kreativ röra

Jag har mjukheter
Minnen som du aldrig ska få se
En plats i min mage är reserverad för hemligheter
Sånger jag inte vågar sjunga högt
för att de skulle frätas sönder
(Jag kan inte förklara det logiskt
Men jag har tankar jag inte själv kommer åt)
och saker jag inte kan förändra
En oprovocerad mjukhet, som inte viker sig
som inte hårdnar fast jag ber den
En elasticitet, (om vi någonsin förstod den)
För jag skulle bli den jag är
Mitt blod skulle återvända
Jag skulle känna samförstånd
Jag skulle rasa mot marken
Låta mig bli nedtryckt i leran för att få dela med mig av min kroppsvärme
Mina ord skulle falla på plats
och jag skulle fullständigt knäckas
Jag består av förhårdnader och svagheter
av sprickor och övermålningar och livslögner
För om jag har mjukheten inlåst
Har jag den åtminstone för mig själv, är den åtminstone min

Så slipper jag vara helhet, och en enda

Som att du menar väl, som att jag är en börda
som att jag är lika tung för dig som min kropp är för mig
som att du kan se det på mig, i mina långsamma steg
som att din röst är vänligt undrande och dina ögon medkännande
som att det skule lugna mig
som att jag inte ser hur du drar mig efter dig
Det har redan börjat rasa, galenskapen
sprider sig som en pest från mina fingrar
Och du släpar mig, som att jag inte kan gå själv
Så känns det

Sjöar och hunger medger att det gått åratal
att livet är överspelat och döden överskattad
att nyfikenhet bara är ett fegare sätt att älska
viljor en överdriven reaktion på ansikten
och människors uppkomst skrämmer hjärtat ur mig

Måla mig vita villor och räta vinklar, enkelheter
Fruktträd och mjuka små händer längs mina ben
Små ögon i buskarna, och ett genomförbart liv
Och måla mig stora sjöar och enorma vacklande hav
Måla mig stillhet och fara
Och leråkrar
Död bakom komposthögen
Där jag inte kan se den, bara känna dess doft
Och sen dränker vi allt i vatten, river allt i strimlor
och ser det överleva oss med evidgheter
För allt är bara berg och stenar
Bara ta mig ifrån all sot och smuts och allt vad människor heter

Jag vill binda upp löften i taket och stanna som fåglar i träd
Jag ser alla människor famla i luften
Du kan inte springa genom din kropp
och jag vet inte vad det är som regnar men överraskningen uteblir
Vi dövar alla skratt redan nere i magen
och jag upphör känseln i mina ben och världen svartnar
Kajorna skriker allt svagare och världen blir allt kallare
Och jag håller mig inte fast vid tiden
Den väntar på mig men jag skrämmer iväg den

(jag lever som att det spelar roll, som att jag kan förlänga livet genom att spä ut det, när det bara blir smaklösare och genomskinligare, när livet är vatten tar det nog alldrig slut?)

Jag är van vid obegränsade tidsrymder
Och solsken över sluttningar
Det står stillhet i mitt huvud
Ingen dragning under fotsulorna idag
Jag borde stirra dig i ögonen
Och hudfragment blir likstelhet
och tiden rör sig långsammare än
och snön som snart ska falla
Som en infektion
Att se ljuset avspeglas i asfalten
som, eller istället för, ett hav
och ån, står stillare än vägar
Det sitter som ståltråd i såren
Jag kan inte ens höra regnet över min hud

Och vad ska du med mig till
Jag kan bara sitta livlöst i fönstret
Inga ord i mig
Jag vill inte vara nära
Ger ingen värme, sprider inget ljus
Så vad ska du ha mig till?
Mina öron kan inte lyssna
Mina läppar är mjuka,
Och jag vänder ändå bort ansiktet
Jag tjänar ingenting till
Jag vill inte stå nära dig och läsa över din axel
Vågar inte mjukhet och värme
Jag kan inte öppna läpparna och du kommer aldrig åt mig
Det enda jag lever på är musik och socker och kyla
Jag vill inte att du håller mig i handen

Vad ska du med mig till?

Det är återkomst att måla över leenden
Jag börjar känna igen henne i spegen
Det är inte livsvilja, det är livet
Det är en förändring i mig, inte en rädsla
Jag har hört att det kallas kroppsvärme

Det handlar inte om kärlek
Bara jag  mitt enda element
Med tårar och leenden på kinden
och staden som lyser på andra sidan
och iskalla stjärnor
Allt jag någonsin varit i isvindar mot ansiktet

Igenkänning, under stjärnor står jag, i höstkyla
det är min å nu, jag är hemma i mig
Vill gå den mörkaste vägen, som leder längst bort
Fruktar mest min livsglädje
Inte gå hem, vill fortsätta gå
In i kylan med hjärtat bakom ögonen
Det här är jag in i minsta förvirrelse
Jag har saknat mig

Den första rösten, ditt tonfall är vardagligt
Så länge jag håller mig ur ljuset
En annan röst vill bara ha det tyst omkring sig
Viskar bara, tränar avslappning och elliminerar störningsmoment
Som människor
Min tredje röst har inga hämningar
Varje sekund jag frigör mig från frigörelsen
stiger jag närmare dig
Du talar ständigt om din stora hunger
Du övertalar mig till mer än jag vill gå med på
För du är så ensam, och det är så tyst
En fjärde röst vill bara sjunga
Ibland är det dig jag är räddast för

Jag tänker inte erkänna något alls
Bara sommardagar
Stillhet och trafrikbrus
Jag kan också känna havet resa sig mot klipporna
Sjögräs drar i mina fötter, vassa snäckor skär små hål i min hud
Även jag ser solen slockna,
varma stenar bränner mina fotsulor och livsfarliga fiskar
vaktar mina steg mot bråddjupet
Vi överlever, vi överlever alltid
Lite fattigare varje lugn minut

Det känns inte som en mörk skog
det finns inga ljusa gläntor
Inte som ett hav under vattenytan
om jag öppnar ögonen ser jag ingenting
Det känns inte som att springa ett maraton
jag blir inte anfådd, rör mig inte
Det är inte som en lång, kall natt
jag ser inga stjärnor
Det är ingenting att ta sig igenom
Det är bara jag kvar

Jag är ändå inte vacker
ingen människa är
Vi bär alla på döda foster av hjärtan
som svartnat och levrat blod
i förtorkade ådror och syret tar sig inte allra längst in
Och ohjälpligheten slår oss lika förlamande
Vi dansar alla i skräck att förstelna
Håller oss fast vid grässtrån vi kallar drömmar
vi ruttnar alla, och faller
som gamla kvinnor på isfläckar och smärtan är
omöjlig att bära för oss alla
Vi skriker alla till sista outtömligheten
Jag är inte annorlunda
Allas våra magar är fulla av sot och skräck
Vi låter alla som barn i gråten

Hudlös och aningsfri
som att livet vore nytt och förskräckligt
det finns inget kvar att utvinna
jag vill bara sova sönder min kropp
stenar mig till döds
varför måste jag begrava migsjälv levande?
(jagkanintedethärdetbliraldrignågotjagbliraldrignågonjagkanintedetgårintejagräckerintetill)
JAG VILL BARA GÖMMA MIG UNDER SÄNGEN OCH ÄTA DAMM

Just nu har jag mest ett slag i huvudet som ekar
fallfärdiga planer om destruktiva lögner
om jag håller andan kanske du älskar mig
om jag faller samman kanske jag får tid
att syresätta blodet som rinner ur din kropp
Jag kanske överlever om du sliter sönder mina trumhinnor

du river mitt ansikte i bitar
jag klistrar inte ihop dem igen
vi är ändå alltid felaktiga
och rädsla är genomkomligt
gravitationen räcker inte till
jag faller inte
går inte sönder
och jag saknar våra vanor
rutinmässiga skrik
jag saknar dig i närheten
du är meningen att vara här

trassel
som mina andetag som fastnar under kudden
vi faller igenom när jag inte får plats
och stumma minnen ger mig hål i magen
ingen rör vid mina innersta fel
jag minns inte längre, påminn mig snälla
övervinn bara sanningar
livet kommer ikapp mig, det stelnar i ansiktet
jag kan bara jaga samma livsfarligheter som alltid

och plötsligt försvinner världen ur mitt synfält
allting drunknar i ett ljusgrått brus
samhällen blir obeskrivbara när du andas genom mig
stanken ogenomtränglig,