kreativ röra

Tunnelbanan dunkar som hjärtslag över mig
och jag är genomdränkt av luft
isarna glittrar över vattnet
och solen skiner i mig
jag hade glömt att även vintern är vacker
att solen är ljus och att himlen är blå under molnen
jag vänjer mig i det ljus som ska vara mitt hem under våren

och friheten blåser ikväll
mot min nacke
svalt
men jag kan inte låta bli att tänka
att friheten är smutsig
det måste den vara
alla slåss ju för den
i dess namn

när jag har den gratis i nacken

och min barndoms
gallerförsedda avgrundsdjup
och skylten
som är borta nu
bara sladden finns kvar
men övergångsstället är samma
och kyrkan är hel
gatubrunnarna
och BIL plåt mek skylten
häcklefjäll?
Men hur kort var jag?
skomakaren är borta
men gravarna gamla
och rosorna
fallna tornet borta
men Cornelis Vreswik är kvar
(Anna Lind är ny)
inhängaden vid grinden gammal
och resten av vägen är jag äldre
än jag var
ibland

och min barnoms
gallerförsedda avgrundsdjup
som rymde all min rädsla
kanske får den fortfarande plats där

Hur ofta gick vi inte här?
små, när de verkade oändliga
kanske kissnödiga
uppför
fast jag inte visste gatunamnen
kände jag dem bättre
uppför
vidare
håller störres hand
håller trappräcket
blanksiten trä
uppför
oändlig
som vår barndom
röda ljus mot en fasad
det där hörnet, dörren
affisher i fönstret
lampor i träden
tomfontän
bara gå på vita gatustenar
uppför
nerför
sandas ej
andra hörnet
hemma
minns du?

Jag som trodde
att kärleken var en låga
en tärande ångest
ett hål i min mage
och att insikter
slår ned i huvudet
som blixtar

insikten kom smygande
som frost
och kärleken är en matta
som vaggar in mig i
din doft
ett leende när jag
vaknar mitt i natten
brevid dig
en mjuk röst på andra sidan världen
tre små bokstäver
ett hej

du får förlåta mig
jag blev bara så förvånad
när lågan slocknade
och kärleken fanns kvar

(att ingen berättar om det!?)

jorden luktar multnande kalla löv igen
ilsket och friskt
solen står lågt mellan trädgrenarna
som dallrar i vinden
och när löven faller är befrielse

jag vet att det aldrig kommer tillbaks
det var bara en fas
"du är vuxen nu"
och vuxna blir inte himlastormande vändauppochnerpåvärldenkäradeprimerade
det bara är så

vuxna blir trygga och säkra, i sina små fula burar av vadderat hönsnät
som dumma små ägg stirrar vi ut

men titta
jag kan fortfarande!

förnöjsamhet

(men borta är mina bergochdalbanor numera åker jag endast karusell vilket ger en ingående syn på delar av omvärden utan perspektiv och höjd, dessutom gör det mig en aning åksjuk)

förnöjsamhet äter upp mig

det var så länge sedan
flödet
sol ifrån mina ögon
eller sår

det är länge sedan svarta hål
avgrunder och bergstoppar

ingen hjärtstrypande ångest
bara ofantlig domnande trötthet

och jag saknar det
för det var livet

rent och komplicerat
skitigt och enkelt

som jag

men lämna mig aldrig

midnattsvatten
se himlen ljusna över de mörka molntussarna
men jag går hem innan soluppgången
för jag vill somna till måsarna

och jag känner
att jag kommit en liten bit på väg

jag bär dig med mig överallt
även när du inte ser
även när du inte lyssnar
under huden
under huden
under huden

