kreativ röra

Februari smälter under mig
och plötsligt återfår världen sina ljud
Jag återfår ett skratt nere i magen
Himlen är kanske inte blåare
men vägarna är framkomliga
Mindre rädsla för att halka och gå sönder
Snart lutar sig världen mot en ny imperfektion
och jag ska upptäcka nya vägar, återupptäcka
mitt ansikte, min ångest och min lycka

Livet är fördrivet ur dessa tapeter
(Här finns ingenting att måla)
Väggarna viskar inte på nätterna
Mattan är inget hav, den ligger stilla
värmefläkten startar ingen orkan idag
(Ingenting att önska och misslyckas med)
Ingen gräver hål i mina speglar för att komma ut från andra sidan
Det brinner inte här
och inga klockor vänder sig och går åt andra hållet
Det finns inga gömda melodier
(Ingenting att tänka sönder)
soffan står snällt och galloperar inte iväg på sina fyra ben
Min säng är ingen tidsmaskin
(Det finns inget blod kvar i mig)
Det är datorn som brummar
inget monster under skrivbordet med blålysande ögon
(Jag andas bara för att jag måste)
Fåglarna flyger inte från väggen, de kvittrar inte
Inga monsunregn i badrummet, inga ormar ur avloppet
Ingenting färgar av sig
Inga solar genom fönsterrutan skulle göra mer
än lysa upp här inne
Inte ens döden lurar i skuggorna

och jag vill ha en penna som inte kan ta slut
Jag vill ha mer än välformulerade meningar
Jag vill ha garantier och upprymdhet
Jag vill ha obegränsade andetag
Jag vill lära mig flyga och jag vill inte att det ska vara så varmt att jag dunstar
Jag vill att tystnad när jag behöver den och ljud som inte stänger mig ute
Jag vill vänner som inte tar för stor plats med sin frånvaro
Jag vill att kärlek ska lära mig tänka
Jag vill att soluppgångar är min
(om klockan kunde ticka tystare och om jag kunde fixera stimulus och om jag äntligen kunde finnas när det verkligen behövs)
Jag vill att frosten smyger över gula löv
Jag vill stjärnklara nätter
och grå, regniga aprildagar utan hopp
Jag vill solljus i ögonen i nedförsbacke
isvindar i en sekund
Jag vill fullständig meditation och jag vill springa som en galning, hack i häl
skrikandes av skratt.
Jag vill att ensamhet som ett mörker
Jag vill tomma källare
och själviskhet när det finns en mening
Jag vill tankar, storsinta och småaktiga, beslut och uppföljning och tomma ord
Jag vill lögner och rädsla och sanningar
Jag vill in.
Jag vill slåss, sparkas, rivas och bita
Jag vill blod och tårar
Jag vill renehet och vatten och flod och hat
Jag vill säkerhet och kalla tår
och svettiga nätter, mardrömmar och utmattning
Jag vill entusiasm och drivkraft, musik och röster
ångest som en skavande fyrkant i magen
Vill överdimensionering och analys
att ögon sluter sig
Jag vill livet
Inpå livet

klockan tickar ilsket, bestämt, obarmhärtigt
Påpekar Tiden
snön faller inte just nu
förut rasade den genom luften
jag ser allting härifrån
och genom gatljusens rosa reflexer
men de vill inte leka med mitt tak inatt
igår sken solen
den överrumplade mig med sin styrka
sin lätthet och vidriga ljus
och alla minnesdörrar som den öppnade
alla drömmar om vår och frid och värme
och förnöjsamhet
förljugna, krossade, skrikande, orättvisa, trasiga
och jag har inga ord kvar
ingenting som lyfter
Jag ville skratta genom natten
Den orättvisan

jag faller sönder
som du påstår att radioaktiva ämnen gör
vi faller isär
jag gråter över tanken på att behöva ge upp dig
jag ha dig för alltid på en solig gräsmatta
nyklippt så att du får gräs på dig
hela din soliga fräknighet och vidare
jag är villrådig
dethär är mer än vemod men mindre än sorg
det är som att stjärnorna inte blinkade åt mig
men gatlyktorna lyser för mig enkom
och beslöjar kyrkogården
i mina trötta ben

REGN
och vårlukt
översvämmar mitt hjärta
får det att blomma under
gatlyktorna
en liten katt söker lä under
min cykel
gör världen vackrare
och sorgligare

non amo te, nec possum diecere quare
hoc solum scio, non amo te
in hac lacrimarum valle
nam in omini adversitate fortunae infelicissimum
genus set infortunii, fuisse feliciem
quatrum ambitur nulla - donec gratus eram tibi

et  quod vides perisse, perditum ducas

(jag älskar dig inte, och inte kan jag säga varför
bara det vet jag, att jag inte älskar dig
i denna tårarnas dal
ty i varje olycka
består det olyckligaste i att ha varit lycklig
älskad som ingen blivit älskad - så länge du hade mig kär

och inse att det du förlorat är förlorat)

det finns inget andaktsfullt över snön i år
det finns ingen glädje i fallet
ingen kärlek i att släppa taget om dig
bara oförstånd och sorg
och det finns ingen ljuvhet i sorgen
bara bittert, tomt och ångerfullt
och just nu orkar jag inte laga någon annan än mig
och jag har inte skratt kvar
Det finns inget andaktsfullt över snön
det finns ingen ljusning i reflektionerna
finns bara ord jag behöver berätta för dig
som du inte behöver höra

döda svarta löv
i det ännu gröna gräset
kära grannar
jag har inte ro att skriva
inte plats inte lugn
sommarens insekter
på lit de parade i mitt fönsterbleck
dagen ljusnar aldrig
mina ägodelar äter upp mig
mitt rum är ett energifritt fält
trädkronor är fattiga
än finns det hopp om mänskligheten

Det finns inte kärlek här
inte i våra kyssar
inte i mitt hjärta
jag som trodde att jag hade obegränsat med känslor
försvann de som snö smälter
omärkligt till en början

stilla flyter gatan under mig
och jag är uppblött i frihet
vattenytan piskas av tusen vattenytor
tiden står stilla i mitt hjärta
och inte ett spår av sorg, av längtan
vätan söker sig närmare min hud
och jag hittar hem

stjärnhimmel
och någon slags upprymdhet
lite glädje
bort i hörnet
ovilja att förändra
och behov av visshet
håll mig borta
jag måste sluta
dechiffrera, analysera
ibland är en stjärnhimmel
bara en stjärnhimmel

Världen är för stor för mig
för viktig, för vid
den fyller mitt hjärta för effektivt
kanske att det sprängs
kanske att det gör dig avundsjuk
men du är för liten
du lämnar plats kvar i mig

I love you more than the honeyrose!
I love you more than the rain!
but, how is that
nothing to you is valuable, unless
compared with something else
and found superiour
how is that love?
because it makes me
wanting to
love more the honeyrose
than you 

björkens skugga faller i nedförsbacke
över den solbelysta glittrande slänten
min myra irrar bestämt över det
svartblekta trappsteget

Det är en sånhär dag då man glömmer
bort att äta för alla stillheter
för att vinden leker i mitt hår
för att trappan luktar solig husvägg
för att det äntligen är vår
det är en sånhär dag då jag glömmer
bort att läsa för att inte förlora ett ögonblick
för att jag hellre sitter stilla, tyst och skrivandes
med mjuk vind i nacken och kråkkrax i bakhuvudet
det är en sånhär dag jag glömmer
bort att prata för alla tankar

vissna löv blåser
runt den sista april
det blåser i min mage och är grått
lite under jämngrått
lite under överlevbart

men jag vill bara ligga här i min säng och skriva upp all min livsglädje och spara den tills jag vill ha den. tills jag åtrår livsglädje som vatten. jag vill omvandla min livsglädje till en bäck. en bäck omgiven av mossa, tallar blåbär och allmänt skogskraffs. myrstackar och stenar och sånt som du är rädd för.
och jag vill att min livsglädje ska spegla stjärnorna på natten. och rinna ut i en sjö. och ormbunkarna ska släppa ner sina sporer och andra äckliga saker, som barr, ska falla ner i min livsglädje. och den ska vara så ren att den kan drickas.
men min livsglädje ligger som en klump i mitt hjärta, den skickar sockrade signaler till min hjärna att den vill vakna och lysa ur ögonen på mig.
men jag kan inte väcka den, bara vända den lite då och då.

Jag sitter utanför helvetet, solen lyser, det är hett ute. Små barn springer omkring och leker, de pratar om omöjliga saker.
Hon är där inne. Jag får inte gå dit längre. Det var en del av helvetets policy, för att få vara där måste man höra dit och följa reglerna. Det gjorde inte jag. jag såg demonen i ögonen, såg vad han var och jag trotsade hans regler. Jag exploderade, skrek rakt ut att jag inte kunde acceptera helvetet. Jag blev fri därifrån. Jag skulle inte få gå dit även om jag ville.
Men hon, hon måste bo där.
Hon födes till helvetet och i helvetet måste hon förbli. Helvetet är hennes vardag. Hon säger att hon vant sig, det har ju alltid varit så. Bara hon inte käftar emot, bara hon ger rätt svar.
Hon tar inte åt sig längre. Hon har vant sig vid att hon aldrig kan duga vad hon än gör, hur hon än gör det. Det han säger till henne, det han skriker rakt i hennes ansikte. Det är sådant som man inte ens säger till sin värsta fiende.
Hon stannar. Hon tror inte ens att hon har ett val, hon kan inte komma därifrån. Hon måste stanna tills hon vuxit upp, blivit stor. Men hur ska hon kunna växa?
 Hon får leva med demonen i helvetet. Det finns ingen vuxen hon kan tala med, ingen som kan hjälpa. Det är vad hon vet och hon litar inte på någon. Hon bara hoppas att hon klarar sig och blir normal. Hon säger att helvetet gjort henne stark.
Även jag undrar hur det ska gå för henne, jag kan se hennes svagheter, där hon liknar demonen. Nuförtiden blir jag rädd om henne och lägger ner det vi pratat om. Jag vill inte att hon sak se hur lik hon är.
Hon skäms över sitt ursprung, skäms för helvetet. Hon vill flytta så långt bort hon kan. Demonen kommer att förstöra hennes liv och hon vill inte att någon ska veta.
Hon är ju redan hjärntvättad, till viss del. Hon tror ju på en del av det han säger, han sprider sina åsikter till henne, sin ideologi. Han förgiftar hennes sinne med sin demoniska auktoritet, han utövar all den makt han aldrig fick på henne.
Hon har ingen respekt för honom, hon är bara rädd, hatar honom. Men hon älskar honom.
Hon älskar demonen. Jag kan inte acceptera det. Jag vill få henne därifrån. Men jag vet att det inte går. Hon är bunden till helvetet med band jag aldrig kan förstå. Hon har alltid levt i helvetet, det är normalt för henne.
Som åhörare kan jag se hur sjukt det är, som åskådare kan jag fördöma. Den vidrighet och omänsklighet som är demonens vapen.
Han tar bort hennes människovärde.
Jag gör allt jag kan för att ge henne det tillbaks, men hon kväver mig med sin berättelse. Som inte är någon saga. Men jag skulle hellre veta och bli nertyngd än att hon inte kan berätta för någon.
Ibland får jag nog, men jag vet att det är en fruktansvärd lyx. Att kunna få nog, hon måste stanna.
Hon säger att hon aldrig någonsin kan ta sig därifrån. Jag tror henne inte.
I min värld får det inte vara så hemskt.
Det är ett ruttet liv, men hennes liv. Det enda hon har.
Det är ett helvete, men det är hennes helvete. Det enda hem hon har.
Hon säger att det gör henne stark. Att hon kan ta kritik.
Men jag tror att hon blir hård på utsidan, och skör på insidan.
Styrka, är att inte hårdna, att inte krossas inuti. Att känna, och dö men leva.
Det kan omöjligt göra henne stark, demonens dotters helvete.
Hon är demonens dotter.

Klumpen i magen.
Jag sluter ögonen och försöker andas, när jag öppnar dem igen ser jag vad som gör ont.
Magen är vidöppen och det svarta tunga flyter ut, det lägger sig i luften runt mig. mörkret blir tätare och breder ut sig mer och mer.
Till slut är allt svart.
Det enda jag ser är min egen svarta oresonlighet. Jag ville ju att den skulle försvinna och den flödar ur min kropp nu.
Jag borde vara nöjd.
Oresonligheten blandas upp med misstro, osäkerhet och den grå likgiltigheten.
Allt blir svart så fort det kommit ut. Det blir tungt att andas och svårt att röra mig. Ögonen svider och rinner. Det känns som att jag blöder när mörkret rinner ur mitt öppna sår. Det blir varmt, tjockt och lite kladdigt.
Jag töms, nästan smärtfritt. Men hur mycket som än sipprar ut ur mig, finns det alltid lika mycket kvar i magen. Så strömmen upphör aldrig.
Jag skulle kunna andas in allt, dra in det i min kropp och inte visa min misstro. Det skulle onekligen göra andningen lättare för alla omkring mig.
Men jag kan inte ens överväga det.
Tar jag in det så sprängs jag, eller så blir jag död inombords. Jag vill inte låta det svarta ta övertaget. Jag kniper ihop ögonen, lägger mig på marken och andas in jordlukten och fukten. Sedan täcks även den med svart. Vinden har slutat blåsa, allt är stilla som för att få det svarta att stanna hos mig. Det vill in igen och söker ingångar. Min kropp är mer än mottaglig. Samtidigt som jag gör mig av med mörkret ur såret i magen, dras det in i mig genom hår, naglar, ögon, mindre sår och jag andas in det. Jag försöker hålla andan och letar efter frisk luft. En luft som kanske inte skulle kväva mig.
Jag längtar efter solen, efter ljus. Om jag anstränger mig kan jag forcera fram känslan av riktig fri värme mot min hud. Och vinden i mitt hår. Men allt det där är borta nu. Och som det är, känns det väldigt långt borta. Jag vet att jag någon gång kan få det tillbaka. Jag vet att min mörka tyngd kommer att upplösas och försvinna från mina sinnens vetande.
Jag vet hur det kommer att se ut.
Jag har sett det förr, ljuset kommer att flöda in i mitt hjärta, hela jag kommer att stråla av lycka, värme, tilltro, tillit och ljus. Mina sår kommer att sluta sig, och bara lämna ett tunt litet ärr, knappt märkbart. Jag kommer glömma det.
Och sedan kommer såret att öppna sig igen, och allt det svarta kommer att välla ut. Jag kommer tillbaks dit jag är nu. Och jag kommer att tycka det är värt det, en evighet omgiven av svärta, blödande och övergiven, gråtande. Det är värt allt ljus som kommer sedan.
Tanken på ljuset, på riktiga känslor annat än smärta och uttömning, får mig att försöka lite till.
Jag reser mig, andas in det svart, ögonen flödar öppna. Jag rör på min stela ömmande kropp, tvingar min förgiftade hjärna att tänka. Långsamt börjar jag fungera.
Jag vandrar i mörkret.
Men det är lugnt, en dag blir det ljust.
Jag vet det. Om en evighet.

