kreativ röra

Den första rösten, ditt tonfall är vardagligt
Så länge jag håller mig ur ljuset
En annan röst vill bara ha det tyst omkring sig
Viskar bara, tränar avslappning och elliminerar störningsmoment
Som människor
Min tredje röst har inga hämningar
Varje sekund jag frigör mig från frigörelsen
stiger jag närmare dig
Du talar ständigt om din stora hunger
Du övertalar mig till mer än jag vill gå med på
För du är så ensam, och det är så tyst
En fjärde röst vill bara sjunga
Ibland är det dig jag är räddast för

Jag tänker inte erkänna något alls
Bara sommardagar
Stillhet och trafrikbrus
Jag kan också känna havet resa sig mot klipporna
Sjögräs drar i mina fötter, vassa snäckor skär små hål i min hud
Även jag ser solen slockna,
varma stenar bränner mina fotsulor och livsfarliga fiskar
vaktar mina steg mot bråddjupet
Vi överlever, vi överlever alltid
Lite fattigare varje lugn minut

Det känns inte som en mörk skog
det finns inga ljusa gläntor
Inte som ett hav under vattenytan
om jag öppnar ögonen ser jag ingenting
Det känns inte som att springa ett maraton
jag blir inte anfådd, rör mig inte
Det är inte som en lång, kall natt
jag ser inga stjärnor
Det är ingenting att ta sig igenom
Det är bara jag kvar

Jag är ändå inte vacker
ingen människa är
Vi bär alla på döda foster av hjärtan
som svartnat och levrat blod
i förtorkade ådror och syret tar sig inte allra längst in
Och ohjälpligheten slår oss lika förlamande
Vi dansar alla i skräck att förstelna
Håller oss fast vid grässtrån vi kallar drömmar
vi ruttnar alla, och faller
som gamla kvinnor på isfläckar och smärtan är
omöjlig att bära för oss alla
Vi skriker alla till sista outtömligheten
Jag är inte annorlunda
Allas våra magar är fulla av sot och skräck
Vi låter alla som barn i gråten

Hudlös och aningsfri
som att livet vore nytt och förskräckligt
det finns inget kvar att utvinna
jag vill bara sova sönder min kropp
stenar mig till döds
varför måste jag begrava migsjälv levande?
(jagkanintedethärdetbliraldrignågotjagbliraldrignågonjagkanintedetgårintejagräckerintetill)
JAG VILL BARA GÖMMA MIG UNDER SÄNGEN OCH ÄTA DAMM

Just nu har jag mest ett slag i huvudet som ekar
fallfärdiga planer om destruktiva lögner
om jag håller andan kanske du älskar mig
om jag faller samman kanske jag får tid
att syresätta blodet som rinner ur din kropp
Jag kanske överlever om du sliter sönder mina trumhinnor

du river mitt ansikte i bitar
jag klistrar inte ihop dem igen
vi är ändå alltid felaktiga
och rädsla är genomkomligt
gravitationen räcker inte till
jag faller inte
går inte sönder
och jag saknar våra vanor
rutinmässiga skrik
jag saknar dig i närheten
du är meningen att vara här

trassel
som mina andetag som fastnar under kudden
vi faller igenom när jag inte får plats
och stumma minnen ger mig hål i magen
ingen rör vid mina innersta fel
jag minns inte längre, påminn mig snälla
övervinn bara sanningar
livet kommer ikapp mig, det stelnar i ansiktet
jag kan bara jaga samma livsfarligheter som alltid

och plötsligt försvinner världen ur mitt synfält
allting drunknar i ett ljusgrått brus
samhällen blir obeskrivbara när du andas genom mig
stanken ogenomtränglig,

fågelskrik och svarta himlar
vem andas höstlöv?
vem skalar livsångest av frukt?
och allt som lämnar efter mig är diffusion
och saknad som tankebanor i rymden

Finns det framtidshopp om reparerbara strukturer?
Och nya fallvinklar, utbrott?
Hörde jag dig skrika ohörbart genom glaset
eller var det bara ljudisoleringen som föll?

Jag ville känna livet genom hjärtat igen
Anta att jag ändrar villkor
-Förflyttning utan ansträngning
Det finns möjligen fotspår kvar

världar blixtrar mellan
i mina fingertoppar
bakom gömda ansikten
inte en skugga av tvivel

du ser mig inte ens

jag känner det som hemligheter bakom mina öron
och skär sönder mitt djupseende
som tillfälligheter
som främlingskap
egentligen håller jag väl bara fönstrena öppna
känn igen mig på själen
kan du inte berätta för mig hur mina ögon ser ut när det blåser?

