telepatetisk

Jag läser uppenbarligen inga feministiska artiklar om vetenskap. Jag har dem framför mig, men min blick vandrar inte neråt. Eller jo, lite ibland, jag har läst en sida på en timme. Go me!
För övrigt.
Jag har 6 pappkassar i soffan. Samt en symaskin, och en svart sopsäck full med kläder. I sängen står en bag, en sopsäck och två plastlådor. På golvet, lutade mot sängen står tre sopsäckar. Mina bokhyllor är tomma och dammsugaren står ilsket lutad mot en av dem.
Mitt fönster är rent, och min golvbrunn måttligt rensad. (Jag gjorde så gott jag kunde, men odefinierbart svart klet var svårt att få bort, ok?)
Från högtalarna: Dylan, Blood in my eyes.
Om två och en halv dag är det dags.
Då slipper jag äntligen låtsas att jag är trevlig när jag inte vill, att jag är glad när jag inte är det och jag slipper klä på mig för att gå ut i köket!
Jag slipper  F! YES!
Och jag kommer slippa hålla inne med mina politiska åsikter bara för att jag inte orkar diskutera. För människor kommer tycka likadant! Och jag kommer kunna föra intelligenta samtal vid matbordet! Som kommer vara mitt matbord! Med FINA stolar! Och jag kommer kunna fylla mitt hem med rosenmönster och vad fan som hellst!

Så förutom att jag inte fått något skolarbete gjort är jag nöjd. Vill ut på prommenad.
Det borde jag ju förtjäna! ska bara läsa klart denhär artikeln först... *gah*

Jag har precis haft ett moment. En inomkroppslig känsla.
Jag låg på min säng, nydushad och lyssnade på Dylan och allting var fullständigt stilla. Solen sken in genom mitt norrfönster för första gången på hela vintern, jag hade ingen klocka på mig och behövde ingenting. Jag bara kände efter, tänkte inte.
Och skrev.

Det är sådant som jag behöver mer av.
Mer Dylan i mitt liv också, mer mjuka nästanfula röster med perfekt gitarr.
Det ger mig barndomskänslor och andra mjuka minnen.
Och jag minns massor av saker just nu, för jag har bara legat och låtit det skölja över mig.
Och det känns bra, jag tycker om när jag minns i bilder, i känslor.

Det är något med solen också.

Jag ska låta plugget vara för idag, och gå ut och äta något skumt med M.
Och att packa går fortare än jag trodde. Nu har jag hela rummet fullt med pappkassar.
Men det gör ingenting, för jag tror att jag bara städar för att slippa ta itu med kaoset inom mig, och nu får det liksom bara ligga.
Och jag kan ha kaoset precis under huden istället, och känna mig ren och mjuk.

Om tre dagar ska jag iväg igen.
How does it feel, how does it feel? To be on your own . Without a direction home. A complete unknown?
Like a rolling stone

Åh nedrans. Nu är det sådär igen.
Att jag surfar istället för att till exempel dusha, äta frukost och ta i tu med dagens att göra post-it. Den är grön och innehåller 5 viktiga punkter.

1. Lämna kläder till myrornas
2. Packa i badrummet och bokhyllan
3. Utforma en fiffig frågeställning till det PM jag ska skriva
4. Göra min SI-läxa
5. Köpa äpplen och sopsäckar

Men jag känner mig inte så pigg på att börja med något. Eventuellt borde jag också ta och läsa några små mysartiklar också. Men det märker jag ju att jag inte gör.
Jag sitter här och analyserar mina drömmar istället.
Tyst för migsjälv alltså. Här är vi privata minsan!
Nu har min fotjävel somnat också. Och jag har suttit här över en halvtimme. 
Nu började jag helt omotiverat rensa bland mina bookmarks.

Dags att gå UPP!

Hon sa en så intressant sak om arbetsmodeller igår. (Som ledde vår studiecirkel)
Hur jag förväntar mig att andra ska reagera på det jag gör visar vad jag har för själkänsla.
Och jag förväntar mig att ni ska springa iväg. Inte alla av er. Men några. Så fort jag visar minsta svaghetstecken. Så fort jag har en känsla.
Så jag drar fram alla svaghetstecken och alla känslor och tänker att nu får vi det överstökat. Så kan de springa sin väg direkt. Så slipper jag göra mig illa. Och så fort jag gör det vill jag bara ta tillbaks det. Jag är på något sätt exhibitionistisk men pryd.
Eller så gömmer jag dem långt långt inne. Och förlorar fattningen när någon annan har en svaghet eller en känsla och inte gömmer den.
Och jag vet inte varför jag är såhär. För det är väl inget mina föräldrar gjort. Jag kan inte påminna mig det. Verkligen inte. Inte när jag var liten i allafall.
Kanske bara genom att uppskatta att jag varit glad och perfekt när jag varit det. Det kanske räcker?
För det vi inte får uppmärksamhet för skrumpnar bort och dör.

Missförstå mig rätt, jag har en trygg anknytning, men den lutar åt anxious/avoidant.

Så det är bra. För jag kan använda mig av dethär.

Jag kan bli en bättre människa, eller bara tryggare.
Gomorron förresten!

idiotiskt.
Men annars.
Bra dag.
Skola, körlektion, fika, teorilektion, studiecirkel.
Förbannat bra studiecirkel.
Och tre Gin och Tonic på det.
Dålig kombination. Mysiga människor.
*borstar tänderna*
Det är idiotiskt.
Men jag antar att människor har överseende. För det har jag,

Konstigt.
Plötsligt känner jag mig på rätt sida igen.
Dusha, köpa frukt och grönsaker, börja packa (vill härifrån vill härifrån vill härifrån!). Inte slita ut ögonen på äckliga människor. Inte planera att hetsäta. Jag känner som att jag är på väg in i en bra period igen. Och den förra dåliga perioden var ändå inte så extremt jättedålig. Inga människor att ångra, ingen sprit. Bara några extra kilon att pendla ner igen. Och nåt paket cigg att rensa ut.
Så inga bestående men.
Men oftast känns det ändå som att jag betalar för varje bra period med en ny ovana. Ett nytt personlighetsfel, som att jag låter migsjälv bli extremare för varje gång.
Därför ska jag inte ha en extremvit period. Jag ska äta mjölk och ägg och pasta och dricka kaffe. Men jag ska bli hungrig. Och jag ska verkligen försöka att inte knarka mat. Eller något annat.
Jag ska försöka ta det lugnt och göra vad jag klarar av, och träna. Och hålla distansen.
Och kanske att M kan hålla lite koll på mig nu när vi ska bo ihop.
Slå mig i huvudet när jag börjar riva lägenheten osv.
Men fan, vi ska bli äkta bloodymarytanter! Iaf jag!

