kreativ röra

Det är ett sånt massivt besvär
att göra mig av med den konstanta tomheten
skjuta upp den, tysta den, trycka ner den
Jag har inte längre någon som automatiskt gör det åt mig
med sin närvaro
För att tysta min personlighet
(som han var allergisk mot)
Tomheten sprider ut sig
Den tar aldrig slut
Men jag tar slut i tomhetens gråa moln
Jag tar slut i tomhetens tystnad
och jag försvinner i allt jag gör för att fördriva den
(Jag försvann i honom)
Jag försvinner in i datorn
Och jag blir ett tomt skal utan känslor, utan tankar
Bara tomhet och fördrivelse
För att slippa leva
För det är farligt att leva, man kan dö

Du virade in mitt hjärta i bubbelplast
Det var kanske inte det jag behövde
Men det är så du mår bra och allt du kunde erbjuda
Du virade in mitt hjärta i bubbelplast
Jag litade på dig, på att det skulle hindra mig från att gå sönder
Det gjorde ont ibland, när bubblorna sprack, en i sänder
Tillslut blev allt luddigt och svårt att genomskåda
Men jag ska befria mig från alla skyddande mekanismer
Jag vill inte leva inlindad i plast

jag kan inte separera från denhär känslan
någon har syresatt mitt blod
jag ska återta glimten i mina ögon
jag ska återta mitt skratt
dethär ska göra mig vacker
det finns en rörelse här
ska vi springa ut i natten?

Det här går inte bra
Jag tänker inte visa det mer
Jag ångrar varenda insikt
Förvirrelse
Men ingen får röra mig
Jag har inte tid att fastna
Men jag skulle önska att jag såg kärlek som ett alternativ

människor målar komplicerade mönster mellan sig
inte bara ändelser gör ont
livsval färgar av sig permanent på hjärtan
du kan gå sönder av lugn och ro
du kan gå i bitar av trygghet
och riva sönder dig själv innifrån
av att jag älskar dig
jag kan inte bära allting
jag kan inte välja rätt
det finns ingen återvändo någonsin
till slut gör sig all saknad påmind
en dag rasar taket in av solsken
och regn blir lättantändligt
hur ska jag hantera denhär känslan
av rätt och fel och ändå

Ge mig ett nummer att hålla mig fast vid
ge mig dina andetag, jag lovar att jag ska vakta dem
Jag ska vakta dem vareviga dag
Ge mig dina solfjädrar, vi ska dansa i regnet
ge mig alla dina tankar, jag ska spara dem i min blommiga låda
häll upp ditt blod i mina prickiga vinglas
Jag ska se det dunsta sakta
Fylla rummet med sin sötaktiga doft av död
Jag ska spegla dig, jag blir dina skuggor mellan raderna
Blir den som alltid skrämmer dig
Och sen tar livet slut
Jag ska inte säga att jag aldrig älskat
men aldrig vetat innebörden

syntetisk självkontroll
sparka igång ett krig

Livskvalitet
Vi går längs ån
vi sjunger gemensamma minnen
i privata känsloupplevelser
vi är de enda som existerar här
de enda som räknas
vatten och människor flyter förbi oss
vi rör oss bortåt, motåt, iväg
en glittrande småstad i skymningen
och vi vet båda två att det inte räcker
att vi inte räcker
ändå är den, och oss, just nu
allt vi behöver, relevans
Ingen sjunger som vi gör