kreativ röra

Du är så vacker i morgonljuset älskling
så vacker när du inte vet att jag ser på dig
Du är så skön när du är lugnast
Du är vacker i mörkret när bara mina händer ser dig
Men det går inte att säga, för du vill inte tro mig
viskar med svarta ögon att jag hittar på
Men du är så
vacker när du inte vet att jag ser dig

Livet
Återvände till mitt blod
förvirrande, ovant, bubblande
Jag hade stora ögon, liten mun
önskningar jämnades ut
händer värmde min hud
smekte, mjukade upp och rensade
ögon rättfärdigade
livet stod plötligt framför mig
som kärlek
är skratt och mjuka kinder
som att det väntade på mig
som att det var mitt hela tiden
Livet återvände
och andedräkten fylldes med syre
ansiktet vändes mot solen
som hjärtat började slå
Först tvekande, nu kraftfullt
äntligen finns eftertanke
att formulera livet
som jag inte riktigt minns det
större, mer viktigt
mer levande
ihållande, skört och friskt
och det känns som odödlighet
bara begränsat
som att det alltid kommer vara
tills livet tar slut

Jag känner ändå basen genom kroppen,
jag behöver inte dansa
Världen dansar åt mig, människorna rör sig
De talar, skrattar och andas åt mig
Så att jag ska få ro att vara ifrån dig
För om jag andas vill jag andas din hud
om jag skrattar vill jag skratta dina ögon
om jag ska tala vill jag tala din närhet

Idag saknar jag din rygg
det skulle bli överväldigande att sakna hela dig
eller till exempel, din röst och hur du går
saknar jag din röst måste jag sakna din hals
Jag saknar att kyssa din ryggrad
Jag saknar den för att den håller upp dig
stabiliserar dig och håller dig rak

Det är där
Under huden när jag kysser din axel i förbifarten
I mörkret, bakom dina ögon
i din kropp, när den rycker precis innan
Det känns som en boll under huden
som gjord av spindelväv
det skaver när jag inte släpper ut det
Det finns i dina fingrar
I halvskuggan av mitt ansikte när jag är ensam är det
i glansen på mina läppar
Fyller mig diskret, men lämnar inte mycket plats över
Det är i våra kroppars sökande
i hur jag vaknar varje natt utan att minnas sömnen
med din skäggstubb i min nacke
Det är i att jag anpassar mig efter ditt knä, justeringen
självklarheten
Jag är inte rädd för orden
jag har dem

Det är som att vara genomskinlig
som att du har röntgenblick
Jag når dina händer och tids nog
kommer orden ut ur min mun
Och du ser igenom mig

Du blir en tyngd under huden
Jag vill att du stannar kvar
fastnar i vår samstämmighet
Men ord sitter stilla i min hals
Faller ner i magen igen
Det skrämmer mig för egentligen vill jag skrika
skriva, visa, teckna, sjunga alla ord jag har åt dig
Men rädslan att du skulle missförstå
sitter i vägen
Fastnar i väggen, i munnen i gomen
och dina ögon blir större, osäkrare, grönare än någonsin
Jag förbannar min hals som inte kan lyda
Jag tappar det, språket du använder, bakom byrån
Det finns bara i fingrarna

Det är för att jag vaknar med ett hjärta
som gör tiotusen slag i sekunden som
jag inte kan sova
Det är när jag försöker tänka efter vad
saker betyder och var de ska leda
och hur och hur det definieras som
jag får total panik
Och jag lovar att det aldrig känts såhär
(Men du verkar ha problem med att skrika ut det över hela världen)
(Jag vill bara skika ut det över hela världen)

Det är som att du är projicerad på min hud
Igränslandet mellan sömn och vakenhet
Jag känner din närvaro i din röst
och det känns invant, vänligt och tryggt

Det är som i hjärtat, det slutar inte slå
Dethär är mer än överfylldhet,
Det är som att det inte fanns ord om det här
Inte som jag kan hitta
Hur mina knän löses upp, hur jag känner överallt
hur helheten förändras
och hur allting bara rycker i sår i små sekunder
Och hur jag önskar att ditt varma
ansikte var tre sekunder härifrån och
hur den tanken känns i magen

Och jag minns inte hur jag någonsin tänkte logiskt
Bara andas är svårt
Alla sekunder du inte är precis här
Precis bredvid, framför min hud
Och jag är yr i huvudet och allting
Är annorlunda

Som att det här är på riktigt, eller hur?

Det finns ju,
och jag känner det över ögonbrynen
förvirring, förtvivlan och skratt
och det går inte att andas på riktigt
För nu är jag hudlös

För jag kommer få ha haft den här förvirringen
Livet verkar hända
Små stråk av livrädsla