kreativ röra

Men att det kanske räcker
vår förhoppning, vårat tysta krig
mot omständigheter och spärrar
Jag har andats genom sekel
för att generera koldioxid vid din sida
Och väntat idogt på din blick
dina ögon och ditt hjärta
Nu är det kvar
Tvivlet, jag ser det bakom dina
ögon, det frodas i din utandningsluft
Och jag kämpar med min
yttersta tes
Att det kanske räcker
För att orka
Om du ger mig tillträde
till ditt lilla hopp
Det är inte naivitet
Det är livets grundpelare
Och allt jag vill höra
är ditt hopp från dina läppar
mot mina läppar
Och inte dina tvivel
för det är mig du tvivlar på
Inte dig själv

Och du vet att jag vill stå på
en smultronäng i en värmande
solnedgång
Snett, orangerött ljus mellan trädstammar

För det vill alla
Vi vill stå i trygghet, skönhet
Höra koltrasten kvittra sin kvällssång
Och du vet att jag vill hålla dig i handen
För handen är mjuk och varm och len
Dina ögon är vackra och milda
Du vet att jag vill sitta på varma barr
och sakta stryka ett grässtrå mot min kind
Känna hur det mjuka kittlar
i stillhet, i skymning, i sommar

Men det förutsätter att jag springer
ibland med andan i halsen
och skräck i blicken
Att jag släpper din hand
går ensam i vind och regn
För det är så jag når fram till dig
Genom stormar, för du ser dem också
och jag måste få ha dem
Du behöver dina äventyr
Så vi kan stå helt nära sedan
efter kall natt och snål soluppgång
Och andas vid huden i din nacke

Ibland är det som att stå på en klippa
Vågorna slår upp mot det kalla
berget och jag har tappat
känseln i fötterna
Genomblöt och kall, men avdomnad
Men jag ville inte gå i bitar
Så jag ser blodet sippra från mina
sönderfrusna fötter och jag
försöker förstå
Varför det inte gör ont
hur det skulle kännas
Och vem jag skulle vara
om jag gick ifrån klipporna

För jag kan inte tänka klart
trots att liven, tiden, dagen
går vidare
Det är bara en procession
en önskan om illussion för att
ljusa upp timmarna
Om vi sover bort åren
Jag kan inte tänka klart
Ger mig allt för många
motstridiga tecken
Jag kan inte läsa dina tonfallsväxlingar
Vi är separata
individer
Jag glömmer det ibland
För dina händer
skapar elektricitet på min hud
slår små gnistor
Så kan jag tänka klart

Jag tror du ser det också
Vi står på kanten av dagarna
Lutar oss ut mot nästa
vinglar, famlar
Jag skulle vilja stå i mitten
men människorna där
är för skrämmande
Så vi står på kanten
Och dagarna, går oss förbi

Samtidigt du orkar, orkar du inte
vill du riva sönder din egen ork
Du är så arg, älskling
Att jag förfasar mig ibland
beror bara på min egen rädsla
att förtvivla
Men vi får förtvivla

Jag tror vi bygger ett land
ett ljust land, fyllt av solar
värme, träd och tid
Det finns syre där
och sjöar i vårt land
och vi drar gränser
skriver lagar
Vi bygger ett land
i våra kroppar
när din handflata
vidrör min mage
mina kinder
Jag skapar världfärdssystem
du infrastruktur
när våra röster
interagerar
När vi är själva
ensama, ifrån varandra
Fantiserar vi om bomber
fienderna som
kanske
ska krossa vårt land
Och det skapar sorg
rädlsa
tystnad
Men det finns inte