Det är snö ute.
Och stjärnor.
Ville mest säga det. Och att det luktar så gott ute, vinter.

2004-01-07
"fösöker äta snö
för att riktigt känna vintern
den smakar vinter "

Jag tänkte alltså att jag skulle blogga istället för att göra allt jag yrade om att jag skulle börja så fort jag kom hem med igår eftermiddag, som att rensa i garderoben, börja packa mina böcker, lägga kikärtor i blöt och just det, tvätta håret. Nu är jag hemma, men inte har jag ens tagit ut en bit lax ur frysen.
Det är å andra sidan Fs fel, hon är i köket och jag vill inte vara i närheten av henne. (F är ett irriterande påskägg i min korridor, jag menar människa, person är hon inte, för det måste man väl ha en personlighet till?)
Det är intressant att jag kan ogilla någon så mycket utan att den ens gjort mig något.

Igår blev ändå en bra dag.
Den började med att jag vaknade och åt frukt, drack te, läste klart en bok och fortsatte på en annan. Sov cirka två extra timmar mitt på dagen. Lyxsov, för det störde inte min nattsömn heller!
Lodade runt hemma, drack mer te, smsade folk och började bli rastlös. -.-
Det var då det började gå lite utför. Vid sju hade jag totalt gett upp och börjat hetsäta glass och kolla på en romantisk komedi som alltid får mig att gråta på samma ställe. (Precis där Jessica Riddle låten kommer till "and it's a secret noone tells, one day it's heaven one day it's hell"). Och då började jag iaf tänka lite på L (trevlig klassis), det är uppmuntrande, förutom att jag började tänka på hur ledsen hon blev när Heath Ledger dog. Tänka på ledsna människor är inte direkt uppmuntrande. Jag var inte så glad själv då heller.
Men då ringde C! Och promenad! Och sedan gick jag hem i vinternatt! Så livet är lite vackert. Och imorse vaknade jag med samma förmåga att fördöma som vanligt. Det är fantastiskt hur skoningslös jag kan vara på morgnarna, hur trasig och självdestruktiv jag varit kvällen innan. Det är nog därför jag har börjat älska morgnar.

Jag tvingades planka på tunnelbanan, eftersom jag fan inte fattade hur köpa-biljett-automaten i Blåsut funkade och där kom tåget så jag hann inte köpa smsbiljett. Där sparade jag 30 kronor. (Jävla mumin, hur kan det vara så sjukt dyrt att vara miljövänlig, jag hann fan inte gå idag, det snöade!)
Inte för att jag inte lika gärna kunnat missa det tåget, Uppsalatåget var 10 minuter försenad. PGA planerat ba(r)narbete. Men om det är planerat kan man väl planera omkring det? Eller? Men det är kanske bara jag. Jag har iaf inte plankat på flera år så det var ju lite spännande. Köpte kaffe och banan på pressbyrån för att lugna nerverna. Det gick sådär, kaffet var väl typ rävgift och sedan blev jag kissnödig precis när jag var framme i Uppsala. Men bananen var det inget fel på.

I övrigt har jag haft en mysig helg.
Långfredagen kändes mkt kort och bestod av japansk mat, brownies och en irriterande japan som hela tiden sa mitt namn och garvade för sig själv. Haha. Och sen ett kvickt stopp hos Christoffer och några av de mest gay människorna i frankrike, aka sumpan. Det var nice. Kul att vara nykter bland svamlande, men trevliga, galningar. Sånt ger perspektiv antar jag.

I lördags hade vi påsklunch hos Che, och det var oöverträffat bästa påsken på länge. Lax med potatismos, fruktsallad och knäckebröd. Det är så underbart att vara med S och Che, jag känner mig så grymt mycket släkt med dem! (Otippat...) Vi har samma dumma humor, allt är ok. Filmkväll hos K, vi såg jimmy carr stand up och Meet the Spartans. Den första underbar, den senare underbart dålig.


Det übersnöar. Jag vill inte gå och köpa toappaper. Eller göra något annat för den delen. Jag trivs bättre här, där jag kan lukta på tangentbordet och lyssna på the Knife.

What else, jag är totalt kär i Pete Yorn, eller snarare, det är jag inte alls, jag känner att jag har ett moget, vuxet förhållande till hans musik, jag älskar den stilla och inte översvallande. På ett hållbart sätt, med små lyckorus i vissa meningar.
Och så försöker jag bli lite nyttig igen, efter helgens och de veckor som föregått den, kulinariska utstävningar.

Kan ni förstå att det snart är april, och att jag snart flyttar? Det kan inte jag.

Well, dags att kolla mailen, koka te, bygga en snögubbe... you know the rest...

Men JA! Gick ut i köket, öppnade kylen och NÅGON har ätit upp min creme fraishe. "ojdå vi visste inte vems den var, vi behövde den, du får en ny"
Den stod på MIN hylla, jag BEHÖVER den och tacka fan för det, idioter.
Jag fylls återigen av en brutal lycka över att endast behöva vistas i denna djävulens hemvist i ytterligare 8 dagar.

Eftersom livet ändå var som det är imorse, passade jag på att prova jeans. Ingenting får mig så nere i skoskaften som att prova jeans. Ingen kan möjligen se ut på det sättet som jeanstillverkarna påstår att man ska göra.
Jag gör det i allafall inte. HM och Lindex hade endast vidrigheter att erbjuda i det området. Speciellt Lindex, allt var jättejättesmalt längs anklarna, och för stort och pluffsigt i midjan. Perfekt om man vill se tjock ut. Men det vill inte jag.

