kreativ röra

döda såpbubblor och mörka moln
tysta gator träd som inte vågar tala
världen är så deprimerande
varför ler du?
och varför talar du med mig?
ser du inte att jag ingenting är värd?
märker du inte hur smutsig jag är?
blodet har svartnat i dina ådror
jag berör dig, du nuddar mina händer
himlen blånar och vi faller
ner mot återvändsgränden
låt mig dö i dig

det var ju jag
som var min räddning
eller var det du?
jag undrade vem som skulle hela mig
det gjorde jag
när lögnen tog slut
var det jag som torkade upp blodet
och spjälade vingarna
på mig själv
utan någons hjälp
läker jag nu
sakta sakta
min skrattmås ska flyga igen
och mina lögner ska bli sanning
och jag lovar att säga
vad jag tänker på
hädanefter

och jag vill skära bort
en bit av verkligheten
men det går inte ju
och jag vill bygga en mur mot dig
spärra av dig från mitt inre
men det går inte heller
och varje gång du går
utan att säga adjö
skär något i mig, så djupt
för jag gör ju aldrig så mot dig
det skulle inte gå
och jag vill inte veta från andra
att du inte har det bra
säg det till mig direkt, jag lyssnar
det vet du väl ändå nu?
och hur ska det gå för oss
om jag fortsätter
om jag är det verkligt
för jag vill skära bort
en bit av verkligheten
när du går

dagens natt var mörk, min vän
och nattens regn var vått
dagens nyheter var hemska
och någonstans i världen, på någon restaurang
kan jag garantera, att dagens rätt var oxpytt
tur för grisen
och dagens tankar var som vanligt
bara mina

vi har åkt med en riktig båt
och badat i det äkta havet
sett riktiga berg
och solen har tagit på riktigt
och lämnat min hud som ett svidande sår
och det äkta havet glittrade
som tusen diamanter i gelé
och friden som sänkte sig
var riktig lycka
men det drar inte i mig
jag känner inget rivande sug
det lämnade mig lika hel
och tillfreds med min vanliga plats
havet rev inte upp några sår
ingen mångårig saknad har stillats
vill gärna tillbaks om ett år
jag älskar det äkta
men vänder mig mot det verkliga
utan gråten i halsen

berget har lagrat värme
jag ska lagra lycka
samla den till sorgen
varenda glimt ska jag minnas
och ingen sorg
ska ta minnena ifrån migt
fem hundra femtio där jag sitter
minns mig

meningslösheten finns vid vattenytan
för solen är död idag
under lever döden
ovan jorden livet
men ta mig härifrån
en bit bort
till ett regn som aldrig sinar
en storm som vägrar bedarra
och dit mina skrik har ljud
(paus på en evighet med mjuk vind)
det är inte långt till den platsen
men jag måste finna meningslösheten
först då kan denna stilla plats
skänka mig ro

vinden gråter tårar
åt mig
som inte just nu kan
jag söker efter det meningslösa
känner ingenting
det gör bara måttligt ont
och jag undrar vad jag letar efter.
det regnet gråter åt
jag borde vara nöjd
jag finner ingen mening

gick ut i regnet
rensade upp och ut
grät under himlen
och andades vid låtsashavet
skrek ut en sång
så falskt att ingen hörde
så starkt att jag vaknade
hittade ett stup
så brant att det skulle döda
letade efter något annat
som är för långt borta
som aldrig blir borttappat
gick hem och vägrade sova
och sitter här hemma
och väntar
på dagens regn

gå inte sönder
snälla gå inte sönder
jag vet att det är vassa skärvor mot din hud
och att knivarna som ligger mot din hals har skarpa eggar
och jag vet att marken är hård när du faller
och klipporna spetsiga och karga
men gå inte sönder
snälla gå inte sönder
det är ju du som är mitt stöd
min ljuspunkt i ett liv som släpats fram
gå inte sönder
snälla gå inte sönder
jag behöver ju dig hel och du med
så gå inte sönder
snälla

inte för att jag minns varför
minns bara sötman i bitterheten
jag älskade dig en gång
för allt i mig är kärlek
bara olika svag
minns bara orden varför
minns bara slaget i magen
inte för att jag minns varför
men säg det inte till nån!

stockholm glöder
känner du röken?
som ett täcke över mig
stockholm brinner
stockholm blöder
flyktig livssmak i min mun

vade mecum
horror vacui
vade mecum
dum spiro spero
vade mecum
veritas odium pavit
vade mecum
in dulci jubilo
vade mecum
liberae sunt nostrae cogitationes
vade mecum
dum spiro spero