det värsta som kan hända är att vi brinner upp
det värsta som kan hända är att jag fryser inne
att jag fastnar fiskögd i ett isblock
att jag tappar bort den lilla självklarhet jag samlat på mig
för jag stöter bort världen
den fastnar inte i min kropp
det är inte så enkelt
Jag lovar att jag tappar fotfästet

utvecklar fantasiflugor
de har små, små vingar de med

det genomstrålar mig
och jag är ovan vid känslan
du anar inte

med hesaste röster
ska ändå inte tro mig
överleva livet
ut
och fånga den
samla den i glasburkar och visa dig
spara i mitt hår och mina kläder
din genomskinlighet ska inte hindra att
och, när du öppnar
stanna inne sekund
en sista gång under mina fingernaglar
genomtränga ljudvallen

Jag kan simulera adrenalin
eufori ett minne i mitt hjärta
som frihet
klara himlar, oändliga horisonter
solljus, snett infallande
som ögonglitter nedanför
om du släpper mina fingrar
om du kunde andas ut
men allt dalar långsamt som höstlöv
ingen fara
inget syre

det kan inte bli dödligare än såhär
större risker finns inte
släng mig i marken
jag kan bara falla samman
världen rasar oavsett
du blundar ihjäl mig

Någonting, det är en tomhet i mig
Jag vill inte ha den
Men jag har svårt att separera ångest från glädje
Båda fyller mig till någon slags bristningsgräns
Ut i mitt innersta hörn
Jag tar mig ut ur det mesta
Jag lyssnar ändå bara halvhjärtat

Du kan ändå inte släppa taget

Jag vill inte dethär
Vakna i en ny fosterställning
Mer tvångsmässigt än ångestframkallat
Förnekelse är mitt bästa försvar

Du kan släppa mina händer nu

Stillastående bäckar, jag vill också frysa in
Konservera livet lite till
Du vet att jag bleknar av inväntan
Syrefattig
Oerhördheten i verkligheten blir överväldigande
Jag kan inte stänga av dethär
Jag ska ändå inte hålla länge till

Jag vill avlägsna mina inälvor
Och min puls vibrerar i handen
Jag har skräck i halsgropen
Men det väller ur mig
Ge mig tre sekunders anledning

Får jag implodera över dig?
Jag känner mina andetag så tydligt
Mina inälvor drar ihop sig

Ut ur ensamheten
De vill ut ur dig

Jag vill ner på marken
ner på definitiva nivåer
garantier om att jag inte sjunker längre
Jag kan gräva mig djupare men livet verkar följa efter hur jag än gömmer mig
om nu det är det som är livet

(Minne)
Håll i mig hårt vi rämnar
Allt jag söker är förståelse
Saknar sommar, solvärme
Ihoptrasslade lakan, bara du
Möjligen lär jag mig uppskatta dig senare
Men just nu är det många före
Jag vill också slita av mig huden
Saknar besattheter, saknar ord

Allt jag ser är illussioner i ögonvrån
försöker söka efter tystljuden
suckarna i träet, suset i väggarna
knaster från gatan, avlägsna människor
Men hör bara mina egna andetag
Inbillade steg
Letar reflektioner i världarna
mellan glasrutor kan ingenting rämna
Jag lyssnar efter dofter från ett nära förflutet
Själva luften tynger ned mig

Mina armar separerar från kroppen
Och mina tankar dör en stilla, plågsam död
Regnet fortsätter utan mig
Överfallelse verkar ineffektivt
och jag kan inte skrämma ihjäl mig
Fungerar inte längre
Jag känner hur mina ben försöker rymma
Snart är jag bara mun och ögon
Jag känner bara tystnad i mina blodådror
Kyla mot huden när mina fingrar blånar
Inga fantomsmärtor i hjärtat idag
Jag försöker läka över alla sår,
för att spara dem i mig

Tystar inte ned min vrede
Den faller som blod genom luften
Men du kan inte se det
Tittar åt ett annat håll medan jag ritar mönster i vattnet
Och när jag sliter upp min hud
Behöver du inte lyssna
Jag går bara förbi dig ändå

Varför skulle jag sova?
Jag längtar efter livet
Har hört att det finns där ute, någonstans
Men jag letar efter dess pulserande i mitt hjärta

Fall mig samman
Jag vill rädsla precis vid ytan
Alla meningslösheter
Som att jorden inte imploderar bakom mina ögonlock
Lite snedvriden

om du såg världen avspeglas i mina ögon
såg digsjälv från insidan av min mage
hörde ljud studsa från väggarna
mörkret var en annan typ av tal
som underskattande

Vem är du såhär sent på natten?
Ska du gräva upp mig?
Ser så oanfrätt ut
som att din själ inte ruttnat
min ligger nedgrävd brevid mig
spricker med min hud när frosten kommer

Vill mer än gatlyktor och tegelväggar
än miserabla människor
Ut ur lådan jag kallar universum
Jag vill vandra min insidas gränder
(och din insidas gränder)