telepatetisk

På väg hem från Malin, mitt i perfektionen som är denhär dagen. Jag går förbi domkyrkan och den är så stor, inte bara fysiskt stor. Den är stor.
Och med himlen bakom, och den perfekta värmen i luften. Den avtecknar sig så rött mot moln som rör sig.
Och jag får dendär känslan.
Jag kommer sakna dethär.
helvete
Jag börjar undra om jag alltid kommer göra såhär, förminska den plats jag bor på för att inte sakna den när jag måste åka. Är det därför jag aldrig går upp i det helt?
Är det därför jag är lika hemma här som någon annan stans? För att jag inte är hemma där heller. Eller är det så att jag räcker för att skapa ett hem?
Jag vill verkligen fästa mig vid min nya lägenhet när jag flyttar in där. Jag vill vara comitted. Jag vill älska den. Jag vill att den ska vara perfekt så att jag äntligen kan ta det lugnt och fastna. För jag tror att det kommer bli bra, speciellt om jag verkligen vill det.
Som en övning inför kommande förhållanden?
För hur ska jag kunna fästa mig vid människor om jag inte kan fästa mig vid bostäder?
Det är bara ett litet stick, och jag kände precis samma när jag skulle flytta ifrån Flogsta förra året.
Är det här mitt liv?