kreativ röra

Det borde vara jag genom dig
Jag borde hålla tillbaks livet lite mindre
och samla världar på tråd
Jag hamnar mitt emellan fasligheter
Jag kan se till att jag aldrig älskar mer
det handlar bara om att låsa in mig
att samla ledtrådar och undvika de rätta svaren
att tänka i sidled och låta tiden gå
men jag vill känna rysningen genom kroppen
inte lättnad över att slippa människor
som representerar vad jag gjort

Jag kommer aldrig förlåta dig för bubbelplasten över mina inälvor
det är kanske bara att inse det nu
För när jag började spräcka bubblor,
det hände ibland oavsiktligt,
samlades allt mitt hjärtas blod i det hålet,
och det gjorde för ont,
jag var tvungen att tro det var kärlek
Så nu vet jag inte
för bubbelplasten dröjer sig kvar,
snart är jag flickan med plastfilm över hjärtat
och det är bara mitt eget fel

Jag kan samla all kärlek i världen,
jag skulle om jag fick ge den till dig och se att det räckte
men det räcker inte, inte varje dag

Du skiker nonsensord och jag vägrar sitta stilla
taggarna från mina spikskor ger sig av
håligheter i kroppen, som sakta fylls av blod och enkelheter
det finns inga vettiga meningar kvar, inte igen

Jag som önskade mig solklara himlar
Det finns spår av fantasier kvar
du kan gröpa ur dem med sked och visa mina trötta ögon
samla stenar av hopp under tröjan, för enkelhetens skull
Du vidrör inga fjädrar med din tunga, men jag minns
och vi minns en annan tid, ett värdigare liv
samhällshanden på din vänstra arm som blåste såpbubblor jag alltid spräckte
tiden sparades inte i min högra tinninglob för att göra mig illa
du kunde aldrig förklara dina vibbar mot mitt ansikte
jag saknar mark under mina tysta fötter

det spelar ingen roll
jag har skrivit alla ord förut
kan inte existera på nya sätt, det finns inte
men jag kan tänka mig hur dimman rullar in över sjöarna
tänka mig åns svarta blankhet i natten
och jag vill inte blunda riktigt än
inte försvinna in i världen
i mina fantasier är en hud mot min
och rasande, fallande objekt som bara blöder
Och jag vet att du kan göra mig bättre
att jag kan andas genom ansiktet med dig
som en människa

Jag har bara galenskapen kvar att visa upp
den ligger som stoltheter i bröstet
och allt jag samlar jämför jag med den
och min ovilja att leva på riktigt
Jag har ändå inga livsmål, jag ser ändå inga hinder
flyter med och gör det man säger åt mig

Jag känner hur jorden går under i min mage men kan inte göra något åt det
Du kommer inte ändra dig
Jag vill inte tänka över dethär med
Du kan få komma hit, jag kan vänta på dig här
Vi kan säga att det är överspelat och livet börjar om igen
Du kan lita på mig
Jag kontrollerar migsjälv, jag kan

Som solen bakom kyrktornen och leendet
som sprider sig genom min hud
Galenskaper bakom tinningarna, och
samma reaktion som varje morgon, förvåning
För jag förväntar mig inte längre, ens en mjukare hand
ens ett livstecken
Men jag önskar att jag fick stanna i tre olika sekunder
Den abstrakta enorma glädjen i skönheter
Rädslan i den hand som vidrör mig
Och den absoluta ångesten som river mig i bitar

Så att min ångest ska smaka något
så att den inte känns meningslös
som att den inte leder någonvart
det blir enklare så, så jag kan trycka ner migsjälv

Livsfarligheter mot min hals
igenom mörkret, ovetandes
sitter kvar som sötma i min hals
jag skulle hellre veta något annat, något lugnare
men vi upprepar oss som garnnystan, kan du känna av det?
jag ser genombrytningen av solen från min morgon
och livet förenklas minimalt

Hur kan du smeka mina händer när jag flyr?
Jag må vara din enda trygghet, men genombrutet är ditt hjärta
sammanpressat
vi drar oss ner
jag sjunger från trappavsatsen, solen bleknar
du kan få vara min styrka
kan få bli ett skratt bakom mina ögon om
du upphör att vara smärtan i min ihålighet
om jag visste att jag kunde utvecklas till ett
enda litet leende i dina händer