Floden förvandlas till flytande guld.
Du står och ser ut över världen, ser vågorna stilla skölja upp över sanden.
Du ser så fridfull ut, du andas långsamt som om din kropp gått in i det yttersta viloläger, som om du nästan var död. Det ser så skönt ut.
Om jag satte mig i sanden bredvid dig, skulle du sjunka ner bredvid mig? Skulle jag luta mig mot dig? Jag skulle föredra om du stod kvar och inte lät dig störas. Och när jag lutar mig mot dig är det bara som för att bevisa något som varken du eller jag vill. Men om jag gick ut i vattnet, om jag bröt den perfekta stillheten och började simma, skulle du då gå din väg? Jag vill ändå inte bada.
Jag ser på dig, står en bit bakom, och jag vet inte vem du är. Vem är du? Och känner du samma okontrollerbara sinnesfrid här som jag gör? Tänker du att du vill stå här för all framtid och se solen gå ner i vattnet? Eller är du för upptagen av din egen värld, är du kanske blind för skönheten?
Jag ser på dig och fylls av ömhet, jag skulle vilja ta hand om dig.
Du vänder huvet och ser på mig, och förbi mig. När du vänder dig om igen, vänder jag och går in i skogen bakom oss, där vi kom ifrån. Det känns så rätt att lämna dig, att blunda för mina behov och begär. Jag måste komma ifrån säkerheten, jag vill inte veta vad jag vill.
Varför darrar jag? När jag sätter mig ner i det mjuka gröna skogsgräset börjar jag gråta, jag kan inte hejda det. Men jag slutar snart och såret som jag aldrig märkte när jag rev upp slutar blöda. Jag torkar inte kinderna utan går tillbaks till dig med salta vattendroppar glittrande på huden. Jag går fram till dig, gör ett litet frågande ljud så du ska höra mig. Jag ger dig en kram.
Men jag vill slå dig. Du ger mig ingen trygghet. Ju närmare jag känner dig, ju närmre din hud är mot min, desto mer försvinner du. Dina konturer suddas ut och jag ser dig knappt. På nära håll vet jag inte vad du tänker. Sluter du dig med flit? Att jag ändå inte riktigt vet vad du känner gör mig tvivlande. Jag anar ju sanningen, men jag vill helst inte se den. Men det är den som gör att jag vill slå dig. Såret är ett ärr nu, ett litet tunt streck, knappt märkbart. Jag kommer alltid dölja blodet för dig. Det finns en plats i mitt hjärta, dit du aldrig kommer in. Ändå är det där jag helst vill ha dig. Därför håller jag det stängt. Vill inte veta vad jag vill! jag vill slå dig, men jag kramar bara hårdare.
Helts av allt vill jag springa härifrån, jag vill gömma mig i skogen igen. och du får aldrig se det som skapades för dig. Det jag vill dela med dig låser jag in. Så du känner inte mig.
Jag vill lämna dig kvar, vill stänga dig ut från hela min värld. Plötsligt blir jag rasande och springer ut i vattnet, förstör din tavla. Jag vill drunkna och skriker åt dig att gå.
Otroligt nog gör du det jag ville att du skulle, du stannar. Du kommer närmare mig, jag står en bit ut i vattnet och är genomblöt. Du rör mig inte, sträcker inte ut en hand, men du ser på mig. Du ser lite lessen ut, men samtidigt förstående. Jag undrar om du också känner så ibland. Men jag vågar inte fråga.
Jag går min väg igen. jag bara går och stannar inte förrän jag har bestämt mig. När jag är tillbaks verkar du inte ens märkt att jag var borta. Du förstår inte att något är annorlunda.
Jag vill släppa mig fri. Jag vill låta mig flyga som en frisläppt burfågel.
Jag ser på dig att du har tråkigt. Det är ju lite synd, men inget jag orkar förändra. Jag kommer gå härifrån, och även om jag kommer återvända ibland för att skina lite guld på dig kommer jag lämna dig ensam till slut.
Jag vet inte hur jag påverkar dig.
Men jag vill inte längre slå dig. Det är ju inte ditt fel att du aldrig kan förstå. Hur mycket jag älskar dig.
Solen har gått ner.
Månen förvandlar vattnets yta till silver.
Men djupt där nere ligger guldet kvar, och glittrar.

Jag vet inte om jag tror på livet. Eller rättare sagt, jag tror inte på att allt som händer är verkligt.
Jag väntar fortfarande på att vakna.
Jag vet inte om jag vill vakna ur drömmen eller gå djupare in i den, jag kan inte bestämma mig. Så jag vandrar omkring på en mörk gata, omgiven av vitt dis.
Det är fuktigt i luften, gräset är vått och klockan måste vara ungefär tre på natten.
Det är bara jag på vägen. Jag känner igen mig, har varit här förut. Mina fötter vet var de ska. Men jag är inte påväg någonstans så jag stannar och står stilla och låter hela världen komma in i mig. Alla tankar snurrar inne i mitt huvud, de snurrar runt allt jag vet och någonsin har lärt mig, allt är välbekant och tryggt. Sedan lämnar jag de gamla banorna, lämnar de kända minnena, platserna och glömmer alla människor jag känner.
Plötsligt har jag aldrig varit här förut. Jag ser upp mot himlen och vet bara en sak. Jag vill inte hem, vill inte bort, vill inte tillbaks och inte framåt. Vill bara vara där jag står, orkar inte tänka igenom livet. Minns ingenting av mitt liv.
Jag lättar från marken, svävar i luften känner vinden som fåglarna gör, den tar tag i mig och jag flyter i luften. Ser trädtopparna och hustaken ovanifrån, de är fortfarande nära normalstora jag är inte långt ifrån dem. Gatan är fortfarande tom. Luften är fuktig men varm . Gatlyktorna skapar sina egna sfärer av ljus, de är sin egen måne. Jag ser världen som en mås. Som en skrattmås. Lycka.

Att komma ner är som att resa sig för hastigt. Yrsel, mitt huvud dunkar och det svartnar för ögonen. Nu när jag är nere på marken igen förstår jag hur det känns att flyga. Förstår att det aldrig kommer tillbaks igen. Men av någon anledning saknar jag det inte, det räcker så. Flygturen drog in mig i mera drömmar, och jag har fortfarande inte bestämt mig för vad som är verkligt och vad jag vill ha. Jag vet inte vad jag ser, men jag vet att det är vackert. Vet inte vad jag känner men vet att det är skönt. Jag tror att gräset är grönt och fuktigt, tror att jag står på en kyrkogård. Jag vandrar mellan gravarna. Ser de som bestämde sig för att leva och dö, deras själar hänger över gravarna. De är vackra, tunna spindelnät av ljus, oförstörbara men ändå obefintliga. Jag vet inte om jag tror på dem heller. De valde livet framför drömmen och en del av mig tycker att de valde fel. Ändå skriker min själ att den vill bli som dem. Den vill tvinga mig att leva och låta mig dö.
Men jag vill bara gå omkring här i obeständighetens dis, jag vill drunkna i min beslutsamhetsångest.
Drunkna i mörka vilda vågor, vill bli nerdragen och kämpa mig upp igen.
Är det en dröm? I såfall blir jag krossad mot en klippa i drömmen, kliver ut ur min egen kropp och ser mig själv falla ner i avgrunden, ner i havet. Jag blir slungad mot stranden, vilar på sanden en minut, andas. Men jag släpar mig ut i havet igen. jag vill både drunkna och klara mig. Vinden som sliter i mitt hår är min egen vilja.
Jag lär mig simma och flyter längre ut på de höga vågorna, ut mot djupare, farligare vatten. Stranden försvinner, jag är helt och hållet omgiven av vatten. Så jag dyker ner under ytan, ner mot bottnen, ner mot drömmen. Under ytan är havet lugnt, solen som inte fanns där uppe genomlyser nu de klara vattenmassorna, vet inte hur djupt nere jag är. Dyker djupare neråt mot en sten som jag vill ha. Hela min kropp skriker efter att få hålla den i min hand. När jag når den är den borta. Besvikelsen får mina ögon att producera eget havsvatten, hela min mage fylls av gråt, jag vill inte leva utan den stenen. Men vill jag leva? Jag ger upp. Blundar, flyter upp mot ytan och förbereder mig på att vakna.

Mina ögon är öppna. Jag kontrollerar att jag andas. Jag går upp. Jag går ner i köket, min familj pratar med mig och med varandra, deras röster skär i mina öron. Varför ska jag, som varit nere på minst hundra meters djup, behöva lyssna på deras vardagliga tjatter? Jag hör inte hemma med dem, vill inte ha dem där. Jag känner mig instängd. Men var jag än går finns det alltid någon där någon som pratar med mig. Någon som förväntar sig någonting av mig. Jag vill härifrån, jag vill till min mörka väg, vill springa in i dimman. Jag vill drömma bort alla dagar. Eller vill jag det?
Plötsligt vet jag. Jag vill dö, men ändå leva, jag vill leva men ändå vara död. Vill försvinna långt långt bort, till en plats utan krav, utan förväntningar, utan liv. Jag vill bli innesluten i en bubbla där ingen annan finns och där vill jag förbli. Jag vill hänge mig åt tystnaden och friheten i naturens varma armar. Jag vill ha ensamheten för mig själv.
Jag hör min egen röst, utifrån. Den skriker, och det är gråt i rösten. ”Låt mig leva! Låt mig drömma!”
Brukar jag prata i sömnen? Eller är jag vaken? Jag förlorar känsel och rörlighetsförmågan, men kan ändå se allting klart. Får ett nytt perspektiv, ser min kropp gå hemifrån, ner för trappan ut i världen. Går mot tunnelbanan, ser samma människor och samma hus som alla andra dagar, tänker samma tankar.

Jag väntar fortfarande på att vakna.

måste ta vara på idag
måste ha den vita tomma himlen över mig, måste ha de svarta döda träden och kontrasten
måste känna meningslösheten, måste känna kylan och vinden bita i mig, råheten göra mig vilsen och menlös.
Måste få vara skrämd, osäker, liten, frusen och blöt idag.
För det är så långt till hösten, och ensamheten, långt till kylan.
Och jag behöver regnet, vill ha mörkret. Sol försvinn!
snart kommer värmen, solen och klibbigheten, snart kommer mitt krävande, kvävande behov tillbaks.
För den vita himlen ger mig allt. Den lungnar mig, vinden vaggar och smeker mig, regnet kysser hela mig
och dränker mig i tung våt omsorg
Jag dyrkar inte solen, älskar inte värmen, längtar inte till våren, vill ha hösten!
Jag vill leva i min vita lätta depression och inte känna något.
bara tänka

jag låter tystnaden äga mig.
En kall ilning som stannar kvar över ryggraden. Underkäken som värker av att alltid bita ihop. Handleder som ömmar och knakar, likadana fotleder. Små kalla genomskinligt vita händer med uppbitna nagelband. En ständigt värkande nacke, axlar, rygg.. säg en enda led i min kropp som aldrig gjort ont. Magens tysta hungerskrik, huvudvärk.
Går fram till spegeln. Allt är så tyst, det sprakar i min hjärna.
Trasiga jeans med glittertext, fragment av min själ på byxorna, ingen fattar allt, men några fattar lite.
En svart munkjacka att försvinna i. En jättelik drake på ryggen, tre små på varje arm och en mellanstor över brösten.
Blå drakar.
Ett vackert, slutet, glansigt, sminkat ansikte.
Hyn ser jämnare ut än den är.
Svart runt ögonen, bleka ögonbryn, rödblond trasslig lugg och några lösa slingor, röda osminkade läppar.
Det svarta sminket gör mina ögon blåare och mörkare, intensivare och svartare än när jag är sminkad som jag brukar.
Jag kan inte låta bli att träna föraktfulla blickar i spegeln, föraktet riktat mot mig.
Reser mig upp, ser mot benen. Hud i revorna.
Ser rädslan och fulheten i mitt ansikte, känner den i magen. Vill inte.
Gömmer mig, ser upp håller i.
Andas, lutar mig mot. Väggen. Den vita trygga väggen, glider bakåt, blundar, naglarna vitnar, håller hårt. Mjölksyra i armen, fortsätter.
Ser mig själv inifrån.
 Har ont. Sväljer.
Ner med luvan, upp med hakan.
Håret syns, skakar på huvet.
Ut med det långa trassliga guldhåret som inte är mitt men ingen annans heller.
Hon i spegeln, är det jag? Lycklig?
Del av mig som finns ibland. Ja, jag tror det.
Drakens mörka mage.
Ilningen, andas, tungt och djupt.
Svart sot, vita tänder, röda läppar.
Vild och farlig, vacker.
Varför, varför älskar ingen mig?
Slutgiltigt.
Tomhet.

Min egen smekning över låret som gör det varmt bakom ögonen.
Tårar?
Minnen av tårar, minnen av smärta, självhat, agresivitet, bedövande tomhet som tog upp hela mig.
Minnen av tysta skrik av starka känslor.
Borta nu, men då.
Vacker flicka, söt som vaniljsås, ville vara, ville våga, bäst som skedde, sakta ner! Snurra inte så fort!
Jag är ju rädd.
Trötta svart ögon. Varför inte också jag?
För att jag vill ha mer.
Mer än bara smekningar, kyssar, ord.
Mer än bara väntan, lära känna och lust.
Jag vill ha rätt och fel och hela livets stora visdom, lycka, frihet, känn dig själv känn hela mig! För DET är kärlek, och mer än nån kan ge.
Sminka av mig.

