kreativ röra

vinden river genom min förvåning
uppenbarar min oförbereddhet
som om jag inte varit med om andra vårar
som om jag inte visste att bakslaget är här
stirrar ner på oss med sin vita himmel
och ingenting blir varmt
allt blir återfruset
trots vårdagjämning vägrar sol lysa
och allt jag vill är lite genomströmning
ge mig blod igen

Även när det inte finns någonting att säga i mig
Vill jag säga det, vill jag skrika det, vill jag lukta det och smaka det och fly det
Vill jag andas ord
Vill jag hoppa dem och deras mening i hjärtat
vill jag lägga mina älsklingar under huden
som en filt, ett skyddande lager
som blåmesar på körsbärsgrenar vinterdagar
Även när ingenting syns vill jag visa det
Vill jag fläka upp min hud längs hjärtat
Så att ni får se mina inälvor
Allting som lever i mig vill jag exponera
Det finns ingen mening med mig om jag inte är naken
Och jag vill vända ut och in på min hjärna
För att du ska få se mina tankar växa
Jag måste, för att leva

absurt hur tiden kan stå stilla
dethär är mer än feberyrsel
ingenting rör sig
minimala knoppar blir till liv
genom stammarna
det är så underbart att se mig läka
i förra årets asplöv och smältvattenspölar
finns det fortfarande kvar på min hud
odistraherat
hur kan det finnas sorg

snälla släng ingenting i mig,
jag är så full av sprucket glas och ruttnande rester
skär inga fler hål i mig, jag läcker ut
det gör för ont, jag går för sönder
det får plats alldeles för mycket här om du pressar
jag väller ut och allting kletigt får du på dig
jag kan inte bara stå här,
handfallen medans du tvättar dig ren från mig
så snälla, släng inte mer i mig

Ingenting här är viktigt, jag vill inte vara rädd
Jag vill inte känna mig fel och jag vill inte vara ivägen
Det är inte ens verkligt, det är inte ens värt
Jag kan inte ens synas i mörkret
Jag kan inte ens kyssas, inte ens leka verkighet
Inte ens låtsas kärlek , jag kan inte ens le
Det finns ingenting jag kan säga mer
Livet, som det ser ut just nu
I min säng under täcket
Gör ont i magen, jag vill inte ens vara här
Eller någon annan stans, eller någon annan
Jag vill bara känna annorlunda
Full av luft och värme och energi,
Med personlighet och sol
Men allting försvann in i magen på mig
Jag kan inte ens tejpa fast en perfekt yta
All galenskap lyser igenom
Som det ger mig personlighet och dragningskraft
Galenskap är vad som får mig att skratta
En glimt i ögonen
Men det tynger mig som småsten
Och det grusar mina ögon så jag gråter
Och jag klamrar mig fast i tapeterna
Men jag överlever inte själv, inte hela tiden
Ge mig ett litet grässtrå att knyta mig fast vid
Snälla

Hur är det med muren?
Är den återuppbyggd och förstärkt?
Jag kan inte forma någon bild.
Jag har inte längre någon relation till muren.
Den definierar mig inte, den är kanske grå av betong
Ingenting syns igenom
Jag hyser inga illusioner, inga förhoppningar
Jag känner ingen sorg
Det är bara jag och min klockas tickande
Mitt hjärtas uppgivna slag
Jag känner hur blodet droppar ur mig
Jag hör galningars ångestvrål
Men jag tänker inte
Jag känner metall mot mina tänder och spänningen i min käke
Gnagande hunger i magen och slitningar i min kropp
Det är bara jag och min kropp och min skugga
Ingen eftertänksamhet
Jag orkar inte resa mig och justera
Jag orkar inte sluta skriva och somna
(Min fläskläpp, mina anklar min mage
allt känns främmande och konstigt
obehagligt och utomkroppsligt)
Jag vet inte vad jag skriver längre
Ingenting är tillräckligt
Jag vill kunna andas
Inne i min mage är en man som skruvar fast något mot väggen

Vårjacka och vårvattenpölar
vårvindar
och jag ser himmel mellan molnen
decembers felaktiga blomknoppar
kanske kan världen vridas hem
och jag kan minnas
att det inte var så länge sedan
förra året

--------
Nu finns det ingen plats jag hellre vill vara
I mörkret och vintrarnas land
I människors stad
I genomdrivande överskuggande
För vattnet befrias från is
Och luften befrias från stormar
När vi befrias från vinter

------

Återigen isbitar i mitt saftglas som är årstaviken