(gå med mig
skräck för tomrummet
gå med mig
så länge jag andas hoppas jag
gå med mig
sanningen föder hat
gå med mig
i ljuvligt ljubel
gå med mig
våra tankar är fria
gå med mig
så länge jag andas hoppas jag)

hon som är jag
ser lite vilsen ut
i sin stora gråa tröja
hon som är jag
som andas när jag andas
som skrattar när jag ler
som gråter när jag suckar
som ser det jag nästan ser
hon som är jag
hon vet allt om mig
men vill inte dela med sig
hon som är jag
hon som är så mycket mer
hon lever mycket mer än jag
hon som är jag
hur går det ihop
men hon som är jag tolererar
allt i livet som har hänt
hon ser ett svek som självklarhet
och samma med en vän
hon som är jag
har det så lätt
hon flyger över mig
hon som är jag
som kan konsten att älska fortfarande
som inte vill ge upp
hon som är jag
hon som är jag
och jag som är hon
vi är nog samma själ ändå
fast det är svårt att förstå
för hon som är jag
är lycklig

regnet som föll
lämnade inga tecken
utom vattnet på marken
asfalten glittrar
som diamanter reflekterar
den svarta våta marken
gatlyktornas ljus
allt som jag hatar här
har nu försvunnit
natten tog det med sig
och mina minnen dog
himlen är ljus
och gryningen är nära
allt är så stilla
inte en katt såg jag
går sakta hemmåt
på världens vackraste gator
väner mitt ansikte
upp i en ros
och dricker regndroppar från bladen
tystnaden sjänker mig
fullständig ro

honungsrosen ska blomma snart
dess doft ska förena världen
hennes vita våta renhet
ska lyftas fram för alla
och i mitt hjärta ska ett minne fastna
vinden ruskar trädgården
och regnet är nästan genomskinligt
där borta vid kyrkan
min älsklingsplats finner sin ro
och bakom den ligger världen


-----------------------------------------------------------

the honeyrose is about to bloom
the garden is free an shaken
my love's gone cold and you saw my doom
my heart will once more be braken
I do not know what a magic place
I'll go to when you're not here
your love in my heart has left a trace
the sky from all clouds is clear

jag slet min kärlek ur kroppen
jag skrattade
det gjorde inte ens ont!
hur kunde jag bli så hård?
varför har jag inte gråtit?
jag har glömt din doft nu
jaha
och aldrig mer berör mig inte

jag vet hur det känns
att slita hjärtat ur kroppen
det känns inte alls
det bara försvinner smärtfritt
men det skulle inte vara så
det skulle göra ont

jag slet min kärlek ur kroppen
jag måste
var tvungen för att inte dö
ändå är jag död nu
och ändå skriker jag glatt
kom tillbaks!

jag slet min kärlek ur kroppen
ge mig min kärlek tillbaka
ge mig mitt tvivel, min rädsla
för det är ju värt det
det har jag ju alltid sagt
och jag tror på det

jag slet min kärlek ur kroppen
vill spola tiden tillbaks
men tiden vill inte spolas tillbaka
och mitt hjärta inte slå hårt
min enda chans var att hårdna
för du vet ju att jag inte klarar riktig smärta

jag slet min kärlek ur kroppen
och aldrig mer flyger inte längre
men det gör inte jag heller
hårdnar jag på riktigt nu
sviker jag allt jag är
igen

jag slet min kärlek ur kroppen
men visst kan kärleken bo här?
visst kan jag öppna mig igen
alla andra har jag nog förstått
men inte dig

mitt stora svarta
bottenlösa hål
som gapar efter kärlek
det äter mig innifrån
det skrämmer iväg dig
och om det inte gjorde det
så är det för att du inte känner mig
men visst känner du det
som ett moln över huvet
som en vind som vill slita dig med
så spring lilla vän
fly från mig
spring så långt bort du bara kan
jag är för naiv för att inte älska dig
så du är inte säker
spring lilla fågel, flyg!
gå inte för nära kanten
hålet drar dig ner till mig
så spring lilla älskling, spring

och en dag blir jag det du aldrig velat att jag skulle bli.
en dag blir jag totalt och obevekligt fri
en dag slickar jag den stora gudens hud ren från vågornas saltstänk
en dag springer jag så långt härifrån
att bara du kan hitta mig
men då har du redan slutat leta

är inte allt på jorden kärlek
är det inte livet jag ser
reflekterat i dina ögon
är det inte känslan
av att jag kan göra allt
som får mig att tro
att jag älskar dig