Känslan i magen när du lyfter från marken och känner vinden ta tag under vingarna, och när du ser ut över marken ovanifrån, ser hur allt där nere blir mindre och suddigare. Du flyger ut över havet, låter de salta vindarna kasta dig över vågorna. Du ser båtar där nere, och en liten fisk som inte gömt sig nere på botten. Men du är inte så hungrig, du flyger vidare. Du rider på luftströmmar och glidflyger i luften. Du flaxar till ibland med vingarna och tar det sedan lugnt igen.
Dina små mås ögon blickar ut över det oändliga vattnet, solen glittrar på vågorna, enstaka isflak ligger och flyter, våren är bara en liten skymt i horisonten än så länge. Du tänker på sommaren, på musslor som krossas mot solvarma klippor, på rosaaktiga jättegrytor i berget, på trift och ängsgräs i skrevorna. På martallar som vridits av vinden och krokiga som gamla häxor böjer sig över vattnet, på de gamla fågelbona som småfåglarna byggde under våren. På den glänsande tången i strandkanterna, på de små fläckarna med sol ljummen sand och på stenarna där du satt och tiggde bröd från familjer, på hur solen värmde dig i nacken när du var på resa. På de friska men varma vindar som då hjälpte dig på din väg över havet.
Du tänker på fiskar som du ätit, du börjar visst bli hungrig, men den lilla fisken du såg har försvunnit i djupet. Du spanar ut mot horisonten igen och ser den blåa randen i fjärran. Öppet hav. Vinden blåser starkare nu, och kylan smyger sig in under din vita fjäderdräkt, du minns måsungarna från förra året, deras bruna luddiga dun. Kanske minns du din egen tid som ungfågel, hur livet och dagarna alltid var nya, hur varje vind var ett äventyr, och varje äten fisk en erövring värd att applåderas. Du drömmer dig bort i luften. Vingarna rör sig automatiskt.
Plötsligt ser du den! Din sommarö, vågorna slår mot de kala klipporna, björkarna som i somras var gröna, är nu kala och kyliga. Du kämpar dig in mot land och slår ner i en tall. Fortfarande uppifrån ser du ner på vad som i somras var ett ljummet paradis, som piskats av hårda sommarregn och mjukats upp till dy för att sedan torka igen till myrornas förtjusning. Mossan från i fjol är täkt med smältsnö som stelnats till is och sedan smält igen, och omges av en tunn men hård skorpa. Barren som fallit under höst stormarna täcker de kala bitarna av marken, fjolårsgräs sticker upp här och var, brungult och uttorkat. Du ser hur tallarna runt din tall bildar en halvcirkel runt en sänkning i marken, solen lyser mellan stammarna och ger de gamla björklöven en nyans av guld. Du ser upp mot himlen där en annan mås cirklar runt vattnet på jakt efter mat.
Nu är du verkligen hungrig, du låter en vind ta tag i din strömlinjeformade kropp och flyger ut över havet. Du ser en liten fisk glänsa till, snabbt dyker du ner under vattnet och kommer upp till ytan med fisken i näbben. Du flyger in till stranden och river upp den kalla fiskens kropp. Mat, det var precis vad som behövdes, några andra fåglar har fått syn på dig och försöker ta den ifrån dig, men du flyger bara upp i tallen igen, där du sväljer det sista av fisken. Du känner dig nästan oövervinnerlig när du hör deras besvikna rop efter dig och din fisk. Du flyger iväg från tallen och höjer dig i luften, låter vinden leka med dig. Friheten som pulserar i varje ådra av ditt fågelblod drar dig högre och högre upp, du flyger högst av alla måsar omkring dig. En impuls får dig att dyka ner mot vattenytan, precis innan du snuddar vid det iskalla mörka vattnet vänder du om och flyger uppåt igen.
Du ser solen stå lågt på himlen och inser att det är dags att åka hemåt igen, du bestämmer riktning och svävar över havet. Du ser mot horisonten som nu blivit röd och på de små lätta ljusgula molnen, solen går ner i havet. En dag kommer du tillbaks till min hamn, mås. Jag ser dig flyga där ibland längs kajen. Och jag skulle så gärna vilja vara en fågel, som du.

(vuxna människor) vi ändå borde lärt oss bättre
hur omärksamt vi försvinner ur varandras liv
oavsett vi vet hur svårt vi är
hur avlägset vi rustar för nästa (vuxna människa)
vi genomborrar
jag vill inte kalla det övergivande

Livet mucklar på. Genom ogenomträngliga månader. Genom jämngrå februari. Freud håller med. Han nickar i allafall. Och jag är ännu inte sinnessjuk.

Snön smälter igen
det som göms i mig
ett hopp
om att det kanske
kommer fram i tö
när jag petar på min framtid
med en pinne för att se om den rör sig
när jag lovar för mycket igen
ett hopp
om att jag kanske
stiger med solen
mitt förflutna som ruttnande löv i en pöl
i en skog utan tak utan blåbärsris
ett hopp om att det kanske
återvänder ner i marken

stockholms kanaler står stilla i regnet
stilla som vägar
regnet som omger oss
igenom mig, och vattnet
egentligen vill lägga mig i det
stockholms kanaler står stilla under
som vägar

stockholms kanaler står stilla i regnet
stilla som vägar
regnet som omger oss
igenom mig, och vattnet
egentligen vill lägga mig i det
stockholms kanaler står stilla under
som vägar

Idag finns bara doft av uppvärmdhusvägg och rostad mandel, sågspån, trivselbrasa och sol
Idag finns bara stillhet och den rörelse som jag upptäcker i den, andras rörelse och viljor
Idag finns bara tystnad, tystnad så att jag får höra alla ljud i taget
jag får akta mig för att andas
och en liten myra på trappan brevid mig
och gräset mellan stenplattorna
är allt som är idag

det börjar bli sommar
mellan murket trappstaket syns en katt i skuggan
av ett avskavt blått bord
och du känner det i vinden, hör det i solen
du kan lukta dig till det om du tror
någon skriker till högt där uppe
medans andra fortsätter sin hemtrevnadsdrill
du kan se det på människors befrielse
och tysta högsång i ansiktet
och det ryser sig längs din ryggrad av behag
det börjar bli sommar

Tunnelbanan dunkar som hjärtslag över mig
och jag är genomdränkt av luft
isarna glittrar över vattnet
och solen skiner i mig
jag hade glömt att även vintern är vacker
att solen är ljus och att himlen är blå under molnen
jag vänjer mig i det ljus som ska vara mitt hem under våren

och friheten blåser ikväll
mot min nacke
svalt
men jag kan inte låta bli att tänka
att friheten är smutsig
det måste den vara
alla slåss ju för den
i dess namn

när jag har den gratis i nacken

och min barndoms
gallerförsedda avgrundsdjup
och skylten
som är borta nu
bara sladden finns kvar
men övergångsstället är samma
och kyrkan är hel
gatubrunnarna
och BIL plåt mek skylten
häcklefjäll?
Men hur kort var jag?
skomakaren är borta
men gravarna gamla
och rosorna
fallna tornet borta
men Cornelis Vreswik är kvar
(Anna Lind är ny)
inhängaden vid grinden gammal
och resten av vägen är jag äldre
än jag var
ibland

och min barnoms
gallerförsedda avgrundsdjup
som rymde all min rädsla
kanske får den fortfarande plats där

Hur ofta gick vi inte här?
små, när de verkade oändliga
kanske kissnödiga
uppför
fast jag inte visste gatunamnen
kände jag dem bättre
uppför
vidare
håller störres hand
håller trappräcket
blanksiten trä
uppför
oändlig
som vår barndom
röda ljus mot en fasad
det där hörnet, dörren
affisher i fönstret
lampor i träden
tomfontän
bara gå på vita gatustenar
uppför
nerför
sandas ej
andra hörnet
hemma
minns du?

Jag som trodde
att kärleken var en låga
en tärande ångest
ett hål i min mage
och att insikter
slår ned i huvudet
som blixtar

insikten kom smygande
som frost
och kärleken är en matta
som vaggar in mig i
din doft
ett leende när jag
vaknar mitt i natten
brevid dig
en mjuk röst på andra sidan världen
tre små bokstäver
ett hej

du får förlåta mig
jag blev bara så förvånad
när lågan slocknade
och kärleken fanns kvar

(att ingen berättar om det!?)

jorden luktar multnande kalla löv igen
ilsket och friskt
solen står lågt mellan trädgrenarna
som dallrar i vinden
och när löven faller är befrielse

jag vet att det aldrig kommer tillbaks
det var bara en fas
"du är vuxen nu"
och vuxna blir inte himlastormande vändauppochnerpåvärldenkäradeprimerade
det bara är så

vuxna blir trygga och säkra, i sina små fula burar av vadderat hönsnät
som dumma små ägg stirrar vi ut

men titta
jag kan fortfarande!

förnöjsamhet

(men borta är mina bergochdalbanor numera åker jag endast karusell vilket ger en ingående syn på delar av omvärden utan perspektiv och höjd, dessutom gör det mig en aning åksjuk)

förnöjsamhet äter upp mig

det var så länge sedan
flödet
sol ifrån mina ögon
eller sår

det är länge sedan svarta hål
avgrunder och bergstoppar

ingen hjärtstrypande ångest
bara ofantlig domnande trötthet

och jag saknar det
för det var livet

rent och komplicerat
skitigt och enkelt

som jag

men lämna mig aldrig

midnattsvatten
se himlen ljusna över de mörka molntussarna
men jag går hem innan soluppgången
för jag vill somna till måsarna

och jag känner
att jag kommit en liten bit på väg

jag bär dig med mig överallt
även när du inte ser
även när du inte lyssnar
under huden
under huden
under huden

DU skär mig inte så djupt som jag skulle vilja
varför gör du inte det?
du borde älska mig på mitt sätt
för du säger det
du borde vilja göra mig illa för att hålla mig kvar
för det är den sämsta metoden
som onekligen fungerar
jag skulle vilja prata med dig hela natten
bara prata om allt
men istället väljer jag enklaste vägen
och kysser dig
för du kan inte fråga någonting med min tunga i din mun
(men egentligen, då borde du väl kunna fråga rätt, om du använde min tunga)

en liten aning sol lyser in hit
en liten aning värme sprider sig
ett litet leende är på riktigt
och sanningen är en viskning
och ett val

den värsta sortens dag
på gränsen till explosion
vackraste sortens kväll
koltrasten skriker
är det dags att resignera?
gatlyktorna tänds ju?
dags att gå upp i trädkronornas svarta konturer?
regnhimmelluft
vind
rutten sommarhavslukt
staden skiner på andra sidan nyutslagen
spruckna fasader
det gör ont att andas men det går
implosion avvärjd
är det lycka eller sorg?
för mitt hjärta går upp i limningen

och det känns
så underbart

hela jag är en enda stor undanflykt
men jag vill gråta igen
gråta för att avgrunden svartnar
gråta så jag inte kan andas
gråta för att jag går sönder
men jag går inte sönder, och jag står med ryggen mot avgrunden och jag håller andan
men ge mig en chans att känna igen

idag var grå
och luktade unketvarmt
regnochvindochruttnadesalt
smutsgrönt hav och frihet
allt var lugnt
går igrus
och absolut perfekthet
får flyga långt åthelvete
för här finns jag och gräset
och det känns som höst
och hamnen, minns mig fortfarande

du är inte ens en del av mig
bara saknaden av dig har blivit mina armar
som jag slåss med
för att du inte ska komma nära igen
inte för att det behövs
du gör ändå inga försök

men det är inte så lätt att lyssna
när du aldrig menar det du oroar dig för
om du verkligen vill ha tillbaks mig
det räcker inte längre att du säger att du älskar mig
när jag ändå inte kan säga det till dig
för du låter mig inte hämta andan
eller så vill jag inte ljuga
och sen lägger du på luren över min klump i magen
gör det svårare att le
underlättar kväljningarna som hemsöker mig igen
men dom är nog bara på besök
ungefär som du i verkigheten
och jag säger välkommen till ett vuxet förhållande älskling
men sen orkar jag inte slåss mer
så jag lägger mig på rygg som en stackar liten skalbagge utan att ens vifta med benen
igen
och igen
och en gång till

jag skulle kunna viska det
men du skulle aldrig höra

jag skulle kunna skrika det till resten av världen
att jag älskar dig så mycket att jag har tappat mitt hjärta
men vi är ute på aldeles för djupt vatten här
och jag är en aldeles för stor guldfisk
för att du ska kunna behålla mig i skålen
utan att jag stångar pannan mot glaset
och sen sticker du kroken genom min läpp och tar ett minnesfoto som du tappar bort

och jag står kvar här och blodar ner mitt slott och sjögräs

när komplexiteten dör
när målat blir avskalat
och råheten sprids med vinden
och står naken inför allt
när trädstammarna ylar av yxan
och plankorna grånats i ladan
när ozonlagret splittras och solen skriker sönder oss
och blommorna bara betyder vår
när naturen och förunderligheten
förblindats
finns det då ord kvar?
förutom ögonens ord?
som beskriver storheten
och skönheten?
eller måste vi ta oss till havet
för att minnas evigheten?
kan vi fortfarande känna varandras hud
utan att få beskriva mjukhet?
eller vilar kärleken i
dess ordsprängda beskrivelse?

mina tysta skrik hörs inte genom ansiktet
de hörs inte med mina andetag
och för att lyssna måste du vara observant
ibland skriker jag inte ens med ögonen
men hjärtat kan känna vibrationer
över den grå atlanten
hjärtat känner mina skrik, om det är öppet
om inte vinden får dem
och inte solen och stjärnorna glittrar bort dem
i all falskhet
får hjärtat höra mina skrik

jag kan inte hitta mina tuchpennor
så konturerna förblir oifyllda
jag tror du tog dem med dig
på din långa resa över havet
och det har regnat på mig
så jag är fuktig och suddig
all min text har runnit ut
och jag minns nästan inte
hur det känndes att älska dig
så där extremt mycket
så hjärtat går sönder och fylls på samma gång

för jag har varit här så många gånger att jag inte vet hur jag ska ta mig härifrån
kan inte springa, orkar inte
kan inte sjunga för det biter inte
och jag kommer inte upp ur sägen mentalt
och mina tankar lämnar inte kylskåpet
men maten gör mig besviken ändå
och ingenting hjälper för jag är för trött och apatisk
för att bry mig

här kommer vårdepressionen
tung som solen
varm som utsiken att krypa in i
och alla mina kontroller
det finns ingen stans att gömma mig
ingen umjängesgrupp att fly till
ingenting som håller mig ifrån
det finns inga vindar här som når mig
inga stup att hisna för
bara tomhet och obarmhärtiga strålar av ljus
snurrar, snurrar och förvånar mig över att jag fortfarande ligger i sängen när jag öppnar ögonen efter en evighet
här kommer herr vårdepression, välkommen

kanske när jag slutar söka min spegelbild i alla glasrutor
kanske när jag slutar le
kanske när människor slutar förvåna sig över att jag inte är tom
kanske blir jag nöjd?