Hmm, jag skulle egentligen åka till Stockholm idag. Men jag har ingenting att göra i Stockholm. Så jag vet verkligen inte. Funderar på att baka muffins istället och kolla på Gilmore Girls. För jag vill inte hem. Inte idag.
Men om jag ska baka muffins var det dumt att jag drack upp den sista mjölken. Så jag kanske åker till Stockholm ändå.
I övrigt har jag sökt 2 jobb idag. Go me! Ica och Securitas. Lär ju inte få något av dem men ändå. Att jag ansträngt mig ger mig lite självförtroende.
Men fan bara lite.

Dagens citat
"There is no use for a lava lamp unless you're on drugs"

Jag vågar inte gå till tvättstugan. Jag vet, jag är fruktansvärt ovuxen. Jag har haft min matta där i över ett dygn nu, det är nästan jag hoppas att någon har stulit den. Men bara nästan. För jag hatar att bryta regler, synliga och osynliga. Kanske speciellt osynliga. Att bryta de synliga ger synliga, legitima straff, att bryta osynliga regler ger mig bara en olustig känsla av att vara liten och hoppas inte bli upptäckt.
Och jag hatar att göra människor besvikna, ibland så mycket att jag ser till att göra det på en gång. Och lägga ut alla mina fel och misstag direkt på bordet. Det ger mig lite frihet, men är inte särskillt smart. Lite som att hoppas att människor ska se vem jag är när allt jag visar är mina sämsta sidor. Och sedan blir jag förvånad över att ingen ser mig som jag ser mig.

Det är en intressant egoboost att skriva CV, att fokusera på varför jag är bra, vad som gör mig åtråvärd som anställd.

E sa en intressant sak förra veckan. Hon sa att jag verkar gå ingenom allt det som alla andra går igenom, men hanterar det på ett bättre sätt. Först blev jag nästan lite, förnärmad, som att jag lider visst och är destruktiv. Men jag tror det börjar sjunka in vad hon menade.
Till exempel har jag alltid stopp i toaletten, vilket gör mig glad över att jag ska flytta snart. (Och nej det är inte mig det är fel på, det är rören) Och jag tål bara en av mina korridorare, och det gör mig också glad att jag snart slipper dem. Ni fattar? Jag fokuserar på det positiva. Och mycket skiter jag bara i. De bra dagarna i allafall. Och jag hittar bra copingstrategier. Eller okej, de är förskräckliga och jag är vidrigt ensam vissa sekunder.
Men sedan drar jag migsjälv i håret och snortar en människa till.
Det går över. Så länge jag har migsjälv, så länge jag har min innersta magkänsla och så länge jag inte känner att jag totalt kör över migsjälv. Och jag är alltid glad när jag är med människor, det är därför jag nästan aldrig säger att det är dåligt om du frågar mig hur jag mår. Att någon frågar får mig att må bättre om jag inte mådde bra innan.

Kaffe är gott. Det är nästan det bästa med att gå ut, att få dricka kaffe på kvällen. Och dusha två gånger på en dag och sminka sig för mycket. Och måla naglarna om jag hinner. Och dethär är en av mina favoritkänslor. Mörkt ute, varmt kaffe i händerna och munnen, sjunger med till en underbar sång, totalt avslappnad i huvudet och någonstans att gå om en timme eller så.
Och en enorm lättnad i bakhuvudet, en motsägelse på att jag är omöjlig. Men jag har ju alltid gillat att känna mig som att jag är med i en reklamfilm.

Typ, för tvättmedel. Låt i bakgrunden, Pete Yorn - Crystal Village, jag och någon perfekt skrattande man bäddar en säng i blåst med rena lakan, så att man riktigt känner hur det luktar nytvättat. Gärna ute på en äng så blir det reklam för skona eller änglamark. Finns skona kvar förresten? Borde det göra, allt sånt är ju aptrendigt nu. Tur att jag inte jobbar med reklam, jag är aldeles för mesig för det ändå. Och för bitter, men jag skulle gärna bli en sådan som väljer soundtracks till filmer. Det skulle jag nog vara bra på.

Svårt val, rakt, lockigt eller "självfall"? Mitt hår är ett vitblont monster att tämja, speciellt när det är nytvättat. Och jag är en galen perfektionist när det gäller barret. (Men det kanske inte var någon nyhet?) Jag är en galen perfektionist när det gäller rätt mycket. När jag kommer ihåg det. Problemet med att styla nytvättat hår är att det blir skitigt och äckligt dagen efter. Och jag gillar inte att tvätta håret. Inte mer än två gånger i veckan i allafall.
Och mitt hår har precis fel färg och fel längd. Hade jag 700 kronor att slänga bort skulle jag lyckligt knata till frissan, men det har jag inte, och jag är dessutom rädd för vad han skulle säga, frisörer blir lätt griniga när deras kunder inte har klippt sig på 8 månader.
Så jag väntar väl ett tag till. Och jag vet inte vilken hårfärg jag vill ha ändå. Jag skulle kunna go marilyn och klippa mig kort, men det skulle kännas som att kopiera Linnea, och då skulle jag behöva bli blondare. Eller så skulle jag kunna färga det bruntnästansvart. Det var fint också.
Guuuvd vilka bimboproblem! Allt bara för att slippa hämta mattdjäveln! Kunde ju roa mig med att diska innan jag går också, och sopa på golvet som är täckt av mina hårstrån. Jag borde bara sluta lyssna på människor med synpunkter om mitt utseende. Jag kanske VILL färga håret brunt! Jag kanske passar i det? Kanske ser jag inte alls trist ut i det!
Allt jag vet är att blondie börjar bli gammalt. (Och blondie börjar bli gammal...)
PUSS

När jag var liten trodde jag att det innebar att vara vuxen att
Betala räkningar, veta hur man gör
Bo hemifrån
Köra bil
Vara färdigutbildad och jobba
Inte äta godis
Ha egna barn

på något sätt tror jag att jag trodde att jag skulle sluta vilja saker när jag blev vuxen. Inte för att jag är vuxen nu, men getting there. Och jo, lite vuxen är jag väl, jag bor ju inte hos mina föräldrar längre.
Jag tar ansvar för mig själv.

