kreativ röra

Världen sipprar in genom mitt fönser
Jag är utom mitt förstånd och allt är försent igen
Jag genomförtvivlar som av gammal vana
Jag skriker nonsensord i överljudstoner
och dunkar huvudet mellan vägg och verklighet
 

Som fallna änglar gråter bräkandes i fårhagar
Instängda av gud på obestämd tid
Utdelar hans hantlangare livstidsstraff
Alla människor är bödlar i svarta huvor
Vi bär dem runt våra själar
Som att ingen ska se och känna igen
Alla människor är dödens budskap
Som famlar efter repet som ska leda oss hem
Jag genomskådar intet, inga vattenytor, ingen luft
Det svartnar runt min själ när korna fryser
Om blickar kunde flyga med fåglarna
men vi bär galler med oss var vi går
Var morgon knyter vi stenar runt fötterna
Alla människor är bödlar i svarta huvor runt själen

Jag saknar vind och regn mot min hud
Saknar träd och fallna löv och mossa
Jord och grenar, stenar, döda djur
Jag saknar den abstrakta sorgen,
den som innefattar hela världen
inte bara mig
Jag saknar storm och åska
Svartnande himlar, farliga ljud
Jag saknar den konkreta rädslan,
den absolut akuta skräcken
Inte den domnande fasan för livets normaliteter
som långsamt övertäcker min hud
Jag saknar solljus, illblå himmel ovanför
doften av torra mjuka tallbarr och hetta
Ljumma brisar och gräs mot mina armar
Jag saknar lyckan,
den oöverstigliga, oförtjänta, överfallande lyckan.
Som sprider sig inom mig och långsamt
sipprar ut genom min mun och mina ögon
Som bubblar i magen och inte stillnar
Inte ett hysteriskt skratt,
som skyler över gråten jag snart börjar känna
Och jag saknar värmen,
mjukheten av människor jag inte riktigt vågar

Jag saknar jorden under mina fötter

I genomlysningen ser jag min hjärna på en vägg
Omgiven av vitt neonljus
Jag ser vad den har, vad den tänker
För enkelhetens skull är den svart, mot vitt
Och jag vill långsamt riva sönder den
Dra ut och släta till alla veck
Skära den i småbitar, analysera minsta bubbla
Sätta tillbaks den, ursköljd, som ny
Rensad från alla onda tankar
Släppt alla koncept om vem jag är
För jag vill börja om från början

Världen behöver vändas
Jag önskar jordklotet flög
Att mina tankebanor inte var så stela
Det mörknar på riktigt
Hur ska solen lysa över mig?
Jag tappar fotfästet för tusende gången

Varför gjorde du så?
Varför var du tvungen att försvinna?

Och jag hittar vilsegången, världsaltet
Genom mörkernatten, genom regnjuset
Jag genomskådar glasfigurer
Och inser vad jag vill
Överumplan. fallenhet(jag vill bara andas i din nacke)
Våga hålla fast någon gång
Vandra nätterna igenom, mot en säker himmel
Som världen sluter sig närmre
som jag backar från den
fallandes baklänges, ska jag ligga på marken, domnandes
För jag vågar inte springa
in i skogen, ner i buskarna, upp mot himlen
Jag vill bara jaga
Jag fruktar inte döden, jag vågar inte leva
Så jag förtynar mina muskler
Jag vill bara orka vara ensam
Jag vill bara känna händer runt mitt hjärta, värma upp det
Jag vill bara försäkran och kärlek
Men jag gråter av rädsla i natten
Sörjer möjligheterna innan de försvunnit helt.

Jag väntar på tårarna, men de kommer inte
Jag minns inte om det är bra eller dåligt
Jag behöver uttömmelsen
Jag behöver jorden mot min kind
Nu finns ingen tid att sova i gräset
Livet vaggar sig mellan sina fingrar
Drivkrafter smulas som farligheter
Och jag vill spola bort migsjälv,
som vanligt

När ska du komma och gräva upp min mage?
Riva ut mina tankegångar på mattan?
Jag behöver det
Och jag behöver överumpling
Vem ska långsamt dra ut hårstrå för hårstrå?
Jag orkar inte självplågas, plåga mig du

Mitt hjärta blir till ett tjutande blåljus
och det finns inga fingrar mot min kind
Det är den andra natten jag gråter
I ren förtvivlan

Jag ska dingla från stupet, ett lillfinger från fallet
Och världen ska svindla under mig
Och jag ska veta att min enda länk,
och mitt enda hinder från att vara i svindeln är det fingret
Jag ska balansera all makt i detta finger
Det ska få bli ödesväljande
Jag ska snegla upp mot klippkanten
Där allt som är tryggt och invant
och genomtänkt och kvävande är
Och jag ska kunna mig uppåt
Försöka få fäste
Sedan ska jag släppa
Jag ska
Falla
Jag ska existera i fallet, i världen
genom svindeln
Kortvarigt men fulländat
Och jag ska andas mig genom luften
Det ska inte finnas några förväntningar
Döden ska komma plötsligt, utan skillnad
och jag ska hela tiden veta
att det blir inte mer än såhär
Jag är på maximum
det ska inte finnas mellanting på levande eller död

Jag inser inte längre vad jag vill
Det sitter bara som ett gnagande bakom hjärtat
Som ett mörker i magen växer besvikelserna sig större, mäktigare
För att snart innefatta hela mig

Men det är inte sant

Beroendet bleknar som färger på mina armar
Skratta eller gråta åt det?
Men förmåga upphör
Giftet som rörde upp kropps innersta
Fysiska reaktioner faller i dvala,
som sommarens djur ska med hösten
Och jag ska glömma känslan
Mening som trillar som pärlor mot min mage

Skrämslan av förlusten som plötsligt blir möjlig

Jag  vill berätta att jag lever,
men det är fan nätt och jämt
Jag vill bekräfta mitt ansiktes skiftningar
men vänder bort blicken vid anskrämligheten
Jag tror inte längre på tiden,
den är för begränsande
Och jag, är för nedsliten

och hösten lägger sig som ett litet täcke runt hjärtat
det mattas fortfarande inför sorgen
men jag känner inte längre för att gå sönder vid minsta beröring
jag vill svepa in mig i denhär kylslagenheten
men alltjämt solen, solen

Augustikyla,
och jag vill inte gråta längre

Jag vill dansa

Det känns som att jag långsamt sliter ner migsjälv.
Genom fönsterrutor
Som glimtar av felaktigheter
Som undvikelse av sorg