Don't think twice it's allright

Jag har precis haft ett moment. En inomkroppslig känsla.
Jag låg på min säng, nydushad och lyssnade på Dylan och allting var fullständigt stilla. Solen sken in genom mitt norrfönster för första gången på hela vintern, jag hade ingen klocka på mig och behövde ingenting. Jag bara kände efter, tänkte inte.
Och skrev.

Det är sådant som jag behöver mer av.
Mer Dylan i mitt liv också, mer mjuka nästanfula röster med perfekt gitarr.
Det ger mig barndomskänslor och andra mjuka minnen.
Och jag minns massor av saker just nu, för jag har bara legat och låtit det skölja över mig.
Och det känns bra, jag tycker om när jag minns i bilder, i känslor.

Det är något med solen också.

Jag ska låta plugget vara för idag, och gå ut och äta något skumt med M.
Och att packa går fortare än jag trodde. Nu har jag hela rummet fullt med pappkassar.
Men det gör ingenting, för jag tror att jag bara städar för att slippa ta itu med kaoset inom mig, och nu får det liksom bara ligga.
Och jag kan ha kaoset precis under huden istället, och känna mig ren och mjuk.

Om tre dagar ska jag iväg igen.
How does it feel, how does it feel? To be on your own . Without a direction home. A complete unknown?
Like a rolling stone

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback