kreativ röra

årets sista snö
och jag vill också dala stilla
överumplas av marken
bli en del av något större
reflektera ljuset
rasa
jag vill också försköna
bli vacker själv på grund av det
jag vill också täcka över marken
och sjunga sånger ingen kan förstå
men jag vet att all min längtan
är i allt och kommer inte rubbas

Jag väntar på att stjärnorna ska komma fram
och på att himlen ska falla

Jag önskar att jag inte behövde så mycket plats
så mycket ensamhet och tystnad
men jag behöver samla den runt mina armar
och genomlysas av mitt egna sken
jag behöver inte täppas igen eller vanemässigt
dränkas i ansikten
Jag vill inte falla mot människor
utan ner i viljelösa klyftor av ekande skrik från längesedan döda smådjur
Jag vill somna i min egna doft och förtäras
av en tillfällighet till något tillfälligt

jag vill vakna i min egen kroppsvärme
och andas snö från fönsterblecket, det blir alltid så
låter den dränkas i min egen jävlighet

och jag har sett dig genomskinlig
jag har sett dig oförstående, lysande
handfallen i mina tankegångar
i mitt stora hav av tankar är du utblåst
och jag kan inte bortse från min okänsla

det finns inte tid och plats i mig, för kärlek
mitt ansikte skuggas av det
en hårdnad i min mage väser fram det
och jag skrattar för att skyla över kylnaden
jag har vetat det länge nu

men jag är ju egentligen inte rädd
jag har egentligen aldrig darrat
inte ryggat tillbaks i ansiktet
det har bara varit oantagna utmaningar
försök att sätta migsjälv på plats

(och jag fylls av något slags vilja, drivkraft
som att jag har ögon, eller en hjärna
eller ett ansikte att skala av)

jag letar inte kärlek, men tysta steg på ensliga vägar
att vandra utan hand i min
andas iskyla, rensning, hållbart
det kanske finns förstående ögon någonstans
att få slippa känna ömhet
och kärlek för mänskligheten
jag behöver inte mer
handledning
kanske att muren vuxit in i mig?
blivit till ett skal runt mitt hjärta, en stillhet
något som kyler blodet och raderar personligheten i min röst?

och i mina stillare ord finner jag den
den lugnare sorgen, vilande ensamhet
över att det inte kommer finnas, inte ljusna
vägar som inte leder mig bort eller hem cirklar som händer över mig
jag söker inte skillnad
skratt i halvdager är inte ögonkontakt
och det blir inga sår jag är av plast

dina ögon blir stumma fängelser för mina händer
och vrider ur mina ögons stilla trummande
minsta ljud suger sig fast i min mage
(ambulanserna, ambulanserna)
töm mig på allt blod jag har
jag lyckas ändå alldrig rymma
allt jag samlar på mig till att stråla ut blir sommargräs och solmassaker

tappa mig med huvet före i en brunn är du snäll
jag behöver känna lungorna fyllas med vatten 
behöver se hur ljuset försvinner och alldrig återkommer
och känna iskylan sluta sig rint mig så mina kroppsdelar slutar fungera
för jag har en fixering
en tankegång
en stillhet som inte vill tystas
så är det och vi hamnar på översta tonen hur vi än skriker

och jag ser ingen poäng med att vara hel och ren
mina ögon letar inte efter något att se
och översiggivet ska jag skrika mot horisonten
en ny hand, ge mig nytt ögonglimmer

och frihet ger du mig inte mycket för
ihopsamling av hjärtat och främmande ljud
det sjunger i huvet och jag tappar medvetanden
det faller ur mig och jag faller ur karaktären
ögon kan bara ljusna såpass
som pupillerna drar ihop sig

river mina inälvor, som sorger
och ser tårar stiga genom dig
vetskapen
du förstår ju
och jag vill bara slänga ut mig över bordet, och jämföra sår
jag vill gråta oförståndets tårar över det som omöjligt kan förstås
över bleka kinder
och mörknande vägar
över omöjliga slut och att du aldrig mer var densamma

Jag såg dig, ensamheten
du lystes upp i en klarare blixt
hur skulle jag förstå den, bara?
genomlidandet och ögons håligheter
inaktiverar mina tungor
stryker luft på fingerspetsarna
jag ska alldrig förstå, det är inte meningen
ensamheten, lyssna
du står i håligheten, och om vi dansar
ställer vi ned stilla, grus i ögonen
vatten rinner strilande och om,
men bara om vi hamnar utanför
ska jag leda dig vid handen
värma dina ruttnande armar, ensamheten
spjälka dina ben, och lyssna till deras sakta krasande

Jag faller inbillning under naglarna
Du förstår mig ändå inte
Vem ska skrapa upp mina ögonglober?
Hallå?
Trampar du inte sönder mig snart?
Hjälper det om jag överväger trygghet?
Jag vill rensa ut tankegånger
och sluta leva i en disighet

för tystheten smyger sig in genom min hud
äter sig in i mitt hjärta
som får syre plötsligt och börjar tänka efter
plötsligt finns det tankar i mig
och tystnaden ger rum för andetag
och jag kan blunda, tiden svider
tystnaden som ett täcke nu, över min mage
Jag stannar i oerhördheten, och blicken i min ensamhet
det byggs på genom trötteter
Jag bara njuter av att slippa involveras av ljud
att få ligga stilla i min kropp och känna efter

och jag tappar känseln
huden domnar bort i vad jag upplever som kyla
under ögonen stramar verkligheten
en tankegenomgång av jordens undergång
lämnar mig ensam och likgilltig
(du kan ta dina stjärnor och pressa upp dem,
ta dem tillbaks dit därifrån de kom)
alla löften om återskapning, bebyggelse
gömmer jag bakom mitt hjärta
Men kylan blir påtagligare, varje ögonblinkning

vi bara blundar oss igenom tidsfrister
men om du nu så gärna vill, gör ett försök ändå
och samla in mitt ansikte till gröna punkter
jag äter blad och verkar nöjd med det
som om tiden fungerade som dragande krafter
om den gav förändring, jag vet inte
liknande världen överlappar dina tänder
jag ser bara ljusa leenden i skogen
via hallonbuskar och snår
jag har glömt hur man ler mot jorden
att lägga mig med magen på någonting solvarmt och andas i gräset
(jag minns hur det var att ligga med magen mot någonting kroppsvarmt)

Jag vet jag håller händerna stilla
Jag har fastnat vid ett gathörn
och jag säljer ut min självrespekt till högstbjudande om de bara ville ha den
och bygger min självbild på förväntningar om efterdyningar och levande vatten
så du trycker ner mig med full kraft
och jag visualiserar med höfterna mot golvet
(så är jag någon slags gudinna i en överdriven position, med kroppsform som perfektionismer)
men jag äter upp främlingar ändå och lagrar inga minnen om jag kan undvika det
så jag håller mina händer stilla

Jag andas ju?
Men hon säger att det inte räcker
Hon säger att jag måste byta villkor för att leva
och jag förstår, jag vet så väl.
Men jag förstår inte, för en liten del av mig
sitter och lyssnar sig igenom världen, och jag ser inte
inser inte
Med stora ögon ser jag solen bryta igenom,
men kyla ändå. Jag förstår inte.
Vi existerar ju, kan jag sluta tänka?
Jag vill bara driva ut solen genom mina muskler
och accepera natten
Men jag står fast och stilla
Och jag förstår inte
Lilla jag är i min mage,
undersöker, men kan inte förstå
Jag andas ju?