kanske vill jag inte vara skenhelig längre

men älskade ångest!
du kommer krypande
sluter din kalla hand smeksamt runt mitt hjärta
och vårt förhållande är en rutin
med samma gamla soundtrack

och jag tror att det är dags för dig att komma hem, because I'm getting restless.
och jag är trött på att ha rosa hår
igen.
och jag saknar dig så jävla mycket när jag orkar drömma
så det blir bara mellan två och tre på natten
ibland till fyra
och jag orkar inte tänka
så jag pratar om dig
och blockerar alla minnesbilder
för då kommer du längre ifrån mig
och jag vill bara spela en låt för dig
som kanske skulle få dig att förstå
hur jävla negativ jag är till allt dethär ibland när jag ska somna
eftersom det inte går
och så fort jag gör såhär så börjar det där äckliga svarta liksom sprida ut sig under tröjan på mig
för jag borde inte vara ensam där

varför är människor så tomma?
ni är så fattiga i hjärtat
och måste jag också vara människa?

jag tror nästan inte snön smälter
på min kind
den bara blåser förbi
(men jag bara önskar att jag var så statyisk)

Iband har jag en insikt
iband fyller den mig med vitt helium så jag flyger till taket
ibland vet jag att
att vara stark, är att våga vara svag
inför sig själv och allt utanför fönstret

ibland kan du bli förvånad och imponerad
du tycker att jag är smart och vet så mycket
och jag är så välformulerad i mina åsikter
så kvävande precis och överkörande
för jag lyssnar inte

inte på migsjälv längre ens

och jag vränger ut och in på mig själv tills jag inte ens vet vad som är jag och mina åsikter och varför
och en gång om året är jag inte rädd ungefär
och två gånger om året är jag öppen kanske

och aldrig i livet att jag lever som jag lär mig själv
jag är en enda stor föreläsning

jag blir bara mindre och mindre
svagare och svagare
räddare och räddare
tills jag bara är en prick mot horisonten

I en värld där cynismen
är ett sätt att överleva
och ingen vågar tro på gud
tillräckligt för att älska alla
I en kaotisk värld
där jag springer som en kyckling
bland andra yra höns
för att hinna köpa en mening med livet innan rean slutar
På en jord där ingenting längre är rent
utan köpt och korrumperat
sålt och dissekrerat
investerat
inventerat!
är du min ledstjärna
min ö i havet
mitt öppna hav bland grund

och när du kliar dig i huvet
och funderar över vad cynisk betyder
inser jag, att jag måste älska dig
för att orka överleva
med en liten bit barn inom mig

Du är mitt ariel ultra efter gytjebad
och min prickigkorvmacka
när ingenting är som jag minns det
är du oberäknelig

allt är tomt och himlen ljus
allt natt och vinter porlar vitt
det är skjutet från mig
nu, när det är tilllåtet igen
men borta är väntandets
djupt ner förankrande oro
overklighet för ingenting är rättvänt
här finns bara ett upplyst hörn

jag tror inte jag är tillräckligt stark för dethär
jag kan inte hålla på och få ångestatacker och hyperventilera varenda söndag
jag kommer gå i en miljon små små bitar
och du kommer aldrig kunna laga mig

jag hade glömt att världen blev så surrealistisk av tjugo centimeter snö
fluffig, mjuk, gnistrande iskall
jag hade glömt att himlen blev svart och månen kall
jag hade glömt hur det känns att jag klarar mig själv
jag hade glömt hur det känns under isen
genomskinligt, uppenbart och domnat
jag hade glömt hur det känns att inte veta
vad jag ska göra av mig själv
och jag har glömt hur det känns
att glittra som frosten på fönsterrutorna

Hela vintern kör på helljus
jag ser bara gröna fläckar
de bor nog på näthinnan
SOLEN (gick ner klockan tre)
LYSTE
IDAG
när jag vaknade
utöver tunna björkar
utsvultna
sjön stod stilla
frös om tårna
Bussen, kör på helljus
bländar mig
hem till väntandes dagar
överigen

Du vet sättet som en del saker är vackra?
så det gör ont och man bara vill stoppa dem under huden och alltid bära med sig det?
Som världens minsta talgoxe på snöiga trädgrenar
eller ett mönster med perfekt logik
och min favoritbok
och stjärnhimel
och träd
så vacker är du också

du är min största risk
du är min säkraste väg till smärta
du är mitt största sår
och mitt ömmaste blåmärke
du är mitt mest svårlösta problem
och det mest skrämmande jag nånsin gjort

du är mitt rosaste moln
du är min största källa till trygghet
du är mitt kalleankigste plåster
och mina intelligentaste ipren
du är min lyckligaste stund
och det mest självklara val jag någonsin gjort

det är ensamheten jag vill kräkas ut
det är den som pressar på min magsäck
det är otillräckligheten jag vill skrika iväg
när jag överreagerar
det är ensamheten jag vill sälja när jag förhandlar med min självkänsla

hur ska jag inte vara elak?
du måste väl förstå att jag är svår
och att det jag är räddast för
är att JAG ska sluta älska DIG
inte tvärt om
(för det såg jag i dina ögon att du inte tänkte)
du är ju så totalt utanför mitt liv
och du knuffade ut mig ur ditt när du klev på flygplanet
det är lite svårt att skrika så du hör
för du gör ditt bästa
men jag lyssnar på musik
och lever i den
förstår du inte att jag är high-maintnens?
du måste måla om mig för att färgen ska stanna
jag grånar älskling...
det känns som att du är det sista vettiga jag klamrar mig fast vid
förutom när jag förolämpar dig över telefon
jag skjuter iväg dig ser du inte det?
mitt hjärta har slutat slå
och jag kan inte skratta inifrån
jag tycker bara synd om migsjälv

och jag saknar dig inte
jag längtar inte efter dig
för jag är hård och du måste inte sparka på mig för att jag ska våga mjukna
du borde stryka mig över kinden oftare än aldrig
du borde få mig att gråta
men du vill hellre att jag mår "bra"
när du ändå inte är här för att trösta mig?
jag mår kallt och ensamt!
jag mår hårt och jagklararmigsjälv...
och jag mår så tomt och lessen.

och en liten jävla röst i min skalle skriker på dig
du har inte tid för mig och önskar att vi aldrig blivit
du tycker jag är jobbig och klängig!

men jag vill inte såra dig så jag tänker inte fråga dig

men du har GLÖMT mig
*kurar ihop mig till en liten liten lessen boll som gråter och fäller ut varenda jävla tagg på min igelkottssköld*

älskling! hör du mig?
förstår du?
och du sa att du älskade det ordet
"älskling"
men vad gör jag?
kopierar filer? (det kan ta några minuter)
HEJ JAG ÄR BLEK OCH GLÅMIG
(brevid alla skrikande neonskyltar)
varför måste jag vara bäst
när jag är bra ändå, bevisligen
och jag tror inte längre
du har inte mailat idag heller
jag börjar nästan inbilla mig att det är bra
att jag inte behöver allt dethär
eller dig?
jag börjar nästan tvivla..
på att det här fungerar
men det skiter tiden i
och det värsta för mig är att inte veta om/att du kommer börja hata mig
jag behöveeer ingen bekräftelse
*håller för öronen och nynnar så monstrerna inte ska komma in*
(men dom bor på kalaspuffspaketen också)

dra ner löv och kastanjer i lungorna
i ett enda virrvarr av svarta grenar
flyger himlen

jag har förlorat all kontroll
men behovet är tillbaks

och det är fantastiskt svårt att andas fritt

sen kommer natten över mig
och i två minuter kan jag sjunga

jag ville se igenom dem på andra sidan glaset
jag vill slå sönder deras plastiga spegelbilder
istället sitter jag lamslagen tyst, genomskinligt
och stiger av när jag nått min station

älskling älskling jag vill skrika!
jag vill skrika så du hör mitt tjut
höstskrik med nedtrampade gula löv
jag lovar att dom växer tillbaks lagom till att du kommer hem
älskling älskling jag vill hem
jag vill hoppa hem till dig
hem till din varma vita hud
fortsätt jobba på sin strumpsolbränna
älskling älskling jag vill inte gråta...
för jag vet att det gör dig lessen
och du kan inte trösta mig nu
älsklingälskling jag vill skratta!!
jag vill skratta alla 54 dar
och sluta räkna dem
älskling älskling!!

jag ska sluta nu
sluta frysa ensam på natten
sluta vänta på att bli sedd
jag vet att du har sett mig som jag verkligen är inte bara som jag vill vara
och jag ska sluta gömma mig bakom min personlighet
och sluta tro att jag är outstanding
jag är bara människa

förtröstan

utomhuset är lika vackert
klar höstdag, kantarellgula träd med svarta våta stammar
hur skulle jag inte kunna andas fritt?
det är denhär tiden på året som får mig att hoppas.
tro på att världen kan bli hel

men jag saknar dig så mycket att det gräver ett hål i mitt hjärta (två små byggjobbare med orangea kläder står och gräver med sina spadar och tittar ner i hålet)
och alla gator är leriga och hala

gatorna är svarta, glittrande
i oktobermörkrets eftermiddag
jag hade visst glömt att det blev såhär mörkt
och vinden blåser, men inte rakt igenom mig
jag har byggt en liten sköld mot kylan
jag har isolerat mitt hjärta med förväntningar
och med glädje över det som varit hittils
jag skyddar mitt hjärta så jag kanske kan andas
och kanske kan allting ordna sig

jag är bara lite rädd att sluta behöva dig
att du ska sluta älska mig

för jag ser löven falla och jag tänker på dig
jag ser himlen mörkna och jag saknar dig
och jag är rädd att du sak se på mig
och se allt det jag ser
allt felaktigt

det är lite ändrat nu
temporärt i alla fall
lite annorlunda
lite ljusare
som att den svarta klumpen som skar mig i hjärtat och magen har förskjutits
en liten bit ifrån mig
jag vet att den kommer tillbaks
men med denna lilla tidsfrist av glädje
kanske jag kan fokusera
på att tycka om mig själv
så alla blåmärken får läka
så vinden kan få lugna sig
så jag faktiskt kan få se saker klart
utan tröttheten som en grå dimma
utan tiden emot mig
kanske kan jag växa mig stark

känner mig som ett klistermärke som torkat och börjat lossna i kanterna och blir liksom krulligt.
grå och lite luddig på undersidan.
och istället för att bli bättre blir jag mindre
och mörkret blir mörkare

men jag kan bara räkna med imaginära solstrålar och reella stearinljus numer.


komplexa idioter

du trillar för fort och det går för sakta
men tårar snurrar
kallt på morgonen
vad gör jag här alldeles ensam
en liten flicka som jag...
försöker förflytta mig utan
mina fingrar har börjat vitna
jag var inte sån
jag förändras
och du delar av stycken som jag ber dig om så opersonligt

ibland är det lättare för mig
att vara någon annan
än den jag vill vara
ibland försvinner jag utan ansträngning
är jag borttappad

jag tror jag håller på att gå sönder
i minst fyrahundra bitar
jag tror jag håller på att frysa till is
och om jag smälte skulle jag försvinna
och jag försöker laga migsjälv hela tiden
men du lämnade värsta hålet i mitt hjärta
du typ tog det med dig
och det är värsta såret där
som vägrar sluta blöda
jag tror jag håller på att bli galen
för jag pratar bara med migsjälv
ingen alls får lyssna
och jag skäms
över att jag inte klarar mig helt ensam

jag tror jag håller på att gå sönder

tystnaden, den knarrande tystnaden
som snö och avstängda TVar
som sjunker, dalar, sprakar
och gör sig allt för påtaglig
ögonlock tyngs till stenar i brunnen
metall smakar metall och papper luktar papper

nu släcks sol och ljus går ner
nu övar världen sig att tiga
alla sånger blir så höga alla skrik så starka
i huvuden som har för trångt i hjärtat
nu kyls gräs och luften fuktas
som om jag inte tror på ljud
höjer sig ensamhetens melodier sakta
över backarna som träden gör
om du kallar det höst vill jag gråta

och som du skriker i mig vill jag
ryta

du rev min mur
för att vinga mig att leva med vind i hjärtat
för att låta solen skina på min själ
hade du inte gjort det hade jag inte kunnat
älska dig på riktigt
mur mycket jag än velat
sen lämnade du mig ensam och skör
med en mur som var förvånansvärt lätt att bygga upp
och med ögon fulla av förebråelser
jag vill åka hem, men du är för långt borta

jag vill inte behöva förstå
kan jag inte få leva ändå?
jag vill inte behöva andas
kan jag inte bara få undra?

och kan jag få se min egen logik ätas upp av natten
kan jag få hoppa hage över kärlekens skarvar
om du kunde komma och leka med "barnet inom mig"
som jag har för mycket kontakt med
som skriker i mina blodådror när jag vill vakna

kan jag komma hem när jag inte orkar öppna ögonen
ska vi dränka sorger i sandslottens vallgravar
men sommaren är slut och murarna bortspolade
och jag vet inte ens vad jag menar

himlen grå som jag
och dagen innehållsrik som ett såll
vinden tröstande som mörkerrädlsa och spöken
toner klangfulla som betong
närhet stark som sytråd
närvaro som verklighet
stillhet som lastbilar
tystnad som tåg
härvaro
glädje som utblåsta stearinljus
sorg tät som vakuum
hennes ingentinget finns
omsluter mitt och vårt
vi, du jag
existerande som lögner

Jag trodde seriöst att väggarna slöt sig om mig
oundvikligt och oåterkallerligt.
men det var inte ens svårt att sparka igenom dem.
och få jorden att snurra åt rätt håll igen.
och sen
oundviklig yrsel
sårskorpor jag inte kan låta bli att klia upp
gör sig påminda konstant
och rädsla för att förlora dig
och rädsla
och rädsla

men hoppet

så jag kan öppna mitt fönster
och titta på solen
och le åt solen
och skratta med vinden
och fnissa när jag sover
så drömma om dig
inte gör så ont
för jag har din röst nu
och jag minns hur du skrattar
och ditt ansikte med tårar på
så jag kan gråta om det behövs
så allt får göra ont
så jag får andas
så jag kan öppna mitt fönster

en elefant balanserade på en liten liten spindel tråå-åd



det va bara jävligt tråkigt och monotont och det spelade ingen roll hur många elefanter som gick bakom för elefanten längst fram hade ändå ingen brevid sig och
spindeltråden kanske brister snart.

egentligen undrar jag bara
vad är vi för värld vi lever i
när kärlek är spöket som alla springer från
men ändå vill fånga på fotografi

duvorna flyger mot sin takås
vinden vänder blad
jag orkar inte existera
kan inte komma åt smärtan
det är så kallt här
och jag har frusit hela natten
det är jag inte van vid längre
allt är som vanligt
världen som förut
(som innan dig)
och jag har tappat bort dig
förlorat din doft
din hud mot min är inte längre
ens ett minne
bara som ett förlagt fotografi från barndomen
där jag fått situationen förklarad
och minnet dikterat
på tre dagar är du minnet av ett minne
och jag som älskar dig så mycket
fick jag välja
skulle världen snurra
och mina tårar aldrig sluta rinna

jag kan fortfarande känna
din kropp mot min kropp
dina läppar mot min kind
jag har din doft kvar i näsan
och dina ögon på näthinnan
dina sista ord ringer i öronen
"Jag älskar dig"
känslan är himmelsk
och smärtan olidlig

jag kan inte längre känna
din kropp mot min kropp
minnet är försvunnet
din doft har smält i luften
dina ögon skrattar inte i min själ
du är försvunnen nu
jag saknar dig så det gör ont

jag saknar dig så jag vill skrika
så starkt att du skulle höra
på andra sidan atlanten

ofrånkomlig yrsel
eller är det verkigen världen som snurrar?
dagarna går så långsamt utan dig
ilningar längs ryggraden, jag fryser
men kanske är det verkligen så kallt
sover, uniformerad i dina kläder
drömmer förtrollad av din doft
som fortfarande dröjer sig kvar
vaknar öm i hela kroppen
allt är suddigt i mitt synfält
allt är vått på min kudde
all min saknad väller upp med väckarklockan
men när dina tröjor överger sin doft?
vad händer då?
förändras tiden?
är du verkligen försvunnen
eller är det bara världen

vinkade av dig vid arlanda
har sagt nästan allt jag ville få sagt
bet ihop tills jag kom hem
ligger i min säng och hyperventlierar
inget kan göra mig glad
utom du, som är i london om typ en timme
och i chicago om typ tolv
jag måste stanna här och bada i min sorg
gråta tills allt gått sönder
jag kommer inte få hålla dig i handen
på tio månader
inte få höra dig skratta
inte få sova i sked med din arm som gosedjur
det käns som aldrig aldrig mer
och jag som älskar dig så mycket
nu finns det bara sorg kvar
och en hård boll i min mage
jag saknar dig älskling, så mycket
hur kan det nånsin gå över
jag hoppas att det aldrig går över
för smärta är bättre än ingenting
och jag gråter hellre än domnar

och världen släpper taget om mina fötter och min syn

du virade in mitt hjärta i bubbelplast
så det inte kunde gå sönder
som om du visste hur ängslig jag är
och du bar det fösiktigt över alla stup
jag lät dig ta hand om det
och jag litade på dig och min oförmåga att öppna mig
men jag älskade dig
och du åkte
jag visste att du skulle
och bubbelplasten sprack
och du tappade mitt hjärta från ditt flygplan

jag är bara din
(du får vara hela världens om du ville)
mitt hjärta är bara ditt
(och när du går vill jag stanna det)

jag önskar att jag kunde bända upp dina fingrar från min hand
jag önskar att jag kunde vända bort mitt tårdränkta ansikte
jag önskar att jag inte ville sända mina tankar till dig
men älskling jag kan inte
så du måste
jag förstår inte hur du kan
jag önskar att jag inte låtit dig lära känna mig
jag önskar att jag inte gråtit så översiggivet mot din axel
jag önskar att jag kunde låta dig gå
men älskling jag kan inte
så du måste
jag förstår inte hur du kan
jag önskar att du inte älskade mig och jag dig
för det är så perfekt och världen har en mening
och nu måste du åka och jag önskar det var jag
men älskling jag kan inte
så du måste
jag förstår inte hur du kan

det är inte rättvist

det är nu tiden stoppas
(snälla! komigen!)
det är nu du inte åker
(eller jag följer med)
dethär finns inte älskling
(det är bara en dröm)
det är nu du säger att allt du vill ha finns här hos mig
(men du är tyst)
det är nu du besämmer dig
för att inte svika mig
för att ta kontrollen
det är nu jag får dig att förstå
(för att kärlek är viktigast)
men nu har försvunnit
(och du kommer inte tillbaks)

och jag biter ihop
och visar den renaste sidan jag har
det vitaste leendet jag kan uppbringa
för ni förtjänar det
förtjänar att se mig lycklig
så jag biter ihop mina tänder hela natten
tills jag kan slappna av och du sover under mig
tills jag får slappna av och du åker
jag tränar magen och sminkar över alla fläckar
håller in magen och låtsas att jag tycker om mig
och jag biter ihop
framför alla som förtjänar att se mig stark
och jag spänner mina muskler hårt
och jag ler och tar mig tid till allt
och gör allt jag inte vill egentligen
och jag håller tillbaks när jag vill
för jag är lite rädd att skrämmas
så jag biter ihop tills mina tänder skallrar
biter ihop
och visar den renaste sidan jag har
(men den blir så sliten när jag alltid bär den snart blir den också smutsig
och vad ska jag le med då?)

muren är borta nu
jag har hackat ner varenda jävla tegelsten
och ätit upp gruset
kastat blommorna åthelvete
och begravt allt gammalt murbruk
jag älskar dig mest nu när det snart är försent
men jag älskar dig
muren är borta nu

aldrig mer ska jag bli arg
jag lovar att det bara är att jag skyddar migsjälv
men jag ska försöka nu
ska ställa mig längst fram med armarna utsträckta
king of the world-min värsta mardröm älskling
jag ska tvätta bort allting från mitt ansikte
allt allt allt
och alla nyanser i min röst ska få dö ut
från och med nu ska jag se dig i ögonen
för jag vill inte ångra mig

jag är i allafall glad att jag fick låna dig älskling
från typ världens bästa bibliotek
synd att jag tappat bort adressen och dom klippte mitt lånekort för jag drog ut på tiden
du är den bästa bok jag nånsin läst
och värd varenda tår i förseningsavgift när du åker
jag hoppas bara att du är lika hel som förut
att jag inte varit alltför oförsiktig med dig älskling

om du ville lyssna nu
skulle jag inte våga prata
nu är jag mer blockerad än nånsin
älskling jag ville att du drar det ur mig
men du kastar mitt liv i en onödighet
överflödighet
för vad är det för mening med mig när ingen ändå förstår
alla måste förstå och speciellt du
annars är jag onödig
aj
du förstår inte att jag har så mycket jag skulle kunna kasta på dig om du provocerar mig
om du ville lära känna mig nu
skulle jag stänga mitt hjärta igen
du skrämde mig så liten är jag
nu måste jag le och vara vanlig för dig också
och jag behövde inte en till sån vän
jag ville bara ha någon att prata med
någon att älska
om du frågar hur jag mår nu svarar jag bra

men kanske... är det inte försent
kanske kan jag måla tillbaks alla bilderboksmoln
på min ljusrosa sommarhimmel
eller så var dethär bara en dålig idé
för det som är viktigast i livet för mig tycker du är onödigt
du som är så snäll

är du inte kapabel till att ha ångest älskling, vet du inte vad det är

Du rev min mur
hur ska jag förlåta dig
men du rev den bara till hälften
jag trodde den var borta
men den låg kvar i det svarta i mina ögon
du har kommit så nära nu
att jag vill ut
vi snurrar för fort
men jag vet ingenting som gör att jag vill stanna
jag vill inget hellre än snurra vidare med dig
men du rev min mur och jag känner mig hudlös
jag är som alla andra nu
jag önskar att det slutade skrika i mitt huvud
ska jag ringa dig nu?
eller resten av världen
du har förstört mitt liv
och jag äter upp din tid älskling

och så säger du att jag måste berätta vad det är

annars är det bara
någonting är fel, kanske jag
jag vet inte varför
först när jag är nära havet
vet jag att det är klipporna jag saknat
för allting annat blir så oviktigt
bara skogen, marken, himlen, havet, klippor, trift
och vinden
samlas i mitt hjärta och slår ut

Det är så vackert att jag mår bra
jag är trött och kan inte tänka
min kropp är så tung
men havet glittrade och måsar gnällde
och för en gångs skull var jag intresserad
på något sätt har det raderat saknad
jag visste när jag åkte iväg
dethär är större och vackrare
och att mina tankars klippor
är mig kärare och mera livsnödvändiga
än dina händer

men jag vill inte att det är du som räddar mig
jag vill att jag aldrig går vilse
jag vill att jag är stark
jag vill att jag inte alls behöver dig
för jag är lite rädd för hur jag kommer må
när du bestämmer dig för att klockan är mycket
och det är augusti och du måste åka
för du styr universum jag önskar att det inte var så
det var en hel del jag har lärt om mig själv
som jag absolut inte ville veta
jag ville tro att jag är helt och hållen min
men när du, jag vill bara ge bort mig
slå in mig i ett blått papper men snöre
vad ska jag göra när du tar tillbaks digsjälv
och kräver att få pengarna tillbaka
jag har kvittot i halsgropen för varje dag som går
och slutet närmar sig en 300 dagars avgrund
30 dagar med dig kostar 300 ensam?
och sen då?

det är så tydligt
så rent och klart
framför mina ögon växer
självklarheten fri från cynism
befriar sig från det bizarra
växer i mitt hjärta
Du
och dethär är så stor
känslor är så stort
att jag inte kan sätta namn på dig
inte ge dig mina ord
men älskling

ligger i min säng
med lite mera övetygelse ligger jag nu
med magen pressad mot madrassen
och vad försöker jag bevisa
med mina händers ljusa försök
att efterapa dinas
vill ha dig här som en skugga över min axel
som någonting som vakar och läser
på något sätt är det vad jag gjort dig till

sol går upp
sol går upp över måsarna
sol går upp
som varje dag går sol upp
men jag sover
jag ligger i dvala
precis som du
har jag gått i ide över sommaren

hur ska jag klara mig utan dig ett år
när tre sekunder gör mig gråtfärdig
hur ska jag kunna leva utan att stå med örat mot ditt hjärta
så jag känner hur du lever och att du älskar mig

mitt smink var perfekt imorse
aldrig har jag varit så genomsöt
men två tårar och många timmar
har fått mig att se ut som jag brukar
men det är inte det som tynger mig nu
jag önskar bara att jag visste att dethär tar slut
att jag någon gång kommer kunna börja om
och sluta bry mig om alla vackra människor på stan
som jag vill bli som
tills jag resonerat bort mitt ologiska missnöje
kanske om jag sjunger hela natten
kan jag vakna imorron och göra om det
och tycka att jag är söt utan att vara perfekt
och sluta be om ursäkt
för jag har alltid varit dålig på att säga förlåt
jag bara står där och ser skylldig ut istället
så ingen tror att jag lyssnar
när jag egentligen tar in allt allt allt
och pyser hål på min egna vilja
bara för att försöka vara till lags
jag vet inte ens vad jag själv vill längre

hej, jag är trasig
(fast det borde synas så ser ingen)
alla mina bitar ligger hullerombuller inspridda omkring inuti mig

du har inget lim eller nåt?
för titta, här är jag sprucken och jag vill inte att det sprider sig till fasaden

var var jag när trädens löv slog ut?
var var jag när solen började värma?
jag minns inte
nu gick det för fort igen

jag vill inte vara här det är kallt.
jag ska försöka bli stark igen

jag vill ha mer än bara glimtar av sol
jag vill sitta brevid vägen och titta på alla som går förbi och sjunga och jag vill att solen ska värma mig
och jag vill ha björklöv som glittrar

gå nu så jag får plats med någon annan att prata med än delar av mig själv

det låg så långt bort ifrån mig
från min person som jag har blivit
det tog så lång tid att ta till sig

innan jag älskade denhär platsen
innan jag älskade dethär livet
var jag hel
nu är jag delad
men jag har vuxit och kommit tillbaka
blivt mer än dubbel
för jag är ju så egentligen
jag älskar skogen
den riktiga skogen
den med stjärnor, blåorange himmel och svarta träd
men den är så långt bort ifrån mig
jag vill tillbaks och bara ströva

sol på mina tår, sol i mitt hår
och jag har suttit här aldeles för länge och skogen rör sig aldeles för fort
bladen sjunger och fåglar kvittrar
jag vill aldrig mer gå härifrån

jag är ologisk
i min längtan för kärlek
leker jag stark eller liten

jag vill vara lätt att förstå
lätt att nå
ingen börda
vill inte såra

jag vill vara onåbar
och vacker
borta
ge mig makt

jag har inga problem
utom det, att jag inte tycker om mig själv

jag älskar mig själv
och kan förlåta mig

egentligen
borde jag kanske gå i parterapi
med mig och min andra personlighet
som jag älskar eller hatar
och som älskar eller hatar mig
men aldrig samma samtidigt

ingen får tycka synd om mig
jag går aldrig sönder

ändå letar jag efter någon med jävligt mycket plåster
och mycket luft att blåsa med

någon som finns bara för mig

och så vill jag vara supergirl

förlåt att ingen lyssnar när jag viskar
förlåt att ingen väntar när jag skriker
förlåt att jag får skuldkänslor
förlåt att jag försöker
förlåt att jag ens försöker
förlåt att jag tänker
förlåt att jag inte ens är arg
förlåt att du tycker jag är dum i huvet

förlåt att du har fel

förlåt att jag ber om ursäkt för det

jag vet inte varför
men trots att jag biter ihop
och inte bryr mig när jag tror att jag borde
så gör det faktiskt
lite lite lite ont
precis längst in i mig
när jag läser sånt jag inte vill se
som du tycker
och som du absolut inte tycker om mig
du tycker ingenting om mig!
det får mig att tro att jag inte finns
jag hatar dethär hos mig själv
behovet

kanske att jag inte lever
som jag borde eller ville
kanske att jag lever som jag inte ska
finns det nån som gör det?
för jag skulle verkligen vilja prata med den personen
för jag skulle vilja vara
perfekt
och snäll
och helt och hållet utan fördomar och hat
jag skulle vilja att jag inte ogillade nån
jag skulle vilja göra en skillnad i världen

varför går det inte
du, jag undrar
varför skapades en fråga utan svar?

om någon frågar mig ifall jag tror på dig
så vet jag faktiskt inte

jag skulle bara vilja ha något att
att
att kunna lita på
något som gjorde att jag inte var så vilsen hela alltid

men kanske att det kommer med åldern

Fåglarna sjunger
rakt in i mitt hjärta
på den fuktiga perrongen
i skymmningen
med en tussilago i fickan
är det såhär livet ska vara
jag har precis slösat en underbar dag
men det gör ingenting det finns flera

jag som trodde jag var stark
jag som trodde jag var på den säkra sidan nu
gudarna skrattar åt mig
liten och skör
kan inte ens gråta ut det
jag lever ju inte i världen längre
allt var bara inbillning
det är för två år sen
så kanske är jag bara mänsklig
har en svacka
jag som trodde jag var stark
gudafnitter
jag vill inte vara här

Var lite snäll mot mig
för just nu är jag ensam
just nu är jag fet
just nu är jag dum och oansvarig
just nu älskar ni mig inte

Var lite snäll mot mig
och visa överseende
ge mig svalka mot mina brännande avgrunder
förstå mig lite grand

Var lite snäll mot mig
för just nu är jag ensam
just nu är jag fet
just nu springer min demon
runt i mitt rum och skrattar

Var lite snäll mot mig
och radera det hon sa
kom hit och bli förbannad
och säg att jag är smal

Var lite snäll mot mig
för just nu är jag ensam
just nu är jag fet
just nu har jag ingen lust att skrika
jag är så liten nu

var lite snäll mot mig

det är dimman som gör världen suddig
och uthärdlig, nästan vacker
och mig uthärdlig, nästan vacker
snön i luften gör livet stillsamt
nästan rent
havet är omänskligt!
och bara ofattbart skönt och vilt

jag ville vara vacker
jag ville vara vild
jag ville reflektera ljuset, vara havet

men det gör inget längre

världen ser så overklig ut
som någons lekplats eller stadsmodell
så fyrkantiga hus
så gråa vägar och färgglada bilar
eller som en målning eller fantasi
speciellt vattnet
och solen som skiner

jo jag har ett hjärta
jag bara använder det inte som jag borde
jo jag har en hjärna
jag bara tänker på fel saker konstant
jo jag har begåvning
jag bara slösar bort den
jo jag saknar dig
jag bara vågar inte erkänna det

som när man fyller lungorna med iskall luft och ljusblå himmel
och solen lyser en rätt i ögonen
allt som var suddigt och diffust
plötsligt får form och skarpa kanter
och världen återgår till färg från svartvitt
och att allt detta kan hända
på bara en sekund av ingen särskild orsak

och jag tänker inte ens på riktigt
mina tankar har förpassats till en vandrande väg
(ja vägen vandrar inte jag, allt flyger förbi och jag står still)
jag kan inte känna mig själv
känner mig inte levande
bara fungerar på rutin
jag lever inte längre
och kan inte lyssna på musik
allt har tystnat runt omkring mig
och jag såg inte solen imorse
när du sa att det var vacker ute undrade jag var allt ljuset kom ifrån
jag vill inte vara här
men var annars ska jag vara?

jag hatar dethär stället i min hjärna
känner mig inte ens vacker

ta mig härifrån
ge mig någon att sukta efter
så vaknar mitt hjärta till liv

men det är ju det jag är rädd för

du vet jag tar sönder mig själv
inifrån och med lupp och täckglas
för att se vad det är som känns fel
de säger att jag tänker för mycket
men jag kan inte sluta
och jag vet
kan jag inte förändra
när jag ljuger
jag känner mig så ensam
trots att lägenheten är tom
och jag kan sjunga högt rakt ut
jag orkar inte prata
jag vill inte gå ut
jag känner mig helt tom och ljusgrå
jag drömde att jag grät inatt
och vaknade med våta kinder

fösöker äta snö
för att riktigt känna vintern
den smakar vinter

smular sönder min kalla vinterdiamant
världen flyttar sig en millimeter
och så börjar jag gråta

hela jag är tömd på längtan
och förväntelser
inga förväntingar inga besvikelser
men inte cyniskt, det går bra

jag känner mig precis
som ett oskrivet papper
vit och blank och tom
men ändå inte utan mening
eller användningsområde

nu är jag så ren
så vit som snö innuti
så ren och kall som is
någon la in mig i sin frys kanske
eller jag frös ner mig själv
men är ju varm ändå
nu är jag ren
vaknar och ler
varje natt lär jag mig att drömma
och jag drömmer
om ljus och vilda skogar, öppna fält
och jag är där när jag är vaken
vinden blåser mig runt
jag är fri
och renare än vatten

nej jag vill inte gå bakåt
vill inte ändra mina fel
för jag lär mig hela tiden
och jag vill inte förlora min vishet
nu vet jag
att det är lättare att se på
och det är vad jag vill nu
men förlåt allt det jag lät dig tro
och jag lurade mig själv
jag vill inte tillbaks
för det går ju ändå inte

nu är världen vit
himlen snöar
och skuggorna böljar och slår
tallen är vit, och björkgardinen
vi är vackrast i natt
du är vit i håret
som en snödrottning står du och sjunger
världen snöar gråten tystnar
nu är glädjens tid

En björk i mitt fönster vaggar vinden
jag är fri och vet bättre nu
molnen är gula, rosa och himlen ljus
solen är borta, nedgången
min hud är varm fast jag fryser
mörker i min mage vill ut
men jag kväver det så gott jag kan
vet att det är där, gör mig sorgsen
men jag måste
jags ka leva nu
inte tänka mer
ska lyssna, leva, skratta
stå här stilla, tills allt blir bra
och vinden aldrig stillnar

om det skulle snöa nu
och du stod mitt emot mig
och lyssnade
skulle du få veta hur det är
hur världen ligger

så varför vill du att det snöar?
sanningen kommer göra så ont när den smälter
du kommer frysas in
och jag måste låsa dig ute

jag vill att det snöar nu
vill att du lyssnar
för jag kan inte säga det
och du vill inte se det i mina ögon
hur världen ligger

sanningen är att jag inte har någon kärlek att ge dig
men på något sätt älskar jag dig ändå
men bara på det sättet som gör ont
så det måste snöa
och du måste förstå
förlora mig inte
men låt mig vara fri
utan dina ögon över mig

genom evigheten vill jag vandra
genom mörka berg och vassa stenar
genom sjöar som svartnat vid solen
genom evighetens kyla
under den svartaste himlen
och den bitande vind
genom evigheten ska jag vandra
ensam

där borta tar tiden slut
det syns i dimman
tiden finns inte över trädens toppar så långt jag kan se
men om jag gick ner
ner för berget nu
och in mot tidlösheten
skulle min egna tid ta slut
jag vill inte det riktigt än
stannar här och begrundar
skönhetens evighen

jag ska öppna alla fönster
och låta hösten komma in
med sina våta löv och mossor
jag känner livet i dimman
och en kärlek i regnmolnen
mina kinder ska glöda
och när vintern verkligen kommer
ska jag vara beredd
och jag ska inte sakna

jag ska luta mig mot himlen
försvinna in i dess tysthet
och bli lycklig där

jag ska luta mig mot himlen
jag ska lyftas av en vind
försvinna in i hjärtat på ett moln

jag ska luta mig mot himlen
jag ska andas djupt och flyga
kanske att det går

vill man inte falla
ska man inte klättra
för fallet är en del av resans gång
en viktig del
och ibland nästan den vackraste
för smärta är skönhet
och fallet gör ju ont vid slutet
men det ska alla veta
och veta den risk som man tar
aldrig se sin plats som given
vill man inte falla
ska man inte klättra

kanske
är det för att jag ska börja gråta
som det regnar på min kind
eller för att jag ska ta på mig gummistövlar
kanske för att jag ska upplösas i höst
för att jag ska få andas in våta löv
eller kanske bara för att cirkeln ska slutas
vattenmoln som faller ner som regn och snö som smälter ner...
jag tycker i alla fall om det
och nu ska jag gråta
och ta på mig gummistövlar
-upplöst blir jag väl så småningom

gatan är svart
luften luktar höstfriskt
mitt rum är ljust, varmt och unket
dödligt vackra toner
löven har fallit så långt det går
husen är så välbekanta
och aldrig går det förbi någon jag känner

den första snön föll idag
(hoppas flingorna inte slog sig)
tänk att få vara en snöflinga!
att få smälta när man kommer ner
att få virvla i luften
få vara ren och vit och iskall
tänk att få falla
ha det som sitt syfte
och få göra världen ren och vacker
tänk att få gnistra bland tusen andra
bli pekad på och få glädja
den första snön föll idag
över de gula löven som blev våta
snö är förtrollning, magi
tänk att få vara en snöflinga

och himlen som svävar över taken
taken svävar
morgonen ljusnar
åker förbi
ingen som inte fallit i natt kan se
människorna lämnar
mig och vårt bullrande skal
nya kommer in
de vet inte heller och tror för mycket
stirrar långt förbi mina ögon
snart är jag framme
tanken svävar

Vi går i mitten
i gatlyktornas sken
livrädda för att hamna under skuggan
du skrattar mot mig och jag ser
hur ängslig du är att dina ögon inte ska stråla som stjärnor
men de strålar ändå ändå igen
och jag, jag är rädd att tro jag är kär
för det vore jag inte
vi går i natten i höstens träd
och dina ögon är klara som stjärnor

kura ihop sig framför öppet fönster i halv storm
akta dig! det regnar in!
men vad gör väl det?
i detta tillstånd min själ är kan lite väta bara göra gott
och vindens frihet rycker mig i håret
vill dra med mig ut på äventyr
såklart jag följer med
frihet är väl ingenting jag kan säga nej till
och höstregn är det vackraste som finns
(bladen virvlar och frasar med mig)

du är som en glaskula
vacker, hård och genomskinlig
jag har aldrig sett en glaskula krossas
men de blir alltid kalla i kyla
växelvarma
såsom alla livlösa ting
svala i min hand rullar de
rullar bort från mig när jag tappar dem
precis som du gör
och jag måste leta upp dem, alltid
men jag orkar inte mer
vill inte böja mig ner
de får ligga där de rullat
kanske halkar jag på dem och slår mig
med det är ändå inte värt besväret
precis som med dig

Det sägs att färgen på ett öga aldrig går ur
men det är lögn
för dina blå ögon är allt annat än blå
de är gråa av cynismer
(men cynismen växer även i min mage)
fast mina ögon är och förblir mörkblå
men jag är ju inte lika falsk och skiftande som du
det sägs att naivism är något dåligt
jag är ju naiv
är jag hemsk
som tycker att det viktigaste
är att min penna aldrig sinar?

Det finns inget kvar här
som jag har lust att reparera
(jag kunde om jag ville, joo då)
jag är aldrig vad de behöver
det är bara att acceptera
en ville ingenting alls
en annan något för vanligt
jag har lämnat logiken bakom mig
(ändå skäms jag för varje känsla jag får)
och alla, alla, alla
får mig att tvivla på mig själv
det kan ju omöjligt vara rätt då
varför vill jag alltid laga er?
jag går in i mig själv nu
du kan behålla gatstenen
jag menade ändå aldrig vad den sa

(är inte det den ultimata förudmjukelsen?)
förlåt om jag sårar dig

- jag gråter för att jag inte har något att gråta över

jag vill fortfarande inte
bli förföljd
jag vill fortfarande inte
bli älskad med krav
eller älska med krav
jag vill fortfarande inte
bara stå här
jag är fortfarande ren
jag är fortfarande förstörd för alltid
jag vill fortfarande inte
veta riktigt
jag kan fortfarande leka
jag vill fortfarande inte
att du tänker på mig
jag vill fortfarande hellre
lida än göra dig illa
jag är fortfarande naiv
jag har alldrig slutat vara cynisk

nej jag går nu
du får inte följa med
och snälla
stå inte utanför mitt hjärta
skrik inte och banka inte på mina hjärtklaffar
för att få komma in till mig
för jag tänker inte öppna
skulle bara göra det tydligt
så att du inte ska vänta dig för mycket av mig
så att du inte ska vänta på mig
jag väntar på dig
på att få se din rätta sida
jag vet att jag väntar förgäves men kan inte sluta
men du får ändå inte följa med
jag har gått nu
du vände dig bort från min ryggtavla
trots att jag inte vände mig om visste jag det
och jag blir svartsjuk när du inte gråter
du gav upp mig när jag svek
trots att sveket flyttade mig närmre mot dig
och jag finner ingen likhet mellan oss
utom den att jag var som du är
och förnekade det lika hårt som du gör
det är därför jag inte vill ha dig i min själ
du bara smutsar ner
och jag har slut på blod nu
jag orkar inte rena dig
för du vill ju inte ens att jag ska stoppa dig
men jag vet att du vill och ändå inte
sakna mig när jag går
men glöm bort mig nu genast
och dessutom
om du följer efter mig så får du se mig
kasta mig nedför stupet för min frihet
jag vill inte att du ska se hur rädd jag är
rädd för att svika
så sviker jag hellre direkt istället
nej du kan inte skada mig
för jag älskade dig aldrig

Lycklig
för jag bor i ett sagoland
ute är så obeskrivligt vackert
himlen, träden, löven som flyger
(kontrasterna, kontrasterna!)
dagen måste vara magiskt
det är försent att inte leva nu
vi gjorde våra val
här är vad sommaren aldrig gav mig
att all oro, smärta, sorg
bara borta!
ger mig in i skönheten
och all min kärlek är världens

(inte din, inte din, bara allas)

Det finns en mur runt mitt hjärta
och ingen alls kan riva den
utom jag själv och jag vill inte än
den stänger in mig, stänger er ute

Det finns en mur runt mittt hjärta
över den växer blommor och gräs
som rotar fast den ännu djupare
gör den svårare att riva

Det finns en mur runt mitt hjärta
ibland tror jag att den rivs
för det gör så ont i mig
men sanningen, den blir bara starkare

Det finns en mur runt mitt hjärta
och kärleken sitter bakom
jag kan inte få ut den
och inte få in någon annans

Det finns en mur runt mitt hjärta
omöjlig att riva, jag kan inte
jag skyller på att jag blir utsatt
om murens skydd sviker mig

Det finns en mur runt mitt hjärta
och jag tycker den ska vara där
för jag lovar att den skyddar mig
från självförakt

Det finns en hel värld i mig
och jag skullle hellre dö
än släppa in dig
Min själ är allt jag har
och jag är rädd att du ska smutsa ner den
när jag öppnar mig
Ingen får nämligen tycka något om mitt inre
och jag är självisk
kan inte ge något alls
så ge upp, jag är för rädd
för att någonsin
vara inom räckhåll

Jag kan inte flyga
och säg inte att ni alltid har sagt det
ni borde vetat att jag inte lyssnade
ser ni på när jag faller?
eller har ni vänt era ryggar mot mig?
för jag kastar mig ut i världen
utan vingar
jag kan inte flyga

jo, jag kan

mörker mörker mörker
och så telemasterna som blinkar
så länge jag kan minnas
och träden växer
men jag märker inte skillnad
för alla nätter
skuggan precis där
och gatlyktan är trasig
alltid samma fönster
glitter från sjön mellan träden
tak och ljus och tystnad
samma bild jag aldrig kan måla
och asfalten där nere
på något sätt, Tack!
min lycka finns här
låt mig aldrig glömma er
släpp aldrig taget
MÖRKER
en sekund blinkar telemasterna samtidigt

natten luktar vinter
luktar frost och kyla
gräset och träden gröna
jag kan se himlen under molnen
(jag lovar himlen är närmre)
det är inte försent
något skriker i mig
jag ber min egen bön i hjärtat
ordlöst, till en egen kraft
jag tror vi får en andra chans
natten kommer nu
och idag är slut, inte försent
för det blir en ny gryning
jag har inte slutat tro
vi som ska växa
(vi som ska älska)
avbryt inte nätternas magi
utan natt blir aldrig dag
ingen frost för solen att smälta
stannar ni i solen
förstör ni världen

Det luktar avgas här
trots att så nära träden
men jag säger att det luktar höst
(luktar bensin och stad och skola)
men egentligen det isvind, mörker
och gråtande nätter
Det luktar avgas här
men är så satans vackert
du luktar så min kära stad
det luktar avgas här
och jag kvävs

jag vill sova i ljungen med dig
lova att vi gör det nästa sommar!
lova att du visar mig allt jag inte minns
lova att allt blir så bra så bra så bra
så lovar jag det samma
solen ska skina över oss
och barren ska lukta sommar
det ska komma salta vindar från havet
och du ska inte vara ledsen mer
för du ska vara hemma

klockan är kvart över elva
och någonstans i världen tar någon sitt sista andetag
någonstans tar någon livet av sig
någonstans blir någon mördad av en bomb
någonstans vaknar någon med ett ryck och fryser
någonstans slutar någon älska
någonstans gråter någon otröstligt
någonstans blir någon skrämmd
någonstans känner någon sig jagad
och
någonstans blir någon kär
någon föds
någon blir någons tysta lycka
någon får en smekning över armen
någon somnar
någon blir tröstad
någon förstår
någon stannar upp i sin vilda flykt
någon andas
någonting blir stilla
något blåser

och här
där jag sitter, kvart över elva
finner någon tröst och mening för livet

känner mig lite annorlunda
lite gladare, lite friare
som att glaset jag krossade blivit solbelyst och glittrar
som att all min ilska vänt sig om
och kastat sig i armarna på tryggheten, och gråtit
som att det är lättare att gå nu
(men svårare att gå ifrån er)
lättar från marken pyttelite
och blir överlycklig av att känna igen känslan
gråter nästan för att den kommer tillbaks
för att jag kommer tillbaks
in i mig själv
men det är inte svart och sotigt i min mage igen
jag kanske inte behöver vara rädd
jag kanske kan vara nästan-naiv
trots att jag brände mig så svårt
trots att jag blev så bedövad, så färgblind
färgerna återvänder till mitt hjärta
lite nosande försiktigt
jag känner mig lite annorlunda
lite yngre nu
(yngre än de tiotusen år jag trodde jag levat)
och förståndig, har jag alltid varit

och jag är den mest självupptagna flickan i världen
och så skör
så liten och rädd
så stor och stark!
så kluven
så otroligt cynisk
så farligt naiv

och dethär är inte sagan om hur jag blir en prinsessa
det är inte berättelsen om prinsens kärlek
i slutet får jag ingen
och skrattar högt åt sensomoralen

dethär är ingen sedelärande berättelse
och ingen fornnordisk saga
ingen lycklig liten visa
och det har jag aldrig bett om heller

och jag är den mest självupptagna flickan i världen
jag är rädd för dig
jag är rädd för vad jag blir när du litar på mig
rädd för att falla och tappa dig

rädd för att du ska tycka att jag sviker
rädd för att få cancer och dö
rädd för att leva ensam hela livet
rädd för att råka ljuga, rädd för sanningen
 
och dethär är inte sagan om hur jag övervinner mina rädslor

det är ingen saga alls
för sagor är mer verkiga än jag

och jag är den mest självupptagna flickan i världen

vad är det i mitt huvud
som vill söva mig med smärta?
och var jag alltid såhär suddig
och är det alltid såhär tyst?
och hur rädd för verkligheten kan man bli?
och varför väntar jag på dig?
jag bleknar och blir genomskinlig
och det suger tag i magen
skräcken
är augusti alltid såhär kylig?
och var mina ögon alltid så stora och mörka?
vad är det i mitt huvud
som får det att svartna när jag reser mig?
vad är det i min hud som vitnar
vad är det i mina ögon
som gör att jag inte kan se ibland?
och vad äter mig?
mitt huvud sprängs
och jag vill ut
jag vill springa, men orkar inte

jag äter saknad
och lever på din osäkerhet
jag är vidrig
jag är ett odjur
jag gråter svärta
och ville tvätta mig i blod
ser du mina rovdjurständer
din smärta ger mig makt
över mig själv, ger kontroll
och jag vill kontrollera dig
jag är smutsig
håll dig borta ifrån mig
jag är det renaste i världen
bara håll i mig

ser allt så tydligt nu
hela mitt liv
allt jag ville ha var ett ämne
någon att skriva om
jag borde ha varit vacker
och inte såhär svår
jag vill inte leva i skärpa
jag vill inte se och känna snön
från förra vintern
jag vill inte veta vem jag var
jag vill falla som en skärva
och bli bortglömd
jag vill fortsätta betrakta
vill inte ta del av världen
men jag minns allt så tydligt
och jag ser alla vägar jag har gått
och förudmjukelsen, skammen
skjuter upp igen
måla över mig
radera mig från tavlan
sudda ut min kontur
ingenting vill jag vara
bara ett öga

om vi drar för gardinerna
och tänder vår trygga gula lampa
kan vi skapa oss en egen värld
en värld där ingenting är farligt
där solen aldrig kan gå ned
förräns vi släcker den själva
och mörkret och kylan
kan inte tränga in genom fönstret
som vi täcker för så ute inte finns
med krukväxter och speglar
kan vi bygga en liten och ofarlig skog
och alla blommor på mitt lakan blir en äng
gossedjuren blir en bondgård
och vår feta katt en tiger
så har vi skapat lite spänning mitt i tryggheten
och om jag kunde
ville jag för alltid
stänga ute världen, men leva lite grand ändå
så om vi skapar oss en egen värld
med endast kärlek
utan sorger så vi slipper gråta
och bor där i en vecka eller två
så kan den farliga, kalla utevärlden
ge oss frihet när vi måste återvända

lämna mig ifred
låt mig vara för mig själv
jag vill att alla ska dö
jag vill att jorden ska gå under
jag vill inte leva
inte det här äckliga livet
jag vill inte se era jävla livslögner
jag vill inte se vad ni försöker bli
jag vill bara krossa glas
och gråta i min säng
ensam
jag vill alltid sova ensam
jag vill inte känna värme
jag vill inte lära mig något
jag vill inte behöva
så låt mig leva ifred
låt mig ljuga mina egna sanningar
låt mig somna med tårar gömda i kudden
i bitande kyla
ensam, övergiven på krossat glas
i min egen ilska vill jag förgås
kom inte och trösta mig
för då börjar jag gråta
då blir jag svag
då kommer allt tillbaks
då blir jag mig själv igen
låt mig vara
låt mig leva ifred
låt mig hata livet

för det gör för ont att älska det
och jag klarar inte smärtan

men kom och rädda mig

ett vackert monster
har slitit upp min bröstkorg
äter på min själ
slickar sig runt sin blodiga mun
tuggar sönder den
äter sig igenom hela allt som är jag

jag ser på änglalikt
lite apatiskt
låt honom äta, han är så ju hungrig
min själ är skön
och han behöver lite skönhet
men hans käftar skär

men han äter min svärta
allt jag skäms för
vill gömma
jag vill springa iväg, hålla den
ingen skulle få se min själ
och monstret tuggar

jag känner mig mer rånad
än söndertrasad och blodig
och mer agressiv
än jag borde efter hans behandling
mina skyddsinstinkter vaknar
men det är försent

och monstret
gjorde ju ingenting fel
egentligen
för jag bjöd in det till mitt bord
ville först att han skulle se min själ
hade bara inte räknat med

att han skulle äta upp den
och monstret tuggar på
långt långt inne i mig

hat är din drivkraft
kärlek var min
nu står jag handfallen under himlen
drömmen är skönare än dess förverkligande
och jag vill inte ha av dig
det du inte finner tid att ge
jag kan ge dig tid
vänta så länge du vill
det finns ingen drivkraft kvar i mig
jag kommer inte göra någonting alls
bara betrakta dig, sörja
och tänka för mycket på livet

en känsla en vädjan en möjlighet
en väg och en vind
min vädjan
låt sommaren dö med de fallande löven

en ny öppning för mina ögon att se in i
en ny rädlsa som tar tag
en vädjan, min vädjan
låt sommaren dö med de fallande löven

låt vinden aldrig ta slut och låt regnet flyga
låt sommaren dö vid höstens liv
men inte förr
låt sommaren dö med de fallande löven

döda såpbubblor och mörka moln
tysta gator träd som inte vågar tala
världen är så deprimerande
varför ler du?
och varför talar du med mig?
ser du inte att jag ingenting är värd?
märker du inte hur smutsig jag är?
blodet har svartnat i dina ådror
jag berör dig, du nuddar mina händer
himlen blånar och vi faller
ner mot återvändsgränden
låt mig dö i dig

det var ju jag
som var min räddning
eller var det du?
jag undrade vem som skulle hela mig
det gjorde jag
när lögnen tog slut
var det jag som torkade upp blodet
och spjälade vingarna
på mig själv
utan någons hjälp
läker jag nu
sakta sakta
min skrattmås ska flyga igen
och mina lögner ska bli sanning
och jag lovar att säga
vad jag tänker på
hädanefter

och jag vill skära bort
en bit av verkligheten
men det går inte ju
och jag vill bygga en mur mot dig
spärra av dig från mitt inre
men det går inte heller
och varje gång du går
utan att säga adjö
skär något i mig, så djupt
för jag gör ju aldrig så mot dig
det skulle inte gå
och jag vill inte veta från andra
att du inte har det bra
säg det till mig direkt, jag lyssnar
det vet du väl ändå nu?
och hur ska det gå för oss
om jag fortsätter
om jag är det verkligt
för jag vill skära bort
en bit av verkligheten
när du går

dagens natt var mörk, min vän
och nattens regn var vått
dagens nyheter var hemska
och någonstans i världen, på någon restaurang
kan jag garantera, att dagens rätt var oxpytt
tur för grisen
och dagens tankar var som vanligt
bara mina

vi har åkt med en riktig båt
och badat i det äkta havet
sett riktiga berg
och solen har tagit på riktigt
och lämnat min hud som ett svidande sår
och det äkta havet glittrade
som tusen diamanter i gelé
och friden som sänkte sig
var riktig lycka
men det drar inte i mig
jag känner inget rivande sug
det lämnade mig lika hel
och tillfreds med min vanliga plats
havet rev inte upp några sår
ingen mångårig saknad har stillats
vill gärna tillbaks om ett år
jag älskar det äkta
men vänder mig mot det verkliga
utan gråten i halsen

berget har lagrat värme
jag ska lagra lycka
samla den till sorgen
varenda glimt ska jag minnas
och ingen sorg
ska ta minnena ifrån migt
fem hundra femtio där jag sitter
minns mig

meningslösheten finns vid vattenytan
för solen är död idag
under lever döden
ovan jorden livet
men ta mig härifrån
en bit bort
till ett regn som aldrig sinar
en storm som vägrar bedarra
och dit mina skrik har ljud
(paus på en evighet med mjuk vind)
det är inte långt till den platsen
men jag måste finna meningslösheten
först då kan denna stilla plats
skänka mig ro

vinden gråter tårar
åt mig
som inte just nu kan
jag söker efter det meningslösa
känner ingenting
det gör bara måttligt ont
och jag undrar vad jag letar efter.
det regnet gråter åt
jag borde vara nöjd
jag finner ingen mening

gick ut i regnet
rensade upp och ut
grät under himlen
och andades vid låtsashavet
skrek ut en sång
så falskt att ingen hörde
så starkt att jag vaknade
hittade ett stup
så brant att det skulle döda
letade efter något annat
som är för långt borta
som aldrig blir borttappat
gick hem och vägrade sova
och sitter här hemma
och väntar
på dagens regn

gå inte sönder
snälla gå inte sönder
jag vet att det är vassa skärvor mot din hud
och att knivarna som ligger mot din hals har skarpa eggar
och jag vet att marken är hård när du faller
och klipporna spetsiga och karga
men gå inte sönder
snälla gå inte sönder
det är ju du som är mitt stöd
min ljuspunkt i ett liv som släpats fram
gå inte sönder
snälla gå inte sönder
jag behöver ju dig hel och du med
så gå inte sönder
snälla

inte för att jag minns varför
minns bara sötman i bitterheten
jag älskade dig en gång
för allt i mig är kärlek
bara olika svag
minns bara orden varför
minns bara slaget i magen
inte för att jag minns varför
men säg det inte till nån!

stockholm glöder
känner du röken?
som ett täcke över mig
stockholm brinner
stockholm blöder
flyktig livssmak i min mun

vade mecum
horror vacui
vade mecum
dum spiro spero
vade mecum
veritas odium pavit
vade mecum
in dulci jubilo
vade mecum
liberae sunt nostrae cogitationes
vade mecum
dum spiro spero

