den boken förra veckan, där vi försökte bena i vad mentalisering är.

Det har beskrivits som att se sig själv utifrån och andra inifrån. Det är en förmåga som människor är predisponerade att lära sig, (som tex språk också är) men som inte kommer av sig självt.
Grunden till att mentalisera, är att dels veta vad som är jag, och vad som är omvärlden. Att veta att jag själv och andra människor har ett psykiskt inre som går att påverka och förstå. Detta utvecklas till stor del genom att föräldrar speglar sina barn. Att spegla är att uppfatta en känsla hos den andre, bearbeta den och återge den. Till exempel: barnet gråter säga, "är du ledsen, du kanske är hungrig?" om speglingen är någotsånär rätt, det vill säga överrensstämmer med barnets faktiska tillstånd lär sig barnet att dess inre går att förstå och hur det ska förstås. Om speglingen uteblir systematiskt eller är systematiskt fel blir det knas i mentaliseringen, men det kan jag inte gå in på här. Vi håller oss till normalutvecklingen.
Lite senare i livet, (men mentalisering är i stort sett utvecklat vid 4 års ålder) förstår man att skeenden har en mening, och att det kanske inte alltid är så att det man ser är så det var meningen att det skulle vara. Alltså, innan man förstår det (och alla gör inte det, ens i vuxen ålder) antar man att det som händer skulle hända. Om jag blir avsnäst och blir arg så antar jag att det var den andres mening att förarga och såra mig. Då blir livet knepigt.
Om man däremot utvecklar intentionellt tänkande kan man förstå att den andre kanske inte menade att vara elak, och att det kan finnas orsaker till att det blev så ändå.

Ett ytterligare sätt än spegling att utveckla mentaliseringsförmåga sker via lek. Barn som inte kan mentalisera kan inte leka. Varför det? Jo, det finns tre psykiska lägen, verklighetsläge(psykisk ekvivalens), låtsasläge och integrerat läge.
I psykisk ekvivalens är det jag tänker verkligt, och det som man ser är verkligt. Barn som ständigt befinner sig här kan inte leka, för leken är verklig. Att leka att man skjuter någon är att döda den personen på riktigt. Uttalar man sig tvärsäkert om något, är man antagligen i psykisk ekvivalens. Till exempel Jag VET att jag är tjock/ful/ att du är arg på mig.
I låtsasläge är det såklart fantasi, en del barn (och vuxna) flyr in i fantasin när verkligheten blir för hotande. Man vet att man leker och att det är på låtsas.
Det integrerade läget är "att leka med verkligheten" du kan växla mellan fantasi och verklighet och veta att de hör ihop och att man hämtar delar av fantasin ur verkligheten, utan att det blir verkligt för det. Hit hör humor, ironi till exempel. Att mentalisera är att vara i det integrerade läget.


Personer med borderline personlighetsstörning har bevisat brister i mentaliseringsförmåga, men antagligen har alla personlighetsstörningar en komponent av bristande mentalisering. Ätstörningar har det absolut. Att en anorektiker vet att den är tjock för att "det känns så" är ett exempel på psykisk ekvivalens. Det man tänker blir sant.

Nu hoppas jag att detta är någorlunda lätt att förstå, är det inte det kan jag härleda den bristen till att jag själv inte riktigt fattar. Och att det är ett väldigt knepigt begrepp med många komponenter.
Men nu har jag i alla fall gnuggat mina egna små geniknölar.

Ibland har jag svårt att vara vanlig.
Alltså inte psykolog. Det kan vara allt från varför försov jag mig i morse? Har jag något omedvetet motstånd till att grupparbeta idag? Eller har jag bara en iphone? Jag kan gräva ganska länge innan jag kommer fram till att det är dags att lägga ner. Eller tills någon visar mig en tidningsartikel..

På många sätt är det befriande att tänka att allting man gör har en mening, det ger mer frihet att förändra, förbättra och ta ansvar. Men jag vet att många inte lever så, många är fast i dumma-bord-fasen (ni vet, man springer in i bordet och gör sig illa, Dumma bordet) det måste skapa rätt mycket kaos inombords. Jag gillar inte kaos sådär överdrivet mycket.


Idag avslöjades min aldeles egna stalker i alla fall! Alltid spännande! Nu måste jag bara komma på en bra hämnd!
Och vi har levt på fika i min grupparbetesgrupp.