Sexual transference

Jag har en sak att erkänna.
Jag har en man-crush på Annika Lantz. Eller vad man ska säga.
Jag tycker om henne. Hon är lagom corny, har en härlig röst och lagom syrlig humor.
Jag har alltid blivit charmad av människor som skrattar åt sina egna skämt.
Jag insåg detta chockerande (?) fenomen när jag hade obehagskänslor av att lyssna på Lantz i P4, där spelas nämligen musik. Jag tycker musiken suger, och det är detta som ger mig obehagskänslor. För jag vill tycka om samma musik som Annika tycker om.
Shit.
Dethär har inte hänt sedan jag förälskade mig i min dramalärare Karin i ettan i gymnasiet. 
Jag skulle förstås inte kunna påstå att det är romanisk eller erotisk kärlek jag hyser för dessa människor, normala människor kanske skulle rubricera fenomenet som beundran. Men jag kallar det man-crush. (En man-crush är när en man har en icke-sexuell förälskelse i en annan man, som snarare går ut på att man vill vara den andre mannen än vara med honom.) Omvänt fenomen finns inte för kvinnor, så jag kallar det för man-crush.

En annan kärlek jag (åter)upptäckt idag  är den fysiska,  inte sex men kärleken i min kropp. Den absoluta fysiska och mentala friheten i att jogga, röra på sig. Jag trotsade morgonens snö och gav mig ut på en 20-minuters runda. Precis lagom.  Hem och  lägga om fingret med  desivonindränkt bommullspadd, muminplåster och tejp. Det ser inte så sjukt proffsigt ut. Och jag är fullständigt lugn i hela kroppen.  Varm och mjuk och tillfreds, användbar.

Att det ändå är så enkelt att ta kontroll över sin dag och göra den till en bra dag!
Nu ska jag äta hönöbröd och önska att jag köpt mjölk.
(Och tydligen googla efter bilder på Annika Lantz, rats!)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback