Och klockan är bara halv tio

Jag har redan lagat ett par byxor och gröt.
Och ifrågasatt min känslomässiga läggning.
Inte så att jag misstänker någon typ av homosexualitet, nej, så roligt ska vi inte ha det. Snarare undrar jag över vad som driver mig. Igårkväll kollade jag på säkert fem avsnitt av Nip Tuck och den är egentligen ganska äcklig.
Och jag drömde att jag talade högt om människor när de stod brevid mig.
Är det så att jag inte riktigt ser dem?
Jag är så trött på att alltid se mig över axeln, så jag är glad att det ska sluta, att jag ska flytta härifrån.
För ibland känns det som att jag inte äger förmåga till empati. Som att jag inte bryr mig. Men sedan börjar jag tänka efter, sätta mig in i din situation, och då gör allting så obeskrivligt ont. Och det är där hela läggningsgrejen kommer in. För jag föredrar mental smärta. Då vet jag i allafall. Då kan jag vara säker, på att jag bryr mig. Den kognitiva dissonansen försvinner.
Och om det är något jag verkligen ogillar är det kognitiv dissonans.
Det är det som gör det så enkelt för mig att aldrig ångra mig, jag bara bestämmer mig för något och sen var det inte mer med det. Själva beslutet ger mig ingenting egentligen.
Men det blir svårt när jag måste övertyga migsjälv. Det blir högljutt och lite äckligt.
Och jag blir lite äcklig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback