kreativ röra

du borde inte speglas i mina ögon
och särskillt inte när jag ler
jag borde kommit längre
men det gör du, du finns där i all min
lycklighet, evighet
glittret längst ner i pölen
som gör det värt att leta
skatten under jordlager
genomskinligheten i glas
bara för att minnas en stund
bara för att känna ljuset
jag är felaktigheter ändå,
i tystnader och jämlikheter

rycket i kroppen när livet startar
hungriga armar längs mina ben
du kan dra mig till månen, det gör inget
jag vill bara veta att allt är som förut
små små små vita buskar
och pudrade hjärtnan i en rad
genomrinner mina blodådror
ansiktesmässigt gör du mig lycklig
rycket i kroppen när livet startar
vilande känslor i bakhuvet

Dethär är mitt sätt att återfödas
kan du inte se det?
mitt enda sätt att springa
allt som håller mina hudceller samman
jag skulle rasa om det inte var för
och är allt jag har
stockar sig i halsen
klumpar till sig
genomströmning
jag kan bara andas genom halsen
(genom fingertopparna)

inte stå för nära faran i mitt hjärtslag
och jag kan inte röra mig
för varje ord blir som en svartblå klump
ingenting är värre
jag samlar allt i ett enda slag
varenda tanke vibrerar
och sedan faller vi bakåt
(jag vill inte, men du insisterar på att falla)
och ditt blod är inte rödare än någon annans
(men du sitter kvar under mina naglar
i hjärtats håligheter gnager du dig fast
och om jag blundar är ditt ansikte där
frågandes allt det jag vill glömma)
och det är därför jag vill in under sängen
och andas eftertanke kan jag göra i ett annat liv
en annan kropp

det kanske finns alternativa lösningar
och vackrare illusioner, större hägringar
mindre mirakel
jag vill uppslukas i bördig jordmån
och inte förundras över det människor gjort
men känna leran mot min hud och överlevandes
om tiders stillastående
skratta, för att skrämma bort armar
och känna syresättningen
ansiktet verkar stå still
med tomheten bakom ögonlocken
och bara tystnader mellan mänskligheter
det är redan mörkt
och meddelar mitt försvinnande
drar en linje runt min hals

mental islossning (och blöta fötter)
det är bara självförträngelse ändå
minsta insikt är bara distraktion
och jag har ingen smärta att förtränga längre
så förebyggande syfte verkar onödigt
jag vill bara falna in i trötthet
och kanske dala

att stå i ord och bara andas
som värme eller ensamhet
är du för långt borta
eller är det bara jag som andas för strakt
kan tiden rinna ut
eller är vi bara för gamla för att se

jorden går i fyra delar, ser du det?
kan du känna hur det trycker
och var ska du falla sedan?
var ska vi springa när innanmätet
väller ut i rymden?
och stelnar
ska vi bygga nya jordar eller bara längta hem?
(för jag vill bygga nya jordar, jag vill skapa en ny himmel)

livet verkar farligare
jag är effektivare
river sönder mig själv mycket snabbare nu
jag har för mycket av migsjälv i huvudet
jag minns inte ens vad jag vill (kommer inte ihåg)
och min mage är och jag är någon annan
begränsningen

som om jorden kom närmre i mig
vill jag finnas och skratta i solvärme
och samla små berg av änglar i rad
och vaddera ditt ensamma hår
men jag vet att jag behöver mer och mer hela tiden
(höj dosen)
(jag kan sluta när jag vill)

om mitt ansikte drunknar genom regnet
borde vi inte resa oss upp igen?
bordet välte. (jordskorpan rämnade
jag ligger i lavan och bränns till döds)

Det slår i mig som segel
mörkeransikten, andedräkt mot ögonlocken
svett och trassel, ansikte i mörkret under kudden
bortförklarat, överskattat
saknar tanklöshet och fashination, och tinningar
Jag har förlorat måsögon

Men om vi springer i ensamheten kanske vi faller
Och om vi lämnar varandra ensama kanske vi springer
Och om vi kanske faller kanske vi gör hål på oss
Och går det hål på oss kanske vi blöder rödare blod
Och om vårt blod är rödare kanske vi kan måla vackrare människor i det rykande
Så vi kanske borde lämna varandra ensamare

och du såg ner i jorden
och bestämde dig och jag ville inte bryta mönstret, inte tysta skriket
inte släppa friheten så jag såg åt ett annat håll och väntade på slaget
medan jag drog ut mina manier ur magen och knöt dem till ett halsband
och hängde det runt din hals och
kysste dig inte farväl i skymningen

genomskinligheten är mer påträngande idag,
vidare längs med kanterna (liksom)
stelareiminryggradhållerminnackerakare och
du får inte riktigt tag om dina minnen
de glider ifrån dig som jag skulle glida om jag någonsin kom nära
och alla tyngder om dina ben gör det tungt att andas frihet
jag kan bara leka mina patetiska försök till naivitet och enkelhet,
alla skratt jag har ger jag åt dig
men du famlar efter mina armar, efter mina handleder
som du vill trycka ner i marken
som ett monument över olycka och husfrid
som ett sista försök att hålla mig inne, kvar i ditt hjärtas förhoppningsarkiv
men jag gissar att du redan vet vad du inte vill ha av mig
och att jag ändå inte har det löstagbart för
jag vred fast mitt hjärta i bröstet för länge, länge sedan
och det sitter som ett skruvstäd
precis över minnesförlusten och syrebristen
som får mina ben att sakta blåna
och jag låter dig inte bryta upp det för jag vet inte vem
jag ens skulle vara utan

och allt jag är ligger i drivor över marken
och jag kan inte måla över mer

Jag saknar
dig, vindens tryck mot kinden
dig, vattnets ljumhet över benen
dig, gräsets mjukthet mot min fot
dig, solskensdoft mot huden
Jag saknar, saknar
dig, känsla av självständighet
dig, fullkomlig frihet i nerförsbacke
dig, dödsföraktet i ögonvrån
dig, mina knän blodiga av fallet
Jag saknar, saknar, saknar
dig, egenheten i mitt hjärta
dig, slumrande ljusblå dag
dig, dödade timmar på klippor
dig, fullkomligheten i havet
och jag saknar, saknar, saknar, saknar
dig

Var gjorde jag av det som hoppades i varje sekund? i varje människa?
och jag trodde att jag kunde gå tillbaks
Jag har inget behov av tomhet i andra
Det är ju uppfyllelse jag söker, inte urgröpning
Det är inte så att jag lämnar en bit av mig i människorna
Det är inte så jag blir mindre,
det skulle bara sprida ut mig, ge mig fler ögon och klarare blod
Det är det att jag stänger av en bit huvudet
för varje gång blir jag meningslösare, likgilltigare, känslokallare

nej, det är vad ditt ansikte säger

årets sista snö
och jag vill också dala stilla
överumplas av marken
bli en del av något större
reflektera ljuset
rasa
jag vill också försköna
bli vacker själv på grund av det
jag vill också täcka över marken
och sjunga sånger ingen kan förstå
men jag vet att all min längtan
är i allt och kommer inte rubbas

Jag väntar på att stjärnorna ska komma fram
och på att himlen ska falla

Jag önskar att jag inte behövde så mycket plats
så mycket ensamhet och tystnad
men jag behöver samla den runt mina armar
och genomlysas av mitt egna sken
jag behöver inte täppas igen eller vanemässigt
dränkas i ansikten
Jag vill inte falla mot människor
utan ner i viljelösa klyftor av ekande skrik från längesedan döda smådjur
Jag vill somna i min egna doft och förtäras
av en tillfällighet till något tillfälligt

jag vill vakna i min egen kroppsvärme
och andas snö från fönsterblecket, det blir alltid så
låter den dränkas i min egen jävlighet

och jag har sett dig genomskinlig
jag har sett dig oförstående, lysande
handfallen i mina tankegångar
i mitt stora hav av tankar är du utblåst
och jag kan inte bortse från min okänsla

det finns inte tid och plats i mig, för kärlek
mitt ansikte skuggas av det
en hårdnad i min mage väser fram det
och jag skrattar för att skyla över kylnaden
jag har vetat det länge nu

men jag är ju egentligen inte rädd
jag har egentligen aldrig darrat
inte ryggat tillbaks i ansiktet
det har bara varit oantagna utmaningar
försök att sätta migsjälv på plats

(och jag fylls av något slags vilja, drivkraft
som att jag har ögon, eller en hjärna
eller ett ansikte att skala av)

jag letar inte kärlek, men tysta steg på ensliga vägar
att vandra utan hand i min
andas iskyla, rensning, hållbart
det kanske finns förstående ögon någonstans
att få slippa känna ömhet
och kärlek för mänskligheten
jag behöver inte mer
handledning
kanske att muren vuxit in i mig?
blivit till ett skal runt mitt hjärta, en stillhet
något som kyler blodet och raderar personligheten i min röst?

och i mina stillare ord finner jag den
den lugnare sorgen, vilande ensamhet
över att det inte kommer finnas, inte ljusna
vägar som inte leder mig bort eller hem cirklar som händer över mig
jag söker inte skillnad
skratt i halvdager är inte ögonkontakt
och det blir inga sår jag är av plast

dina ögon blir stumma fängelser för mina händer
och vrider ur mina ögons stilla trummande
minsta ljud suger sig fast i min mage
(ambulanserna, ambulanserna)
töm mig på allt blod jag har
jag lyckas ändå alldrig rymma
allt jag samlar på mig till att stråla ut blir sommargräs och solmassaker

tappa mig med huvet före i en brunn är du snäll
jag behöver känna lungorna fyllas med vatten 
behöver se hur ljuset försvinner och alldrig återkommer
och känna iskylan sluta sig rint mig så mina kroppsdelar slutar fungera
för jag har en fixering
en tankegång
en stillhet som inte vill tystas
så är det och vi hamnar på översta tonen hur vi än skriker

och jag ser ingen poäng med att vara hel och ren
mina ögon letar inte efter något att se
och översiggivet ska jag skrika mot horisonten
en ny hand, ge mig nytt ögonglimmer

och frihet ger du mig inte mycket för
ihopsamling av hjärtat och främmande ljud
det sjunger i huvet och jag tappar medvetanden
det faller ur mig och jag faller ur karaktären
ögon kan bara ljusna såpass
som pupillerna drar ihop sig