Ibland i allafall.

Jag lyssnar på Pete Yorn och kommer ihåg Spindelmannen 1 filmen. Hur bra den var första gången jag såg den, och hur mycket jag älskat det soundtracket genom åren.  Och  bara på grund av den låten, 

"Say the talk and I won't mind If there's a cause you know I'll never try And I love you like the one I used to know And if you never had the time That's an ordinary problem And I said I'd like to have a place to go And you held and you tried I could never find another If you walk me to the car park I won't go To my left I saw the time Flash and fall it seemed to swallow you I could love you like the sister I never had Drawing circles in your concrete I will know your every move And I'll send you I'll send you And you held and you tried I could never find another If you walk me to the car park I won't go And we held and we tried There was heart and lust between us I will love you I won' let go 'Cause we are one inside these walls Undercover We are one inside these walls Undercover We are one inside these walls Undercover We are We are one And you held and you tried I could never find another If you walk me to the car park I won't go And we held and we tried There was heart and lust between us I will love you I won't let go We are one (undercover) We are one (undercover) We are one (undercover) We are one"

Jag har suttit nästan hela dagen totalt inne i migsjälv, försökandes lyssna på vår SI-instruktör.
Men hela tiden försvinner jag in i någon slags normativitet, jag funderar på varför alla är så normala i gruppen. Och så tänker jag lite på de personer vars problem jag faktiskt känner till lite om.
Och sen frågar Carin mig någonting och jag svänger ihop ett svar. Ibland blev det inte så illa. Och jag har bra anteckningar och lärde mig mycket. Ändå känns det som att jag bara har funderat.
Det vräksnöar ute. Inte så jättekul den 18e mars.

Och denhär veckan har jag redan kört bil, sökt jobb och betalat räkningar. Vad gör alla andra? Jag fick ändå lite svar på det idag, alla andra har fritidsintressen. Eller engagerar sig i PSI, eller myser med sina söta små barn.

Förstår ni hur himlen kan vara så full av snöflingor? De är miljontals. Jag skulle kunna stirra på dem i en timme.
Jag tror jag tillbringar så mycket tid med att skjuta upp saker, att jag inte hinner med något annat.

Men jag vet att jag också vill ha någon att leva lite för nära inpå, som gör iordning matlådor åt mig och avbryter mig när jag sjunger för migsjälv. Och det borde väl inte spela någon roll? Men det gör det. Jag vill att det ska vara rätt. Alltheway.

För jag skulle vilja springa efter någon nu, och säga, titta, det snöar så mycket att vi snart är insnöade. Nu öppnar vi fönstret och luktar in vintern.
Egentligen skulle jag vilja vara 16 år yngre, och med små varma händer hämta E eller C, för att de ska se vad jag ser genom mina mirakelögon. För att de ska få uppleva min upplevelse. Det är ju allt vi letar efter, det är det som är att connecta. Det är det som verkligen är fantastiskt. Att det går.
Och hur du upplever att jag upplever min upplevelse.

För jag vet att snart är det dags att jag själv uppfinner någon som med små varma händer.
Om tio år är kort tid, men det är det ju.

Jag är så trött på att omges av människor  som inte förtjänar mig.
Som inte kan respektera andra människors gränser. Eller sina egna.
Men jag borde ju vetat bättre, eller hur? Jag borde sett på henne att om hon inte kan hantera att köket inte är hennes privata frizon där hon kan slemma ner bäst hon vill, så skulle hon inte kunna hantera att låna en bok av mig utan att låna ut den till någon annan utan att fråga.
En bok som inte finns i samma upplaga längre. En bok som är oersättlig och dessutom min och Siris tillsammans.
Och sen verka som att ojdå, var inte det ok? Jag kanske skulle frågat...
JA! Och hade du frågat hade jag sagt att du inte fick låna ut mina saker. Duuuh!
Tack för att du uppfyller alla mina fördomar! Verkligen trevligt!

Alla ni andra är däremot mysiga!

Jag har redan lagat ett par byxor och gröt.
Och ifrågasatt min känslomässiga läggning.
Inte så att jag misstänker någon typ av homosexualitet, nej, så roligt ska vi inte ha det. Snarare undrar jag över vad som driver mig. Igårkväll kollade jag på säkert fem avsnitt av Nip Tuck och den är egentligen ganska äcklig.
Och jag drömde att jag talade högt om människor när de stod brevid mig.
Är det så att jag inte riktigt ser dem?
Jag är så trött på att alltid se mig över axeln, så jag är glad att det ska sluta, att jag ska flytta härifrån.
För ibland känns det som att jag inte äger förmåga till empati. Som att jag inte bryr mig. Men sedan börjar jag tänka efter, sätta mig in i din situation, och då gör allting så obeskrivligt ont. Och det är där hela läggningsgrejen kommer in. För jag föredrar mental smärta. Då vet jag i allafall. Då kan jag vara säker, på att jag bryr mig. Den kognitiva dissonansen försvinner.
Och om det är något jag verkligen ogillar är det kognitiv dissonans.
Det är det som gör det så enkelt för mig att aldrig ångra mig, jag bara bestämmer mig för något och sen var det inte mer med det. Själva beslutet ger mig ingenting egentligen.
Men det blir svårt när jag måste övertyga migsjälv. Det blir högljutt och lite äckligt.
Och jag blir lite äcklig.