(gå med mig
skräck för tomrummet
gå med mig
så länge jag andas hoppas jag
gå med mig
sanningen föder hat
gå med mig
i ljuvligt ljubel
gå med mig
våra tankar är fria
gå med mig
så länge jag andas hoppas jag)

hon som är jag
ser lite vilsen ut
i sin stora gråa tröja
hon som är jag
som andas när jag andas
som skrattar när jag ler
som gråter när jag suckar
som ser det jag nästan ser
hon som är jag
hon vet allt om mig
men vill inte dela med sig
hon som är jag
hon som är så mycket mer
hon lever mycket mer än jag
hon som är jag
hur går det ihop
men hon som är jag tolererar
allt i livet som har hänt
hon ser ett svek som självklarhet
och samma med en vän
hon som är jag
har det så lätt
hon flyger över mig
hon som är jag
som kan konsten att älska fortfarande
som inte vill ge upp
hon som är jag
hon som är jag
och jag som är hon
vi är nog samma själ ändå
fast det är svårt att förstå
för hon som är jag
är lycklig

regnet som föll
lämnade inga tecken
utom vattnet på marken
asfalten glittrar
som diamanter reflekterar
den svarta våta marken
gatlyktornas ljus
allt som jag hatar här
har nu försvunnit
natten tog det med sig
och mina minnen dog
himlen är ljus
och gryningen är nära
allt är så stilla
inte en katt såg jag
går sakta hemmåt
på världens vackraste gator
väner mitt ansikte
upp i en ros
och dricker regndroppar från bladen
tystnaden sjänker mig
fullständig ro

honungsrosen ska blomma snart
dess doft ska förena världen
hennes vita våta renhet
ska lyftas fram för alla
och i mitt hjärta ska ett minne fastna
vinden ruskar trädgården
och regnet är nästan genomskinligt
där borta vid kyrkan
min älsklingsplats finner sin ro
och bakom den ligger världen


-----------------------------------------------------------

the honeyrose is about to bloom
the garden is free an shaken
my love's gone cold and you saw my doom
my heart will once more be braken
I do not know what a magic place
I'll go to when you're not here
your love in my heart has left a trace
the sky from all clouds is clear

jag slet min kärlek ur kroppen
jag skrattade
det gjorde inte ens ont!
hur kunde jag bli så hård?
varför har jag inte gråtit?
jag har glömt din doft nu
jaha
och aldrig mer berör mig inte

jag vet hur det känns
att slita hjärtat ur kroppen
det känns inte alls
det bara försvinner smärtfritt
men det skulle inte vara så
det skulle göra ont

jag slet min kärlek ur kroppen
jag måste
var tvungen för att inte dö
ändå är jag död nu
och ändå skriker jag glatt
kom tillbaks!

jag slet min kärlek ur kroppen
ge mig min kärlek tillbaka
ge mig mitt tvivel, min rädsla
för det är ju värt det
det har jag ju alltid sagt
och jag tror på det

jag slet min kärlek ur kroppen
vill spola tiden tillbaks
men tiden vill inte spolas tillbaka
och mitt hjärta inte slå hårt
min enda chans var att hårdna
för du vet ju att jag inte klarar riktig smärta

jag slet min kärlek ur kroppen
och aldrig mer flyger inte längre
men det gör inte jag heller
hårdnar jag på riktigt nu
sviker jag allt jag är
igen

jag slet min kärlek ur kroppen
men visst kan kärleken bo här?
visst kan jag öppna mig igen
alla andra har jag nog förstått
men inte dig

mitt stora svarta
bottenlösa hål
som gapar efter kärlek
det äter mig innifrån
det skrämmer iväg dig
och om det inte gjorde det
så är det för att du inte känner mig
men visst känner du det
som ett moln över huvet
som en vind som vill slita dig med
så spring lilla vän
fly från mig
spring så långt bort du bara kan
jag är för naiv för att inte älska dig
så du är inte säker
spring lilla fågel, flyg!
gå inte för nära kanten
hålet drar dig ner till mig
så spring lilla älskling, spring

och en dag blir jag det du aldrig velat att jag skulle bli.
en dag blir jag totalt och obevekligt fri
en dag slickar jag den stora gudens hud ren från vågornas saltstänk
en dag springer jag så långt härifrån
att bara du kan hitta mig
men då har du redan slutat leta

är inte allt på jorden kärlek
är det inte livet jag ser
reflekterat i dina ögon
är det inte känslan
av att jag kan göra allt
som får mig att tro
att jag älskar dig

I don’t want to know what love is
erase this wisedom from my heart
and let me live in ignorance
my heart beats so fast
and I’m trying to make it stop
I don’t want to have this feeling
cause it’s so sweet so beautiful
it’s so warm around my heart
like a blanket in the dark
I somehow think it’s warm outside
but it’s still february

snön smälter
och allting rasar
jag försökte andas
men luften var för tung
varför är allt så stilla
världen är frusen
om jag rör mig nu
förstör jag allt
men jag står still
och ingenting förändras
den ende fågeln
är kyrktuppen
och vinden vänder
kanske kan jag andas nu

klirrande vita isbitar
nästan som allt det du sa
lika kallt och genomskinligt
och jag vill ha dem lika mycket
mot min hud som jag vill ha dig nära

klirrande vita isbitar
smälter mot min hud
du rörde mig aldrig
men du hade smält i så fall

klirrande vita isbitar
som diamanter i mitt glas
flyktig rikedom i hjärtat
din isbit gör mig glad
för när den är här, så är du här

klirrande vita isbitar
fryser i ditt hjärta

tung som bly
jag väger flera tusen gram
och de tynger ner mig
ett för ett
tills jag tryckts ihop till en tung grå klump
tills jag inte kan resa mig upp
och försvara mig
från deras blickar, ord och händer
eller avsaknaden av dem
jag blir för tung och snart är jord det enda jag ser
jag blir för tung och orkar inte andas mer
jag trycks ihop och sedan grävs jag ner
jag trycks ihop och snart så kan jag inte andas mer
grå som en sten
tung som bly
jag faller till marken

det finns en plats
dit jag inte vill att du ska nå
jag inte vill att du ska se
en plats i mitt hjärta
mitt i
ett behov du inte får vidröra
väck inte monstret
det törstar blod
jag hungrar efter kärlek
i mitt svarta hål i hjärtat
ger du mig lite, för att sedan gå
kommer jag skrika efter mer
sätt inte igång nånting
starta inte stormen
för du kan aldrig avsluta
du kan aldrig släcka min eld
den kommer bränna ner dig
det finns en plats
där ingenting kan skada dig
den platsen kallas likgiltighet
stanna där
om du vill vara trygg

om du slutar älska mig
så blir jag fri från skuld
fri från mina band till dig
jag önskar så ibland
din strävan efter perfektionen
skrämmer mig
får mig att skämmas
över att jag inte söker den som du
jag vet ändå, min själ är himmelsk
så sluta inte älska mig
gör mig inte fri från skuld
låt mig leva som jag gör
tills jag till slut, en dag
frigör mig från skulden
låt mig upphäva den

jag var så stolt
över att jag aldrig grät
och att jag aldrig kunnat älska
jag var så stolt
över hur olycklig jag var
men sen kom natten
det gav mig blodad tand
och jag kan inte sluta gråta
kan inte sluta älska
kan inte vara stolt
inte sluta vara mig själv
kan inte sluta räcka till
men det jag vill ha nu
är så oresonligt
så omöjligt att få
så jag önskade tillbaks
min stolthet

så lycklig
så sprängfull att jag inte klarar mer
så full av lycka
och all själsro i världen
jag är stark
jag är så fri
allt är så underbart
lyckan rinner över, ner på mina kinder
det här är så farligt
för nu, i min lycka
är jag så sårbar
skadar du mig nu
sjunker jag till dubbelt djup
förlorar allt mitt glitter
så var försiktig med mig
när jag är så lycklig
när jag är så stark
att jag kan klara allt
övervinna dagen
när jag är så fri
är det som lättast
att fånga mig
och klippa mina vingar
så akta mig

gräsgråt
solsnyftningar
trädtårar
stamskrik
bladblod
markmod
molnmunnar
lövläppar
tallbarrstunga
regnrörd
sandsmekning
himlahand

du stirrar mot solen
för du vill bli blind
du vill inte se mer av världen
jag stirrar med dig
vänder min blick mot förintande ljus
för solen är ju så vacker
det starka vita ljuset
hypnotiserar
etsas fast i mitt öga
du vänder bort blicken, du ångrar dig
jag följer men ser ingenting

leka sommar
leka sol
leka livets allvar
leka sorg men veta
du leker bara här
du drömmer
och världen är kanske god
lek pensé
förgätmigej
lek med mina vingar
lek mig älskad
lek min tröst
lek min blåa himmel
leka död
och leka stor
leka varma dagar

som om det finns
en mening med mig
jag kan rädda världen
vet att jag kan
och älskar här
är fri igen
hur kunde jag glömma
visst det gör ont
men jag flyger
jag behövde sorg
nu har jag glädje
jag äger en stor lycka
under mina vingar

jag är inte här
du kanske tror det
men jag flyter
på ett hav långt borta
i en annan värld
jag blundar
och hör havsfåglar skrika
och sedan
när jag blickar
upp mot himlen
blir jag själv en mås
jag känner luften
under mina starka vingar

solen smälter snön
som fallit under natten
blanka vattenpölar
reflekterar solen
speglingar i vatten
står över pölen
och ser världen
från ett annat perspektiv
som när jag var barn
ser jag trädens grenar
sträcker sig och klänger
trasslar in sig i varann
jag vill ner dit
ner till spegelvärlden
där allt är omvänt
vänt rätt för mig

isåfall
har himlen redan fallit
för jag har slutat älska dig
och jag känner massa saker
som inte handlar om dig
jag blev aldrig tom
men jag kommer inte
fyllas av den känslan längre

och världen har gått under
för jag har slutat älska dig
och är du inte med mig
så minns jag dig knappt
jag har ett eget liv
som du är borta ifrån

vänd dig inte om
jag har redan sett nog
och jag kan inte andas mer
eller kan jag det?

utanför bussen
hettan döver
ser
slöjor över marken
älvor dansar
över den stumma grå betongen
jag gråter
solen skadar mina ögon
som svider
älvorna beslöjar min blick
visste aldrig att dom fanns i stan
men nu, nu vet jag

kommer ner igen
men nuddar inte marken
bara nästan
faller inte hårt
bara som en suck
genom min själ
blåser vinden
och jag svävar
en cm över leran
över isen över allt
trygg i min drömvärld
som aldrig skadar mig
som bara skadar mig
som förstör allting
och räddar mig

Den blå aprilhimlen
som på bild
fast vackrare
som på riktigt
fast mer levande
allt som fallit
jag är glad att det blev så
åskmörka moln
längs bort över mig
vinden sliter, lever
känner mig så väl
så oerhört komplicerat

alla taggar utåt
som en igelkott
jag kanske sticker dig
men blöder själv
taggar växer ur mitt skinn
åt alla håll
de som är längst
växer innåt
jag skadar mig själv
i första hand
rullar ihop mig
till en boll
och hoppas att du
har tjocka handskar

se in i min själ
se alla smala ärr
längs mina andliga handleder
jag blöder
men huden sluter sig runt blodet
jag river upp
mina självläkande sår
allt blir bra igen
med tankar
skär jag i migsjälv
men jag läker
jag helar
magiskt
ensamhet
som är allt jag behöver
luften frigör alla själar
tiden läker alla sår
men luften flyger
och tiden lämnar ärr som minne

jag nalkas mitt mål
varje gång
jag lyfter blicken
mot himlen
dyrkar stjärnorna
varje gång
jag ser mitt träd
känner av min själ
är ensam här
kan växa nu
som ett träd
sträcker armarna
upp, mot solen
jag vill leva
tills jag blir tusen år
vill vara ett träd
stå stilla och tyst
utomhus och ensam
för evig tid

och vintern blev till vår
blommorna började vakna, gräset började växa.
Träden började fundera på att skjuta skott och få blad.
Dagarna blev längre, varmare och soliga.
Men jag gick fortfarande omkring och var förvirrad, det blev nästan värre med våren
Jag undrade om jag hade älskat våren förut.
För den var ju så varm, och hur skulle jag nu känna att jag levde utan iskalla vindar i ansiktet.

tro inte att du vet
vad som rör sig
bland mina tankar
du vet inte var jag är
eller vad jag verkligen
är rädd för
du kan nog inte se
att mitt i allt mitt ljus
ligger det en isbit
och strålar mörker
fatta, jag är rädd
för att inget är
på riktigt
ibland ser jag inte
skillnad
på dröm och verklighet
jag vill sluta tänka
jag flyger för högt
och landar aldrig riktigt
svävar bland molnen
varje gång jag sjunker
skriker jag ut lögner
för att komma högre
jag vet att en dag
slår jag i marken
och vem
ska då läka mina brutna vingar
spara mina fjädrar
och torka upp mitt blod

Jag leker välanpassad
tills jag får slut på luft

Jag har väntat på dethär
jag står och väntar på att allt ska falla

I've found a new way I need to walk
I've found a new light I need to spark
I've found a new heart I need to love
to get trough

jag har sprungit från migsjälv
skrämd av ljuset
som lyste upp varenda vrå
jag letade för länge
och för långt bort
som ett rådjur
sprang jag över vägen
av ett under
kom det ingen bil
ändå blev jag skadad
för jag föll
såg min spegel bild i vattnet
blev nånting jag aldrig var
jag ville drunkna då
men flöt till ytan
jag sprang igenom skogen
tog genvägar till gläntor
där jag stannade för länge
jag sprang tills jag såg avgrunden
jag blickar ner mot evigheten
en sekund
sedan vände jag och sprang
tillbaks igen
när jag kom hem
fann jag det jag sökte
och nu kan jag sova
jag är här

allting glittrar
omkring mig
lyser solen
ger mig en gloria
jag inte förtjänar
jag är ingen ängel
men dethär
är paradiset

Jag ser mig omkring
solen lyser genom mina tallar
(det finns inga granar)
barren täcker den bruna marken
en äng, full av gräs
leder till vattnet
till klippor
blå och röda
släta
sand
havet är sommar
himlen möter aldrig havet
tillbaka upp i skogen
landet är slätt
solen lyser i ryggen
stig in
men det finns ingen dörr
inga väggar
jag tror jag kan vara lycklig här