DU skär mig inte så djupt som jag skulle vilja
varför gör du inte det?
du borde älska mig på mitt sätt
för du säger det
du borde vilja göra mig illa för att hålla mig kvar
för det är den sämsta metoden
som onekligen fungerar
jag skulle vilja prata med dig hela natten
bara prata om allt
men istället väljer jag enklaste vägen
och kysser dig
för du kan inte fråga någonting med min tunga i din mun
(men egentligen, då borde du väl kunna fråga rätt, om du använde min tunga)

en liten aning sol lyser in hit
en liten aning värme sprider sig
ett litet leende är på riktigt
och sanningen är en viskning
och ett val

den värsta sortens dag
på gränsen till explosion
vackraste sortens kväll
koltrasten skriker
är det dags att resignera?
gatlyktorna tänds ju?
dags att gå upp i trädkronornas svarta konturer?
regnhimmelluft
vind
rutten sommarhavslukt
staden skiner på andra sidan nyutslagen
spruckna fasader
det gör ont att andas men det går
implosion avvärjd
är det lycka eller sorg?
för mitt hjärta går upp i limningen

och det känns
så underbart

hela jag är en enda stor undanflykt
men jag vill gråta igen
gråta för att avgrunden svartnar
gråta så jag inte kan andas
gråta för att jag går sönder
men jag går inte sönder, och jag står med ryggen mot avgrunden och jag håller andan
men ge mig en chans att känna igen

idag var grå
och luktade unketvarmt
regnochvindochruttnadesalt
smutsgrönt hav och frihet
allt var lugnt
går igrus
och absolut perfekthet
får flyga långt åthelvete
för här finns jag och gräset
och det känns som höst
och hamnen, minns mig fortfarande

du är inte ens en del av mig
bara saknaden av dig har blivit mina armar
som jag slåss med
för att du inte ska komma nära igen
inte för att det behövs
du gör ändå inga försök

men det är inte så lätt att lyssna
när du aldrig menar det du oroar dig för
om du verkligen vill ha tillbaks mig
det räcker inte längre att du säger att du älskar mig
när jag ändå inte kan säga det till dig
för du låter mig inte hämta andan
eller så vill jag inte ljuga
och sen lägger du på luren över min klump i magen
gör det svårare att le
underlättar kväljningarna som hemsöker mig igen
men dom är nog bara på besök
ungefär som du i verkigheten
och jag säger välkommen till ett vuxet förhållande älskling
men sen orkar jag inte slåss mer
så jag lägger mig på rygg som en stackar liten skalbagge utan att ens vifta med benen
igen
och igen
och en gång till

jag skulle kunna viska det
men du skulle aldrig höra

jag skulle kunna skrika det till resten av världen
att jag älskar dig så mycket att jag har tappat mitt hjärta
men vi är ute på aldeles för djupt vatten här
och jag är en aldeles för stor guldfisk
för att du ska kunna behålla mig i skålen
utan att jag stångar pannan mot glaset
och sen sticker du kroken genom min läpp och tar ett minnesfoto som du tappar bort

och jag står kvar här och blodar ner mitt slott och sjögräs

när komplexiteten dör
när målat blir avskalat
och råheten sprids med vinden
och står naken inför allt
när trädstammarna ylar av yxan
och plankorna grånats i ladan
när ozonlagret splittras och solen skriker sönder oss
och blommorna bara betyder vår
när naturen och förunderligheten
förblindats
finns det då ord kvar?
förutom ögonens ord?
som beskriver storheten
och skönheten?
eller måste vi ta oss till havet
för att minnas evigheten?
kan vi fortfarande känna varandras hud
utan att få beskriva mjukhet?
eller vilar kärleken i
dess ordsprängda beskrivelse?

mina tysta skrik hörs inte genom ansiktet
de hörs inte med mina andetag
och för att lyssna måste du vara observant
ibland skriker jag inte ens med ögonen
men hjärtat kan känna vibrationer
över den grå atlanten
hjärtat känner mina skrik, om det är öppet
om inte vinden får dem
och inte solen och stjärnorna glittrar bort dem
i all falskhet
får hjärtat höra mina skrik