Tre små dagar som en normal person
(och åns inställsamma grumlighet
jag ska stänga in mig i dethär
dethär leendet)
Jag försöker leka hel människa med fler dimensioner
Jag kan inte hjälpa det

och om du genomlyser mig blir jag som sommar
varm och ljus och fri, men opålitlig

Jag vill mest sitta ner i din ensamhet
och vaka över dina monster,
dina hjärnspöken ska få leka med mina.
För jag vet att du har monster, det har alla
De bor under kudden när jag vi sover
längst ner i magen när jag precis ska somna
De väller ur mig som galla när jag mest av allt vill gråta
Och jag vet att du känner dina skuggor
Men kanske att vi möjligen kan byta en stund?
Jag får dina, du får mina?
Jag skulle vagga deras förvridna ansikten till söms
jag skulle blåsa dem i ögonen, stilla.
Stryka dem över deras vidriga monsterhuvuden
och se dem komma till ro
Du kanske skulle jaga mina monster,
tills de föll utmattade av ansträngningen, och svettiga,
vilse i en skog någonstans
Eller så skulle du krossa varje ben i deras kroppar
Oavsett, omväxling, förändring, vore trevligt
Att lyssna till dina monsters arga, hungriga, rytande på morgonen
när de är utvilade och starka,
redo för en helt ny dag

(Det känns som att mina monster blir svagare för varje natt
Jag försöker ge dem näring, men det är som att jag förgiftar dem
Stackars små varelser)

Jag har bara mjuka toner runt mitt mjuka hjärta
som ruttnar stilla
Jag önskar att människor inte var så flyktiga
och min vilja inför människor inte så flyktig
Och att stanken inte var outhärdlig
Att blickar inte kunde skrika, inte var så svarta
(Jag önskar blickar var svartare, att de skrek)

Jag vill åt alla vindlande vägar
In på alla slingrande stigar i stigande skogar
Och jag vill alla fasta berg
Omöjliga, outgrundliga hav som slår sig mot dem
Och alla horisonter vill jag
(Jag vill spara alla ljud längst in i hjärtat och
behålla torkat gräs tills när jag behöver det bättre)
Jag vill åt all ljusreflektion i alla gator,
in i alla toner mellan känslor
Och doften av regn
Alla förunderligheter och självklarheter
och linda in mig i svalka, strävhet och ljung

Och så vill jag släppa ut all tjära
som ersatt blodet i min kropp
och gör det svårt att röra mig
Omöjligt att förflytta syre
Jag klarar mig utan livsuppehåll
Men inte utan årets första, trevande, novembersnö
som dekoration eller glasyr på marken
Som att den visste vad jag längtar att få se

Jag vet inte om det är att du inte låter som ett fämmande liv längre
Eller om det är att jag bara inte vill ha det
Men jag vänder det främmande livet ryggen
Jag har alldrig känt mig så ensam som vid tröskeln
Bland nollställda ansikten blir jag en i tomheten
Konstellationer luckras upp och blir värdelösa (världelösa)

Jag famlar utmed välkända väggar, skriker per automatik
Det spelar ingen roll mer, ens för mig
Jag slipper ha ett hjärta
Och du slipper ha något liv att erbjuda

Jag kommer se till att det inte händer
Jag redan vet det, jag tänker inte offra något
Inget överlämnande av min person igen
Inget förnekande av mitt syfte
För jag skulle bli liten och bitter och orkeslös

För det här är mitt människovärde

som tyngden kommer smygandes över mig
vill jag ligga så du kan se
mina bäddsår, alla döda hudceller
all matthet i blicken, allt ointresse
som tiden kommer dragandes mig iväg
jag ska springa så att jag faller
så jag rasar mot iskall mark
så du slipper omaket att gräva ner mig
som livet undgår att överumpla som förnerdring och allmänna skrik
jag ska slita upp magen och blöda när du inte ser
kan du fånga mig nu? kan du ta mig?
som evighetens upphörande
ska vi krossa speglar den dag jag orkar
resa mig ur min kropp
den dag jag orkar resa mig upp ur min kropp