Vissa dagar barkar det åt helskotta, men ordnar sig ändå.
Det börjar smygande med att yoghurten tar slut till müslin.
Fortsätter med att jag tittar i almenackan och upptäcker att hoppsan, jag ska vara på min körlektion om tre minuter. Springa till körlektionen. Jag kom faktiskt bara två minuter försent. Men självklart var jag totalt uppstressad hela lektionen, så stressad att jag behövde en kopp kaffe. Med mjölk. När jag står i ICA-kön upptäcker jag att jag inte har min plånbok. Alsike!
 Hittar en tia i väskan. *phew*
Hem och pimpla kaffe, världens bästa känsla.
Sedan, efter muffinsbak och försök till systertröst kom Linnea och vi pluggade oss igenom hemtentans äckliga frågor. Nu är jag nästan klar med den, och muntrar upp mig med att dunka huvudet i skrivbordet samt skriva kompletteringen till min förra hemtenta.
Och svära mycket tyst var femte minut.

Jag har känt en så konstig sak, det började med utmokroppslig yrsel i söndags kväll. Jag städade mitt rum lite lätt, och plötsligt bara var jag i ögonblicket. Jag vet att det låter konstigt. Jag kände att jag hade ont i magen, och det snurrade i huvudet, men jag var ingen annan stans.
Idag när jag gick till skolan kände jag vinden mot min kind.
Och ingenting annat, jag kunde låta bli att tänka tre steg frammåt, jag kunde låta bli att tänka på hur jag gick och jag kunde låta bli att självmedvetet bita mig i läppen när jag gick över gatan.
Jag var i musiken, på vägen, mot vinden.
Jag är nästan lugn. Ingenting riktigt oroar mig. Klart jag fick lite ont i magen när föreläsaren började prata om hemtentan som snart ska vara klar, men det spelade ingen roll.

Det kanske är våren, det kanske är människorna? Ultimat är det nog jag ändå.
Jag hoppas att det tänker hålla i sig.

Jag firade med att göra en omelett som blev rosa, det var inte meningen, men kändes poetiskt! (Även om det inte ser vidare nice ut) Och världens brudigaste rosenformade muffins! Asgoda blev de också.
Och sedan somnade jag gott till Jurassic Park vid halv tolv på Kattas soffa.
Jag börjar definitivt bli gammal.

På väg hem från Malin, mitt i perfektionen som är denhär dagen. Jag går förbi domkyrkan och den är så stor, inte bara fysiskt stor. Den är stor.
Och med himlen bakom, och den perfekta värmen i luften. Den avtecknar sig så rött mot moln som rör sig.
Och jag får dendär känslan.
Jag kommer sakna dethär.
helvete
Jag börjar undra om jag alltid kommer göra såhär, förminska den plats jag bor på för att inte sakna den när jag måste åka. Är det därför jag aldrig går upp i det helt?
Är det därför jag är lika hemma här som någon annan stans? För att jag inte är hemma där heller. Eller är det så att jag räcker för att skapa ett hem?
Jag vill verkligen fästa mig vid min nya lägenhet när jag flyttar in där. Jag vill vara comitted. Jag vill älska den. Jag vill att den ska vara perfekt så att jag äntligen kan ta det lugnt och fastna. För jag tror att det kommer bli bra, speciellt om jag verkligen vill det.
Som en övning inför kommande förhållanden?
För hur ska jag kunna fästa mig vid människor om jag inte kan fästa mig vid bostäder?
Det är bara ett litet stick, och jag kände precis samma när jag skulle flytta ifrån Flogsta förra året.
Är det här mitt liv?

Ända sedan jag för första gången slängde ett aldrig så litet getöga i DN På Stan har jag velat vara en person som får svara på Hej Konsument spaltens frågor. Lite sådär lagom okänd.
Men, dags att ta saken i egna händer tänkte jag!

Senaste impulsköp : Ett paket F-müsli Guld på Ica, i tisdags
Bästa promenad: Från Centralen, via kungsträdgården, skeppsbron, slussen, herrmans och hem till längs hamnen Chester. (Gaveliusgatan)
Favoritdryck: Roiboos Lava (Kränku)
Äter lyxmiddag på: Allt som inte är pasta är lyx, men Ulla Winblad är inte direkt asäckligt
Favoritgata: Östgötagatan i mitt hjärta
Bästa förfestmusiken: Dålig 90-tals-pop, typ mmmbop och baby one more time
Reser helst till: Japan en gång till vore ju inte fel.
Bästa mikromaten: Gårdagens rester
En bra gå-bort-present: TE, jag ska börja köpa te till folk när jag blir rik
Favoritlyxartikel: Brämhultsjuice
Älsklingsjud: Regn mot fönsterrutor
Senaste upptäckt i Stockholm: Att människor i allmänhet är snyggare där än på landet
Favoritgalleri: Det gallerfria?
Tidning jag gillar: Katten Gustaf
Favvosajt: Tjuvlyssnat.se
Favoritförort: Enskede
Fikar gärna på: Café Linné i Uppsala eller Sturekatten i Stockholm, en soffa funkar också bra
Favoritbutik: Ica Väst är Bäst
Bästa Lunchställe: Paninis är nice
Favoritgrönsak: Jag gillar morötter
Favoritfärg: idag är jag rätt glad i himlens färg
Favoritdjur: Cilla. (Tjockiskatten)
Bil: Körskolans
Favvoskor: Mina älskade martens, och mina gamla pumapjuck
Motionerar: så ofta jag orkar, hinner och lyckas motivera mig till, så typ 3 ggr i veckan på friskis&svettis
Mode jag aldrig vill se igen: åttiotalshår
Dansar helst till: musik jag tycker om
Bästa romanen: Historien om Lissabons belägring
Bästa diktsamlingen: Det stora enklas dag av Gunnar Björling
Favoritprodukt på apoteket: Lactacyd oparfymerad
Fulaste färgen på kläder: någon passar alltid i någon färg, men mintgrönt i precis fel nyans får mig att se nyopererad ut
Favoritblogg: http://bruden.blogspot.com/ tycker jag är kul, och nydlan.blogg.se ;)
Användbar pryl: Skulle vara ganska vilse utan toapapper, gills det? Annars säger jag min speldosa! Den är användbar för att den gör mig glad!

Snart är det internationella kvinnodagen, jag firar (?) genom att gå in på okejsex.nu och bli äcklad och deprimerad. Hela siten går ut på att alla tjejer någon gång blivit våldtagna, gärna utan att komma ihåg det.
Jag  antar att det  är meningen att det ska kännas  främjande för , tja, att tjejer inte ska bli våldtagna, och det är ju bra. Verkligen. Men bilden jag får av hela sidan är att tjejer är små, svaga, tysta offer som blir våldtagna till höger och vänster, inte kan säga nej och speciellt när de har supit. Killar däremot är konstiga, tanklösa, skrämmande och konstant villiga som inte kan se om tjejen vill eller inte. Och så vill tydligen alla killar ha äckelsex på väldigt underliga sätt. Jag har aldrig träffat den killen kan jag säga.

Det står såklart på sidan också att det aldrig är tjejens fel, men jag får äckelkänslor.
Jag börjar tänka på att jag skulle vilja objektifiera killar ifred utan att behöva oroa mig för att själv bli objektifierad.
Så jag tänker börja tänka i banor om subjektifiering.
För det är fint att vara subjekt, det är den som gör något, Jag, är subjekt, Du, är också subjekt.
Så, subjektifiera mera är min slutsats innan jag går och lägger mig ikväll.

Det är meningen att jag ska skriva min bokrapport nummer fyra, men jag förvirrar mig hela tiden in på konstiga internetsidor. Allt från Urban Dictionary (där alla ord jag söker på visar sig vara namn på någon typ av gruppvåldtäkt, jag lovar! även ordet muffin har en dold, sexuell mening, tack Amerika för att ni desillusionerar min syn på killar. Jag trodde inte att det fanns så många bittra oskulder där ute) till Nordic Ware-sidor, (min nya muffinform är från nordic ware, och jag vill ha en som gör slottskakor också...)

Och jag fryser! Jag har försökt dricka te, men det hjälpte självklart bara temporärt.
Snart får jag iallafall ge upp försöken till att klara min kurs i förtid så jag har tid att skriva min hemtentskompletering (hata, hata, hata gruppsykologi!) och gå och laga mat.
Eller ja, om en timme och 18 rader.
Varför kan jag inte skriva lika snabbt på min rapport som jag gör i min blogg?

Ett annat intressant fenomen är det jag kommer i kontakt med på friskis och svettis, tjej och killombytesrummen sitter ihop, och väggen som avskiljer dem går inte hela vägen upp, så jag kan höra vad männen på andra sidan pratar om med sina genomträngande basröster.
De pratar mest ekonomi, sport och lite sex. Möjligen är det så att jag inbillar mig att de pratar sex, men inte snackar de celluliter, lactacyd, nagellack och träningsBHar direkt.
Det måste vara trist att vara kille och aldrig få snacka om nagellack. Jag skulle kräkas om jag var tvungen att prata om sport och ekonomi hela tiden. (Med ekonomi menar jag nog mest börsen, pengar och "vad gjorde du på jobbet idag"-snack)
Vem bryr sig om att du har jobbat? Inte jag! Jag tror att det blir inressant endast för att de har basröster, (det är säkert inte ens basröster, men orka hålla skillnad på allt som inte är alt vs sopran)

Idag har jag kjol, den är jättesnäv och går till nedanför knäna, vilket innebär att jag knappt kan gå normalt. Nu skulle jag inte kunnat det ändå på grund av brutal träningsvärk i benen, men ändå.
Jag insåg i allafall att det är meningen att jag ska ha klackskor (men jag har mina slitna pumor) och vicka på röven för att ta mig fram i denna trendiga och mycket för figuren (min åtminstone) smickrande tingest. Så jag vickar på röven och känner mig som en bitch med jättestora örhängen. Tränar på att se elak ut i ögonen så ingen ska få för sig något.
Det är bara lite löjligt att ha på sig handikappande kläder. Men jag skyller på att jag inte har tänkt fly någonstans idag ändå. Bara till tankens värld..

Jag kom på migsjälv med att skriva mentala CVn på föreläsningen, jag har en känsla av att det hade gett mer att lyssna istället, bra för mitt framtida CV så att säga.
Att skriva min rapport istället för att blogga kanske också skulle vara nåt att hänga i påskriset!
53 minuter, och fortfarande 18 rader kvar.

(35 minuter senare: nu är jag faktiskt klar med rapporten, firar med att kolla upp ordet Yatta på urban dictionary, det har tydligen ingen sexuellt undermening, om man inte räknar dedär dansande japanerna som sexuella, men jag föredrar att se dem som neutrum.)
Cheerio!

Jag har köpt denhär muffinsformen, den kostade 375 kronor. Jag tycker det är värt det. Hur vuxen/brudig är jag? Jag är fullständigt förälskad.
OCH jag tjänade 24 kronor på att köpa den på houseofhedda.com istället för på NK.
:D hihi

Varför är jag bara snorig i den näsborre som är över min piercing?

Okej, det är kanske inte ett allmänt problem, troligen är det ingen annan på jorden som upplevt denna irritation.

Såhär då, varför är vi mer intresserade av människor som verkar ogilla oss? Psykoliogiskt sett är det inte sant, någon mupp har testat och upptäckt att vi gillar dem som gillar oss. Men det är lögn. Kortsiktigt åtminstone.
Jag tror att det beror på att vi vill ta reda på varför, hur någon kan ogilla mig, så då måste jag lära känna den personen. Och jag tror definitivt att det stämmer att vi gillar personer som från början ogillade oss och sedan börjar gilla oss, mer.

Men jag kan inte för mitt liv förstå varför mitt högra ringfinger måste vara lila, vitt och allmänt äckligt.
Så jag dränker det i alsolsprit och hoppas på förändring.

Sorg!
Den muffinsform jag förälskat mig i finns inte någonstans. Bara på NK.
Mimmi ska till Stockholm på fredag. Mimmi ska till NK på fredag...
Den är jäääääätttttttttttttttteeeeeeeeeeeefiiiiiiiiiiiiiiiiin.
Jag kommer bli den perfekta hemmafrun med den! Jag bara VET det. Alla kommer fria till mig så fort de får se mina muffins! Å!
I Want it, I need it, oh, baby, oh, baby!

Over and out! (Nu ska jag och mitt missbildade finger gå och träna)

Jag har en sak att erkänna.
Jag har en man-crush på Annika Lantz. Eller vad man ska säga.
Jag tycker om henne. Hon är lagom corny, har en härlig röst och lagom syrlig humor.
Jag har alltid blivit charmad av människor som skrattar åt sina egna skämt.
Jag insåg detta chockerande (?) fenomen när jag hade obehagskänslor av att lyssna på Lantz i P4, där spelas nämligen musik. Jag tycker musiken suger, och det är detta som ger mig obehagskänslor. För jag vill tycka om samma musik som Annika tycker om.
Shit.
Dethär har inte hänt sedan jag förälskade mig i min dramalärare Karin i ettan i gymnasiet. 
Jag skulle förstås inte kunna påstå att det är romanisk eller erotisk kärlek jag hyser för dessa människor, normala människor kanske skulle rubricera fenomenet som beundran. Men jag kallar det man-crush. (En man-crush är när en man har en icke-sexuell förälskelse i en annan man, som snarare går ut på att man vill vara den andre mannen än vara med honom.) Omvänt fenomen finns inte för kvinnor, så jag kallar det för man-crush.

En annan kärlek jag (åter)upptäckt idag  är den fysiska,  inte sex men kärleken i min kropp. Den absoluta fysiska och mentala friheten i att jogga, röra på sig. Jag trotsade morgonens snö och gav mig ut på en 20-minuters runda. Precis lagom.  Hem och  lägga om fingret med  desivonindränkt bommullspadd, muminplåster och tejp. Det ser inte så sjukt proffsigt ut. Och jag är fullständigt lugn i hela kroppen.  Varm och mjuk och tillfreds, användbar.

Att det ändå är så enkelt att ta kontroll över sin dag och göra den till en bra dag!
Nu ska jag äta hönöbröd och önska att jag köpt mjölk.
(Och tydligen googla efter bilder på Annika Lantz, rats!)

1965 straffbelades våldtäkt inom äktenskapet.


Står det helt sonika i min bok om samhällsförändringar sedan 1950-talet.
Det betyder att det var okej att våldta sin fru fram till nyårsafton 1964.
Grattis.
Inte konstigt att sex ansågs vara något som man "var tvungen att stå ut med" av kvinnor förut. Det var en äktenskaplig plikt att vilja. "Det är bara att ligga still och blunda, så går det över snart"
Det fanns inte nej. För är vi gifta så älskar vi varandra och då finns inga förbehåll.

Och det är klart att alla män inte våldtog sina fruar fram till 1965. Men de som gjorde det var i sin fulla rätt. Det var inte ens våldtäkt. För de var ju gifta.
Och eftersom G-punkten inte fanns före år 2000 kan det fan inte ha varit så jävla kul ändå.
Men det var okej, för kvinnor hade ju ingen sexualitet ändå, det har vi inte haft sedan kristendomen infördes. (De som hade det var häxor eller horor)
Vi har inte ens kommit särskilt långt.
För jag tror att den mentala barriären finns där.
Men hur många killar "ställer upp" för att "vara schysta"?
Enkelt när det inte är fysiskt möjligt?
Men det går ju att våldta killar heterosexuellt också.
För att inte vilja sitter i huvudet, inte i kroppen.

Okej, nu är jag klar. Mådde bara så illa av att läsa detdär.

Idag känner jag mig smått älskad.
Detta beror på en kombination av Marabou Digestive (dvs socker), att Chester ringde för att fråga hur mitt finger mår, att jag inbillar mig att mitt finger faktiskt blivit bättre, att det inte är inbillning att jag är friskare, även om jag är trött och lite febergnällig fortfarande, och att jag hittade en mycket gammal låt, Kate Ryan - Scream For More, som inte egentligen är bra men som ger mig känsla av att gå från södra station hem till Chester sommarkvällar år 2004.
Och om det är något som får mig att känna mig älskad är det sommarkvällar 2004.
Det gör mig inte ens ledsen, eller lite kanske.
Men det känns bra idag. Livet är överkomligt och kanske har jag inte luftburen AIDS ändå.

Anledningen till att jag skjuter upp att skriva klart min bokrecention är att jag vet att jag måste städa i köket när den är klar. Fast jag måste ju städa i köket oavsett, så det är lagom otaktiskt.
Jag förstår bara inte varför det är så fult att vara före med plugget, eller äta nyttigt, eller inte bli för full eller bakis, och att gå och träna, och att ha det rent hemma.
Det är duktigt, och det är ju inte okej att vara duktig.
Är det ingen som kan se att min duktighet endast är neuroser? Att jag avundas de som kan leva på billys-pizza och icas färdigköttbullar, som har strumpor över hela golvet, stresspluggar tre dagar innan tentan, är sjukt bakis varje söndag och lagom mysiga lovehandles. De som står ut med det.
De gör nämligen andra saker, de träffar sina vänner, antar jag. De gör av med halva studiebidraget på nagellack.
Men jag kanske bara romantiserar. Och dessutom har jag ett rikt inre liv, och då behöver man inte data.

Jag längtar tills jag flyttar. För varje flytt är det som ska göra allting bättre.
Men så är det ju, mitt liv kommer bli vackrare om jag har plats för ett köksbord och kan gå ut i köket i sömnrufs (som mitt sönderblonderade hår envisas med att uppvisa varenda jäkla morgon) och mina gröna mjukisbyxor med hårblekningsfläckar utan att känna mig äckligare än normalt.
Jag kommer ha ett riktigt hem. Jag tror inte riktigt jag har insett det ändå.
Någonstans att vara helt mänsklig, och en vacker roomie. Det är viktigt. Jag behöver omge mig med estetik, och mina korridorare är inte direkt vackra. Det blir obehagligt för jag identifierar mig ju med dem.
Och jag tycker bättre om snygga människor. Det är bara så, jag kanske är ytlig, men det bryr jag mig inte om.

De senaste dagarna har jag tittat på gamla säsonger av Bones, och det är fashinerande hur de lyckas dra ut på den obligatoriska sexuella späningen mellan Bones och Booth, jag blir så trött. Det är så gammalt och så onödigt. För man vet ju att om de skulle börja ha sex på golvet skulle serien vara död. Men de får inte bara vara vänner, för då kanske publiken tappar intresset? Det är därför alla i Vänner alltid låg med varandra.
Och är inte det lite förolämpande av vår (tittarnas) intelligens? Som att allt vi förstår är att människor blir kära.
Men det är precis som med Gilmore Girls, allt jag gjorde var vänta på att Lorelai och Luke skulle bestämma sig, och på att Jess (Lukes systerson) skulle komma tillbaks och ta Rory med storm igen. (Det senare hände ju tyvärr inte, men lika bra är väl det för han som spelade Jess, kommer inte på vad han heter, men då var han råhet, nu har han blivit äcklig och är ihop med hon den äckliga som han spelar mot i Heroes, det är nog kanske därför han är äcklig, och hon är yngre än vad jag är. Han har i allafall blivit äcklig nu, så jag skulle ju inte velat att han blev ihop med Rory igen)
Det känns lite som att leva sitt liv genom någon annan. Så jag slipper.
Om alla personer på TV är lyckliga och kära kan jag fortsätta mitt liv som det är.

Michelle Branch Hotel Paper är också sjukt mycket 2004. Tuesday morning.  Och Maria Mena Mellow kan jag knappt lyssna på längre. och Avrils Under My Skin.
Tror jag.
Jag blandar ihop känslorna. Eller åren.
Snow Patrol Eyes open är tyvärr jättejättemycket sommaren 2006.
Jag vet inte vad som är 2007, hur kan jag inte veta det? Det är ändå avgörande. Men jag minns ju verkligen inte. The Wreckers kanske, men den är mer våren 2007, leave the pieces osv.
KT tunstall är hösten 2007, det får jag också ångest av att lyssna på nu, vacker ångest men ändå.

Kanske vore livet enklare om jag inte definierade mig så mycket med hjälp av musik?
Det blir så enkelt att plåga migsjälv då.

Nu googlar jag på spa istället och får ont i magen. Jävla skit också.
Det är bara för att, jag orkar inte bli ledsen nu igen. Men är det inte konstigt att jag reagerar så fysiskt? Å andra sidan känns hela de senaste 8 månaderna (minus 14 dagar) psykosomatiska.

Det skulle ju vara positivt idag, jag skulle vara det.
Hasseludden verkar ascoolt och jag vill åka dit! Kan ingen ge mig det i födelsedagspresent?
Jag kan betala själv.

Och nu måste jag VERKLIGEN komma igång. Så jag hinner städa innan vissa personer invarderar köket i all sin hygienlöshet.

Jag lyckades ändå sova tre timmar i sträck, från halv fem till halv åtta. Och sedan avbrutet igen fram till elva. Så det är en liten seger. Men jag förstår inte, jag har drömt så konstiga drömmar. Vaknat varje timme med äckel och ångest, drömt samma sak igen. Jag har drömt om saker jag inte kan hantera, men det är kanske mest feberyra, det blev definitivt bättre av att knarka ibuprofen.
Jag har inte så ont i halsen idag, eller jo, och jag är hesare, men det känns mer hanterbart. Kanske för att jag ändå fått sova.
Och nu började jag med nästa bokrecension. Go me! Jag kan åtminstone utnyttja tiden jag inte kan göra något annat med.
Men jag existerar tack vare läkemedelsföretagen, och apoteket. Kärlek till apoteket. Synd att de har så sämst öppettider bara.
Min internationalenspeldosa har gått lite sönder i ena hörnet, men jag blir glad av den ändå.
Kanske mest för att jag fick den av Chester, det är trevligt att tänka på hur idealistiska mina föräldrar var i sin ungdom. Jag tycker de är coola. Bodde i kollektiv, kastade studentmössan i någon älv, (göta älv?) och allmänt gick på konstskolor och hade (fortfarande har) manchesterbyxor.
Jag måste ha Tillsammans! Har den på VHS i och försig, och har sett den tusentals gånger. Men den är så mysig! (Jävla fashist!)
Men när jag försöker ladda ner internationalen fanns den i en samling proggplattor, sen när är det progg att vara kommunist? Finkultur FFS!
Nåja, det kanske är rättså proggit... (Kan man säga proggit? Det låter ganska skumt och jag lovar att det inte finns i t9..)
Men i allafall, jag har inte varit idealistisk sedan jag var 16, jag tror det dog någon sen kväll när jag satt på tunnelbanan hem och såg en totaltrist man i fyran mitt emot min, och jag insåg att han troligen också brann för något när han var ung. Men det syntes verkligen inte längre. Han hade totalkonformerat till världen.
Och det har jag nog också gjort, fast jag var ju aldrig så engagerad, har väl gått i typ två demonstrationer av egen vilja.
Men det är lite mer vår generations problem, det känns inte som att det finns något att förändra. Vi fokuserar på oss själva, skaffar arbetslivserfarenhet, ubildar oss till något verkligt, står i bostadskö, klipper håret var tredje månad, köper sushi, konsumerar. Blir goda samhällsmedborgare. Eller så blir vi kända.
Men det gör mig inte så mycket, jag äter gärna sushi, utbildar mig gärna till något accepterat, jag är en god konsument.
Det är bara ibland, när jag skrapar på ytan av all apati, som jag blir lite mörkrädd.
Men jag blir ändå smått äcklad av personer som tror att de borde kunna göra skillnad. Det känns lite snuskigt på något sätt. Jag behöver cynismen avspeglad i mina medmänniskor, annars kanske jag börjar ifrågasätta den?

Nu ska jag försöka göra skillnad i min hals, och dricka brutala mängder te! (Dock inte med jordgubbsmak eller med socker i, jag ryser vid tanken, och förresten skulle mor min säkert förskjuta mig om jag hade någonting alls i te, möjligen lite citron är ok.)


Upp till kamp emot kvalen! Sista striden det är, ty Internationalen åt alla lycka bär!

(nu blev jag sugen på björnbär bara för det)